785 Branca-Brandell 786 Branca (skriiver sig ock B r a n c o), Wilhelm, tysk geolog, f. 9 sept. 1844 i Potsdam, blef 1899 professor i geologi och paleontologi vid universi- tetet i Berlin. B. har utöfvat en synnerligen mång- sidig forskarverksamhet och utgett större arbeten rörande vulkanismen och olika fossila djurgrupper såsom hufvudfotingar (Beiträge zur entwicklungs- geschichte der fossilen cephalopoden, 1873-80), ganoider, stegocefaler och däggdjur (Die men- schenähnlichen zähne aus den bohnerzen der schwä- bischen alb, 1898). L-e. Branche [bran,j], fr. (eg. trädgren), affärsgren; fack; specialitet. Branchipus, zool. Se Bladfotingar. *Brand. - 3. Patol. Om gasgangren se d. o. Suppl. Brand, idédrama af Ibsen (se denne, sp. 317), uppf. i Stockholm 1885 (urpremiär). Brandade de morue [brädaM do måry], fr., kokk. Se Torskrätter. *Brandalsund. Sedan egendomens fideikommiss- natur upphäfts, försåldes hufvudgården 1908 till bankir A. Burman samt andra gårdar till olika egare. B., som nu omfattar 6*/2 mtl med en areal af 1,500 har, hvaraf SCO har åker, är tax. till 500,000 kr. (1922) och tillhör sedan 1912 hofjäg- mästare E. Cederlund. O. Sjn. Brandautomobil. Se Au t omobil. Suppl., sp. 386 och fig. 7, samt Brandväsende. Suppl., sp. 795-798 och fig. 8-10. Brandbu, härad och pastorat, omfattande B. och Tingelstad socknar, vid Randsfjorden, Opland fylke (före 1919 Kristians amt), Norge. 476,40 kvkm. 5,353 inv. (1920). Jordbruk och skogsdrift. K. G. G. *Brandeis, tjech. Brandys, tillhör nu Tjecho- Slovakien. Brandell. 1. Per B., präst, en hufvudgestalt i det norrländska religiösa lifvets historia under 1800-talet, f. l jan. 1781 i byn Portsnäs, Piteå för- samling, d. 4 maj 1841 i Ullånger, son till bonden och skräddaren Per B., mötte i hemmet gammal- läsarnas allvarliga bot- och helgelse-fromhet. När han som dräng måste förtjäna sitt uppehälle, kom han till en tid bort från det religiösa, men upp- lefde vid 21 års ålder en väckelse i gammalläseriets anda. Han föreläste vid bönemöten; härvid upp- täckte församlingens kyrkoherde hans begåfning, och han skickades, 25 år gammal, 1806 till Piteå trivialskola, men skolgången af bröts 1809 af kriget, hvarunder B. vid ryssarnas framträngande till Piteå flera gånger fick tillfälle visa ett mod, som gaf honom plats i folkfantasien. Sedan upptog han åter skolarbetet, lyckades under stora försakelser komma igenom Härnösands gymnasium och prästseminariet vid Uppsala universitet och prästvigdes 1812. Som rums- och prästvigningskamrat i Uppsala hade han Erik Petter Selahn, sedermera hans främste medhjälpare i väckelsearbetet. B. för- ordnades till adjunkt och snart till vicepastor i Högsjö, Ångermanland. Där genomgick han en ny religiös kris, som synes ha inneburit, att nyläseriets herrnhutiskt påverkade evangelism tog ledningen i hans fromhetslif, utan att undertrycka bot- och helgelsekrafvet. När han 1817 flyttades som vice pastor till biskop Almquists prebende Nora och Skog, Ångermanland, utbredde han denna from- het inom rent luthersk kyrklig ram som en väldig väckelsepredikant långt utanför sina församlingar, stödd af Selahn, som samtidigt var vice pastor i biskopsprebendet Säbrå. Ända från Västerbotten och Lappland vandrade man till Noras hvarje sön- dag öfverfyllda kyrka. Äldre norrländska bönder förklarade, att de aldrig förr hört försoningen i Kristus och nya födelsen predikas i äkta luthersk anda, förr än B. och efter honom Selahn började. B. egde ock en sällsynt vältalighet och förmåga att tala ex tempore. Husförhör dref han med särskild energi. Han lyckades förmå sina församlingar att antaga den bland Norrlands "väckta" eljest så misstrodda Wallinska psalmboken. Hans makt of ver människor yttrade sig ock i en underlig förmåga att behandla sinnessjuka, som från aflägsna trakter för- des till honom. Den ena väckelsevågen efter den andra gick från B:s verksamhet ut öfver delar af Norrland. Som gammalläsarna tog han dagligen en sup till maten; men på 1830-talet slöt han sig till nykterhetsrörelsen, om ock med måttfullhet. För att kunna försörja sin med tiden stora familj sökte och fick han 1836 komministraturen i Ullånger, Ångermanland. Hans hälsa var då redan genom en misskött tandfistel nedbruten; och 1840 nödga- des han resa till Stockholm för operation. Han bodde då flera månader hos metodistpastor Scott och predikade i dennes engelska kyrka vid dess invigning. Med Rosenius var han då mycket till- sammans och synes ha betydt åtskilligt för lösningen af dennes själskris i kyrklig anda. Han återvände hem och tjänstgjorde några månader under växande plågor, tills döden kom. På grund af sin samvaro med Scott utsattes han efter döden för ett häftigt angrepp af "Nordisk kyrkotidning", men försvara- des med värme af biskop Franzén och fick efter- mälet, att han varit ungefär detsamma för Norr- land som Schartau och Sellergren för södra Sverige. Ett vittnesbörd om det intryck, som B. gjorde öfver hela Norrland, äro de folksägner om hans makt öfver djäfvulen och andarna, hvilka ännu påträffas från Lappland till kustlandskapen och som delvis upptecknats af folkskolläraren Levi Johansson. Se Th. Brandell, "P. B." (1912), och Hj. Holmquist, "C. 0. Rosenius' universitetsår" (i "Fästskrift för M. Pfannenstill", 1923). 2. Simon B., den föregåendes son, en af Norr- lands mest betydande präster under 1800-talet, f. 6 juni 1822 i Nora församling, Yästernorrlands län, d. 19 mars 1895 i Skellefteå, studerade i Uppsala teologi och aflade 1843 dimissionsexamen, fortsatte studierna med filosofi och klassiska språk som huf- vudämnen, promoverades 1848 till filos. doktor och tjänstgjorde 1848-58 vid Härnösands läroverk, där han blef ord. collega 1852. 1857 tog han pastoral- examen och blef 1858 (kallad som 4:e profpredi- kant) kyrkoherde i Vibyggerå. Liksom i fråga om fadern gick ryktet om B:s predikogåfva vida om- kring. 1870 förflyttades han som kyrkoherde till Själevad, men utnämndes 1875 af K. M:t till kyrkoherde i Skellefteå vidsträckta pastorat, ehuru röstmajoriteten där tillfallit en annan. Missnöjet med hans ankomst vek emellertid redan vid hans inträdespredikan och byttes i ett förtroende, som sedan ständigt växte till hans död. Inom Skellefteå faller tyngdpunkten af B :s lifsgärning. Genast grep han sig an med att reformera skolväsendet och om-