613 Bhaktisutra-Bhasa 614 många fromma män och sammanslutningar (sekter) en annan väg bhaktimàrga, på hvilken man i den personliga hängifvenhetem för gudomen ville nå samma mål. En sådan fromhetens religion omfatta- des af många sekter redan långt före vår tidräk- ning. Det mest berömda och vältaliga religiösa verk, som förkunnar bhaktireligionens äldsta, till ess komna form är B h a g a v a d - g 11 ä (se d. o.), där hängif- vonheten för Vishnu-Krishna är den bärande vägen till befrielse (moksa). I de nyare sekterna har bhakti schematiserats och individualiserats och skaffat sig tillsatser af vissa delvis tomma ceremo- nier, som komma bra nära religiös trolldom. Guden (Vishnu) dyrkas sålunda i sina enstaka uppenba- relseformer (avatära), i någon viss lifsperiod; med anknytning till en viss lokalitet o. s. v., så att det ofta ser ut, som dyrkan gällde en viss bestämd bild (jfr den folkliga Maria-kulten inom katolska kyr- kan). Häraf det starkt florerande sektväsendet. Hvarje sekts stiftare (guru) betraktas som en gu- dens inkarnation med fordran på samma grad och slag af bhakti som guden själf. Ur fordran på ut- präglad innerlighet i fromhetslifvet och gudsdyrkan ha vissa oarter framvuxit, såsom ska- pande af kvinnliga gudomligheter och en gudsdyr- kan, som ofta antagit en erotisk öfverspänd karaktär med en mängd sedliga förvillelser som uttryck där- för. Jfr Moni er-Williams, "Brahmanism and hin- duism" (4:e uppl. 1891), Hopkins, "Keligions of India" (1895), och framför allt om den äldre form af bhakti, som är hufvudinnehållet i "Bhagavad- gltä", Garbe i inledningen till hans öfv. af "Die Bhagavadgitä" etc. (1905; ny uppl. 1921), hvartill sluter sig öfv. af K. F. Johansson i "Främmande religionsurkunder", I (1907), vidare Garbe, "In- dien und das christentum" (1914). K. F. J. Bhaktisutra, ind. relig., en skrift af Qändilya, som innehåller en systematisk framställning af bhak- tiläran, utg. af Ballantyne (i "Bibliotheca indica", 1861). K. F. J. Bharadväja, in d. relig., enligt den indiska tradi- tionen författare till den 6:e mandala (boken) af Kigveda, h vilket väl närmast betyder så mycket som, att nämnda 6:e bok är en samling rituella hymner, som tillkommit inom och traderades i den grem, resp. gotra (släkt), af den fornindiska branian- kasten, som räknade Bharadväja som sin eponyme stamfader. Enligt legenden skall han ha varit kon- ung Divödäsas offerpräst (huspräst, sanskr. purö- hita). Han sades vara son till guden Brhaspati och fader till Dröna, Pänduidernas lärare, allt enligt Mahäbhärata, Rämäyana och Puräna (se dessa ord). Bharadväjas samling af rituella hymner har sålunda sitt upphof (liksom hela den äldre vediska litteraturen 1 öfrigt) inom kretsen af de stammar, som bilda det äldsta grundlaget för den ariska folkfamiljen i In- dien. På indisk botten att lokalisera till Midtlandet (Madhyadepa); men just i 6:e boken synas spår, som hä-ntyda på ett västligare ursprung, och att en samling af kultmaterial medförts från trakter af Iran och Turan, som utgjort genomgångsland för arierna vid deras spridning till Indien. Jfr Lud- wig, "Rigveda", bd 3 (1878), Hillebrandt, "Vedi- sche mythologie", bd l (1891), och Macdonell och Keith, "Vedic index of names and subjects", bd 2 (1912). K. F. J. Bharata. 1. Ett indiskt folk och dess komunga- släkt. öfver hufvud hör detta folk till de allra äldsta och mest sagoberömda af de ariske indernas stammar. Det förekommer i Rigveda och ymnigt i indisk litteratur f. ö. Urspr. väl namn på en stam bland öfriga i det stora eposet Mahäbhärata som bärare af hufvudhändelserna i nämnda folk och klasser, blir det en allmän beteckning för en större grupp af dessa folk; på ett sätt att nämnda epos fått sitt namn ("den stora Bharata-dikten" o. d., se Mahäbhärata) däraf. Som enskild stam synes B. ha lefvat ännu på 500-talet e. Kr. i trakten af Mathurä (Muttra) n. v. om det nuv. Agra vid Yamunäs öfre lopp. Patronymikon Bhärata "Bhara- tid", liksom af ven det ursprungliga Bharata brukas i eposen merendels som namn på konung Dusyantas son Bharatas afkomlingar. - 2. Nainn på flera sagokonungar, såsom a) B., Rsabhas son, efter hvil- ken Indien benämnes Bhärata (Bharata-landet) eller Bharatavarsa. b) I Rämäyana (se d. o.) Daca- rathas son, som var regent under sin broder Ramas landsflykt, c) Son af konung Dusyanta och Qakuntalä (hufvudpersonerna i dramat med detta senare namn, se d. o.). - 3. Författare af lärobok i dramatik (Nätyacästra), hvaraf vissa delar utg. af Hall i hans upplaga af ett annat verk i poetik, nämligen Dacarupa (1865) samt en lärobok i musik (gand- harvaveda). Fråga kan vara, om i detta fall Bha- rata är det individuella förf.-namaiet. Bharata- folket och dess land synas ha varit själfva centrum för det ursprungliga indiska dramat öfver hufvud. Därpå häntyder äfven den omständigheten, att ordet bharata används som appellativ i bet. "skådespe- lare" i allmänhet. Jfr om dessa förhållanden fram- för allt Lévi, "Le théátre indien" (1890). K. F. J. Bhasa, indisk dramatisk diktare, som förut var känd blott genom litterära notiser, men enligt dessa som en högst framstående, täflande med förf. af "Mrcchakatikä" och Kälidäsa. Hvad man på grund af dessa notiser trott sig kunna sluta, var, att B. vore förf. till dramat "Svapnaväsavadattä" (Dröm-Väsavadattä). För omkr. 10 år sedan gjordes i Syd-Indien en högst sensationell upptäckt, näm- ligen handskrifter af icke mindre än 13 dramer, som på goda, för att icke säga fullt vissa, grunder äro att tillskrifva B. Bland dem är just en med ofvannämnda titel Svapnaväsavadattä. Bland de öfriga kunna nämnas ett borgerligt drama, Cäru- datta, hvars innehåll noga stämmer med "Mrcchaka- tikä" och säkerligen varit användt af detta styckes förf. Förut bekanta dramatiska motiv behandlas i Pratjnäyaugandharäyana, Bälacarita o. s. v. Upp- täckaren Ganapati Cästrl har med litterärhistorisk inledning utgett dem i "Trivandrum sanskrit series" 1912-15. B. är till tiden något senare än den likaledes som dramatisk skald nyupptäckte Acva- ghosa (från omkr. 150 e. Kr.) och anses på goda grunder ha lefvat omkr. 200 e. Kr. Jfr om date- ring och andra frågor bl. a. Suali (i "Giornale della Società asiatica italiana", bd 26, 1913-14), Ko- no w och Winternitz (i Kuhns "Festschrift", 1916), S. Lévi (i "Väsavadattä", öfv. af A. Baston, 1914), Jacobi i inledningen till hans öfv. "Väsavadattä" (i "Internationale monatsschrift fur wissenschaft, kunst und technik", 1913), Lindenau, "Bhäsa- studien" (1918), Morgenstierme, "Uber das verhält- niss zwischen Cärudatta und Mrcchakatikä" (1920),