sin död och 1889-1907 led. af Första kammaren, hvars konservativa majoritetsparti han tillhörde. Han var därunder bl. a. 1898 led. af särskildt utskott, 1903 suppleant i och 1904--07 led. af bankoutskottet. B. var en bland initiativtagarna till Malmö--Billesholms järnväg. V. S-g. Bondestad, municipalsamhälle. Se Vingåker 3. Bondetåget, en i Sveriges historia ensamstående opinionsyttring, afgifven af svenska landtmän 6 febr. 1914, framkallades af den allmänna oron öfver det utrikespolitiska läget, särskildt öfver Rysslands förmodade fientliga afeikter mot Sverige, af missnöjet öfver, att byggandet af örlogsfartyg inställdes, och af farhågor för, att försvarsfrågan ej skulle lösas så snabbt, som den betänkliga situationen ansågs fordra, och på ett för rikets säkerhet betryggande sätt, helst den sittande liberala regeringen dröjt med frågans behandling, i påfallande grad därvid lämnande den militära sakkunskapen å sido, och afskilt samt uppskjutit till längre fram dess viktigaste moment, öfningstiden för infanteriet (se vidare Sverige, sp. 1238-39). Demonstrationen beslöts, på initiativ af hemmansegaren Uno Nyberg i Långtora gård, i dec. 1913 af Upplands bönder, som uppmanade äfven de öfriga landskapens allmoge att tåga till Stockholm. Kallelsen möttes med hänförelse. Bondetåget organiserades af en kommitté i Uppsala under ledning af grosshandlaren J. E. Frykberg, kommittéer i de olika landskapen arbetade för utförandet, och i Stockholm sörjde en mottagningskommitté för inkvartering i kaserner, skolor m. fl. st., men framför allt i hemmen, som täflade om att få härbärgera landtmännen. På ett mönstergillt sätt löste statens och enskilda järnvägar under forceradt arbete uppgiften att befordra de väldiga massorna. 6 febr. voro öfver 32,000 man från rikets alla 24 landskap (från Uppland ensamt omkr. 5,000), tillhörande olika politiska borgerliga partier, samlade i hufvudstaden. Själfva demonstrationen aflöpte sålunda. Efter att ha bevistat morgongudstjänst i kyrkorna tågade bönderna, ej få i nationaldräkt, under standar, landskaps-, domsagu-, härads- och sockenfanor, genom flaggprydda gator, mellan oräkneliga skaror af högtidsstämda och entusiastiskt hälsande åskådare och efter att genom sin delegation (10 från hvarje landskap) ha vid Gustaf II Adolfs staty mottagit ett af svenska kvinnor skänkt baner (fig. 1) Fig. 1. Bondetågets hufvudbaner. Fig. 2. Budkaflen från Norrbotten. upp till slottets borggård. Där förklarade de inför konungen, som jämte konungahusets samtliga medlemmar tagit plats på en för tillfället uppförd estrad, genom sin talman, den ofvannämnde Nyberg, att de i farlig tid liksom fordom samlat sig omkring konungen, att de vore villiga att offra till såväl här som flotta, hvad sakkunskapen och tidens allvar kräfde, och att de önskade försvarsfrågans lösning i dess helhet detta år. Därjämte öfverlämnade han till konungen som ett minne af denna stund det nyss af kvinnorna skänkta baneret. Därefter talade Frykberg å 80,000:s vägnar, som, ehuru ej odalmän, gett till känna sin anslutning till bondetågets syften och velat bringa konungen sin hyllning och öfverräckte till denne ett af de många banden, innehållande telegrafiska instämmanden från alla delar af landet samt från svenskar i alla länder. I sitt ryktbara tal ("borggårdstalet") framförde konungen sitt tack for mötet, för den uttalade försvarsviljan, för de gifna vittnesbörden om trofast stöd. Han lofvade å sin sida att ej svika. Han ämnade aldrig dagtinga med sin öfvertygelse om hvad han i fråga om värnandet af fäderneslandets själfständighet ansåg rätt och nyttigt. Han delade deras åsikt, att försvarsfrågan borde behandlas i sin helhet samt af göras nu, ofördröjligen och i ett sammanhang. De fordringar på fälthärens slagfärdighet och krigsberedskap, som sakkunskapen inom armén uppställde som oeftergifliga, skulle han icke frångå. Flottan måste icke allenast vidmakthållas, utan också i betydande mån förstärkas. I samfälldt arbete för rikets försvar skulle han söka visa vägen för att nå det gemensamma målet. "Följen och stödjen mig därföre allt framgent!" Talet, som följdes af en bifallsstorm och dånande hurrarop för konungen samt af sjungandet af "Du gamla, du fria" och