825 Breysig-Briansk 826 ligen verksam som utgifvare dels af äldre engelsk litteratur, dels af kritiska och estetiska samlings- verk ("Studies in structure and style", 1896, "Re- presentative essays on the theory of style", 1905, "Specimens of modern english literary criticism", 1907) och författat English composition and style (1912) och Writing english prose (1913; i serien "Home university library", hvars amerikanske redaktör han är). H-n B. Breysig [bra^sich], Kurt, tysk historiker och sociolog, f. 5 juli 1866 i Posen, blef 1888 filos. doktor och är sedan 1896 e. o. professor i historia vid Berlins universitet. I sina arbeten har han anslutit sig till den af K. Lamprecht inledda socio- logiska riktningen inom tysk historieskrifning. Bland B:s skrifter märkas Geschichte der branden- bur gischen finanzen (1895), Kulturgeschichte der neuzeit (2 bd, 1900-01), Kultur g eschichte der menschheit I (1907; innehåller en öfversikt af den förhistoriska etnografien), Gruvdrisse und bausteine zur staats- und zur geschichtslehre (1908) och Von gegenwart und von zukunjt des deutschen menschen (1912). V.S-g. BrezJna, O tokar, pseudonym. Se Tjechi- ska litteraturen, sp. 179. Briand [briä7], Aristide, fransk statsman, f. 28 mars 1862 i Nantes, studerade först juridik, men egnade sig snart åt den politisk-journalistiska banan. Han var till en början vänstersocialist, medarbetade i den hälft anarkistiska tid- ningen "Le peuple", utgaf en kort tid "La lanterne" och fram- trädde 1894 på arbe- tarkongressen i Nantes som en bland den socia- listiska fackförenings- rörelsens främsta för- kämpar. Med Jaurès deltog han 1904 i uppsättandet af socia- listtidningen "Huma- nitá". B. valdes 1902 till deputerad och koncentre- rade då sin politiska verksamhet på förhållandet mellan stat och kyrka. Det af honom 1903 utarbe- tade utskottsbetänkandet i ämnet blef grundläg- gande för 1905 års lag om kyrkans skiljande från staten, och i syfte att åstadkomma ett lugnare genomförande af några bland de mest omstridda lagbestämmelserna inträdde han mars 1906 som kultus- och undervisningsminister i ministären Sar- rien. Detta hans inträde i en rent borgerlig mini- stär föranledde franska unifierade socialistpartiet att på en kongress formligen utesluta honom ur partiet. Sin ministerpost behöll han af ven i mini- stären Clemenceau till jan. 1908, då han blef ju- stitieminister i samma ministär. Han ledde på dessa poster statens ingripande mot kyrkans egen- dom (beslagtagande af biskopspalats o. s. v.) dec. 1906, då Vatikanen formligen bröt med franska staten, men på det hela taget lyckades B. gemom- föra skilsmässolagen vida lugnare, än någon väntat. Efter Clemenceaus af gång juli 1909 bildade B. sin första ministär. Vid den stora järnvägsstrejken i okt. 1910 tvekade den forne antimilitaristen och storstrejksagitatorn ej att bryta de strejkaaides mot- stånd genom att inkalla alla värnpliktiga järnvägs- män till militärtjänst och därpå kommendera dem till att, vid den risk militärlagarna inneburo vid desertering, göra tjänst vid järnvägarna. Våld- samt angripen härför i kammaren af Jaurès och Viviani (29 okt.), förklarade B., att nationens rätt att lefva gick före allt annat, och han tillade djärft, att han, om lagliga medel ej varit tillräckliga för försvaret af nationens existens, ej skulle ha dragit sig för att gå utom lagens råmärken. Efter ett hård vunnet förtroendevotum af gick ministären, och B. bildade (4 nov.) omedelbart en ny, som emeller- tid störtades redan 27 febr. 1911. B. var sedermera justitieminister i Poincarés första ministär jan. 1912-jian. 1913, bildade därpå sin egen tredje ministär, som emellertid föll redan i mars s. å. på en konflikt med senaten om det proportionella valsättet vid parlamentsval. Han inträdde 26 aug. 1914 som justitieminister och vice konseljpresident i Vivianis "nationella försvarsmimistär" och var efter dennes fall ånyo premiärminister okt. 1915- dec. 1916 samt innehade samtidigt af ven utrikes- portföljen. Vid en konferens i Calais 4 dec. 1915 med brittiska regeringsrepresentanter förbereddes mera metodisk samverkan mellan den brittiska och den franska krigsledningen i Världskriget, nya konferenser följde sedermera ofta (bl. a. en inter- allierad ekonomisk konferens i Paris juni 1916), och kamrarnas önskan om ordnadt samarbete med ministären tillgodosågs af ven. Som utrikesminister hade B. hufvudansvaret för Rumäniens indragande i kriget aug. 1916. Ministären rekonstruerades dec. 1916, hvarvid som dess kärna inrättades ett relativt fåtaligt krigskabinett. Den af gick 17 mars 1917, närmast till följd af en konflikt mellan krigs- ministern Lyautey och kammaren om riskerna för yppamde al militära hemligheter, som omnämnts vid hemliga kammarsessioner. B. stod därpå under krigets sista skede och under fredsförhandlingarna vid sidan af händelserna. Han bildade jan. 1921 sin sjunde ministär (rekonstruktionerna inräknade) med hufvuduppgift att komma till emighet med Eng- land om Versaillestraktatens genomförande. B. återknöt nu de sedan 1906 afbrutna diplomatiska förbindelserna med Vatikanen, och han var nov. 1921 Frankrikes fttrste delegerade på rustnings- minskningskonferensen i Washington, där han emel- lertid väckte amerikansk misstro genom sitt ener- giska framhäfvande af Frankrikes behof af en stark krigsmakt och sitt försök till motstånd mot franskt deltagande i den af Amerika föreslagna stora ned- skrotningen af slagskepp. När han därefter jan. 1922 på konferensen i Cannes biträdde Lloyd Georges förslag om en stor konferens i Genua rö- rande Europas ekonomiska återuppbyggande och den ryska frågans ordnande, växte oppositionen i kamrarna, och då B. ej efter en plötslig hem- resa från Camnes lyckades dämpa misstron, nöd- gades han (12 jan.) af gå och lämna rum för Poin- caré. B:s styrka som politiker har alltid varit hans smidighet, själsnärvaro och bestickande väl- talighet som parlamentarisk debattör; däremot ha hans motståndare, stundom ej utan skäl, förebrått honom en långt drifven, en smula principlös oppor- tunism. V. S-g.