Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bhaktisutra ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
613
Bhaktisutra-Bhasa
614
många fromma män och sammanslutningar (sekter)
en annan väg bhaktimàrga, på hvilken man i den
personliga hängifvenhetem för gudomen ville nå
samma mål. En sådan fromhetens religion omfatta-
des af många sekter redan långt före vår tidräk-
ning. Det mest berömda och vältaliga religiösa verk,
som förkunnar bhaktireligionens äldsta, till ess komna
form är B h a g a v a d - g 11 ä (se d. o.), där hängif-
vonheten för Vishnu-Krishna är den bärande vägen
till befrielse (moksa). I de nyare sekterna har
bhakti schematiserats och individualiserats och
skaffat sig tillsatser af vissa delvis tomma ceremo-
nier, som komma bra nära religiös trolldom. Guden
(Vishnu) dyrkas sålunda i sina enstaka uppenba-
relseformer (avatära), i någon viss lifsperiod; med
anknytning till en viss lokalitet o. s. v., så att det
ofta ser ut, som dyrkan gällde en viss bestämd bild
(jfr den folkliga Maria-kulten inom katolska kyr-
kan). Häraf det starkt florerande sektväsendet.
Hvarje sekts stiftare (guru) betraktas som en gu-
dens inkarnation med fordran på samma grad och
slag af bhakti som guden själf. Ur fordran på ut-
präglad innerlighet i fromhetslifvet och
gudsdyrkan ha vissa oarter framvuxit, såsom ska-
pande af kvinnliga gudomligheter och en gudsdyr-
kan, som ofta antagit en erotisk öfverspänd karaktär
med en mängd sedliga förvillelser som uttryck där-
för. Jfr Moni er-Williams, "Brahmanism and hin-
duism" (4:e uppl. 1891), Hopkins, "Keligions of
India" (1895), och framför allt om den äldre form
af bhakti, som är hufvudinnehållet i "Bhagavad-
gltä", Garbe i inledningen till hans öfv. af "Die
Bhagavadgitä" etc. (1905; ny uppl. 1921), hvartill
sluter sig öfv. af K. F. Johansson i "Främmande
religionsurkunder", I (1907), vidare Garbe, "In-
dien und das christentum" (1914). K. F. J.
Bhaktisutra, ind. relig., en skrift af Qändilya,
som innehåller en systematisk framställning af bhak-
tiläran, utg. af Ballantyne (i "Bibliotheca indica",
1861). K. F. J.
Bharadväja, in d. relig., enligt den indiska tradi-
tionen författare till den 6:e mandala (boken) af
Kigveda, h vilket väl närmast betyder så mycket
som, att nämnda 6:e bok är en samling rituella
hymner, som tillkommit inom och traderades i den
grem, resp. gotra (släkt), af den fornindiska branian-
kasten, som räknade Bharadväja som sin eponyme
stamfader. Enligt legenden skall han ha varit kon-
ung Divödäsas offerpräst (huspräst, sanskr. purö-
hita). Han sades vara son till guden Brhaspati och
fader till Dröna, Pänduidernas lärare, allt enligt
Mahäbhärata, Rämäyana och Puräna (se dessa ord).
Bharadväjas samling af rituella hymner har sålunda
sitt upphof (liksom hela den äldre vediska litteraturen
1 öfrigt) inom kretsen af de stammar, som bilda det
äldsta grundlaget för den ariska folkfamiljen i In-
dien. På indisk botten att lokalisera till Midtlandet
(Madhyadepa); men just i 6:e boken synas spår,
som hä-ntyda på ett västligare ursprung, och att en
samling af kultmaterial medförts från trakter af
Iran och Turan, som utgjort genomgångsland för
arierna vid deras spridning till Indien. Jfr Lud-
wig, "Rigveda", bd 3 (1878), Hillebrandt, "Vedi-
sche mythologie", bd l (1891), och Macdonell och
Keith, "Vedic index of names and subjects", bd
2 (1912). K. F. J.
Bharata. 1. Ett indiskt folk och dess komunga-
släkt. öfver hufvud hör detta folk till de allra
äldsta och mest sagoberömda af de ariske indernas
stammar. Det förekommer i Rigveda och ymnigt i
indisk litteratur f. ö. Urspr. väl namn på en stam
bland öfriga i det stora eposet Mahäbhärata som
bärare af hufvudhändelserna i nämnda folk och
klasser, blir det en allmän beteckning för en större
grupp af dessa folk; på ett sätt att nämnda epos
fått sitt namn ("den stora Bharata-dikten" o. d., se
Mahäbhärata) däraf. Som enskild stam synes
B. ha lefvat ännu på 500-talet e. Kr. i trakten af
Mathurä (Muttra) n. v. om det nuv. Agra vid
Yamunäs öfre lopp. Patronymikon Bhärata "Bhara-
tid", liksom af ven det ursprungliga Bharata brukas i
eposen merendels som namn på konung Dusyantas
son Bharatas afkomlingar. - 2. Nainn på flera
sagokonungar, såsom a) B., Rsabhas son, efter hvil-
ken Indien benämnes Bhärata (Bharata-landet) eller
Bharatavarsa. b) I Rämäyana (se d. o.) Daca-
rathas son, som var regent under sin broder Ramas
landsflykt, c) Son af konung Dusyanta och Qakuntalä
(hufvudpersonerna i dramat med detta senare namn,
se d. o.). - 3. Författare af lärobok i dramatik
(Nätyacästra), hvaraf vissa delar utg. af Hall i
hans upplaga af ett annat verk i poetik, nämligen
Dacarupa (1865) samt en lärobok i musik (gand-
harvaveda). Fråga kan vara, om i detta fall Bha-
rata är det individuella förf.-namaiet. Bharata-
folket och dess land synas ha varit själfva centrum
för det ursprungliga indiska dramat öfver hufvud.
Därpå häntyder äfven den omständigheten, att ordet
bharata används som appellativ i bet. "skådespe-
lare" i allmänhet. Jfr om dessa förhållanden fram-
för allt Lévi, "Le théátre indien" (1890). K. F. J.
Bhasa, indisk dramatisk diktare, som förut var
känd blott genom litterära notiser, men enligt dessa
som en högst framstående, täflande med förf. af
"Mrcchakatikä" och Kälidäsa. Hvad man på grund
af dessa notiser trott sig kunna sluta, var, att
B. vore förf. till dramat "Svapnaväsavadattä"
(Dröm-Väsavadattä). För omkr. 10 år sedan gjordes
i Syd-Indien en högst sensationell upptäckt, näm-
ligen handskrifter af icke mindre än 13 dramer,
som på goda, för att icke säga fullt vissa, grunder
äro att tillskrifva B. Bland dem är just en med
ofvannämnda titel Svapnaväsavadattä. Bland de
öfriga kunna nämnas ett borgerligt drama, Cäru-
datta, hvars innehåll noga stämmer med "Mrcchaka-
tikä" och säkerligen varit användt af detta styckes
förf. Förut bekanta dramatiska motiv behandlas i
Pratjnäyaugandharäyana, Bälacarita o. s. v. Upp-
täckaren Ganapati Cästrl har med litterärhistorisk
inledning utgett dem i "Trivandrum sanskrit series"
1912-15. B. är till tiden något senare än den
likaledes som dramatisk skald nyupptäckte Acva-
ghosa (från omkr. 150 e. Kr.) och anses på goda
grunder ha lefvat omkr. 200 e. Kr. Jfr om date-
ring och andra frågor bl. a. Suali (i "Giornale della
Società asiatica italiana", bd 26, 1913-14), Ko-
no w och Winternitz (i Kuhns "Festschrift", 1916),
S. Lévi (i "Väsavadattä", öfv. af A. Baston, 1914),
Jacobi i inledningen till hans öfv. "Väsavadattä"
(i "Internationale monatsschrift fur wissenschaft,
kunst und technik", 1913), Lindenau, "Bhäsa-
studien" (1918), Morgenstierme, "Uber das verhält-
niss zwischen Cärudatta und Mrcchakatikä" (1920),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
