861 Brun jura-Brunkolstjära 862 Gerda Cecilia (C é l i e) B., född C l e v e, dotter till P. T. Cleve (se denne), f. 6 dec. 1882, gift 1908, medarbetare i "Svenska dagbladet" 1907-20 och sedan i "Husmodern", har både i pressen och i bokform behandlat kvinnofrågor och hushållsförhållanden. 4. Emma Maria Pauline B., den före- gåendes svägerska, gift 1909 med B. 5, skåde- spelerska, född Lindstedt, f. 10 febr. 1881 i Stockholm, där hon ge- nomgick folkskolan och operans balettelevskola samt studerade för fru Dorsch. Hon debute- rade 1903 på Olympia- (sedan kallad öster- malms-)teatern, som hon tillhörde till 1904, var 1904-06 anställd vid Dramatiska tea- tern och har sedan med undantag af spelåret 1911-12, då hon gäst- spelade i landsorten, tillhört Svenska tea- tern, h vars primadonna hon varit under det se- naste årtiondet. Af hennes roller kunna nämnas Regina i Ibsens "Gengångare", Sigrid i "Bröllopet på Ulfåsa", Kristina i "Mäster Olof", H j or dis i Ibsens "Härmännen på Helgeland", Celimène i Molières "Misantropen", Beatrice i "Mycket väsen för ingenting", titelfiguren i Schönherrs Kvinno- djäfvulen, Vivie i "Mrs Warrens yrke", Ida i "Ybeck", Karen Bornemann, Cyprienne i Sardous "Låtom oss skiljas", drottning Elisabet i Brita von Horns "Kring drottningen", hustrun i "Dödsdan- sen", Erna i "Den bergtagna" af Ernst Ahlgren, Katarina II i Lengyels och Biros pjäs, fru Keleman i Molnars "Sagan om vargen", Ilona i Herczegs "Riddaren af i går", Tora i "Paul Lange och Tora Parsberg" och dottern i Bourdets "Herde- stunden". Fru B., som undantagsvis uppträdt äf- ven i stora tragiska roller (Schillers Jeanne d'Arc) eller tolkat lidelsefulla, storvulna karaktärer (Hjör- dis), har sitt egentliga område som framställarinna af moderna kvinnor och en del historiska gestalter, som hon ger mognad och myndighet. Den enkla, stora känslan, den innerliga lyriken tillhöra icke hennes läggning, som eger bravur och skänker glans. Hon briljerar i sådana uppgifter, där det gäller att visa den kvinnliga öfverlägsenheten i uddigt resonemang, där klipskhet och beräkning triumfera, eller då lynnet bryts med konventionen, då behagsjuka, maktvilja eller koketteri strider för sitt rof. Hennes intelligens, understödd af en rörlig och frisk scenisk uppfinning, gör henne till en vir- tuos, h vars tekniska mästerskap ger af ven tomma och betydelselösa roller ett bestickande yttre. Den skickligt nyanserade repliken, den fint genomarbe- tade sceniska detaljen, som förenas med ett lätt och festligt uppträdande, och en ypperlig karak- terisering utmärka henne. Se "Publikens gunst- lingar. VI. P. och J. B." (1919). 5. John B., den föregåendes man, skådespelare, f. 26 dec. 1884 i Stockholm, var en tid ritare hos arkitekten Agi Lindegren, var 1905-07 anställd vid Dramatiska teatern och har sedan tillhört Sven- ska teatern, där han af ven verkat som regissör 1918 ff. Af B:s roller kunna nämnas Landry i "Syrsan", narren i "Kung Lear", Helge i "Johan Ulfstjerna", Mopsus i "En vintersaga", Olaus Petri i "Gustaf Vasa", Georg Szabo i "Sagan om vargen", Jonas i "Nyckeln och ringen", Sigismund Dänsch i Sudermanns "Finfin hörntomt", hertig Karl i Munthes "Magdalena Rudenschöld", Gator i Ernös "Fata Morgana", kammar junkar Bry de i Esmanns "Alexander den store" och professorn i Bourdets "Herdestunden". B. är en mångsidig, skicklig karaktärsskådespelare, som framför allt i komiska roller skapat utomordentligt väl individua- liserade figurer, effektfulla genom naturlig, med små medel uttryckt humor, fyndigt och omväxlande lika- väl som träffsäkert gifna både i maskering, yttre uppträdande och i det genomlysande skaplynnet. Som regissör har han af ven iscensatt film dramer. 1. G-g N. 3. G-g N. o. E-nB. 4_5. R-n B. Brun jura. Se Bruna jura n. *Brunkala (Brunkala kapell) är socken och heter numera Aura (se d. o. Suppl.). * Brunkol fingo under Världskriget större bety- delse än förr. Äfven i Sverige ha tyska brunkol, väsentligen i form af briketter från nordtyska brun- kolsfält, kommit till användning. Äfven de obetyd- liga brunkolslager, som Danmark eger flerstädes i Jylland, ha varit föremål för brytning till bruk inom landet. K- A. G. Brunkolskoks. Se Brunkolstjära. Suppl. Brunkolstjära, kem. tekn. De mäktiga, från den äldre tertiärtiden härstammande brunkolslager, som anträffas på en stor mängd ställen i prov. Sachsen och Thuringen, Tyskland, ha, förutom sin bety- delse som bränsle, gett upphof till betydande ke- misk industri. Kollagren, som kunna ha en mäktig- het upp till 30 à 60 m., ligga vanligen så nära jord- ytan, att de kunna brytas i dagbrott. Ofta om- växla lager af mörkare, som bränsle använda, van- liga brunkol, med ljusare s. k. schwelkohle. De senare äro rika på harts- och vaxartade ämnen, s. k. bitumen (jfr Montanvax. Suppl.), här- rörande af de brunkolsbildande växternas sporer och frön. På grund af denna bitumenhalt ha schwel- kolen (sedan 1855) blifvit ett viktigt råmaterial för framställning af paraffin samt lys-, bränn- och smörjoljor. För detta ändamål underkastas kolen först torr destill ering (se D e s t i 11 a t i o n). Denna utföres i många fabriker, s. k. "schwelereien", un- der användning af upprata, cylindriska retorter (se fig.) af lergods, inmurade i ugnar på så sätt, att de kunna i hela sin längd upphettas genom lågan från en nedtill belägen eldstad. Innantill äro re- torterna försedda med ett system af klockringar (D i fig.), h varigenom de upptill, vid E, påfyllda kolen tvingas att långsamt sjunka ned, utbredda i ett tunt lager mellan klockringarna och retortens upphettade yttervägg. Därigenom åstadkommes en särdeles mildt och jämnt verkande torrdestillation af kolen och undvikes skadlig öfverhettning, som skulle medföra en för långt gående sönderdelning af de först bildade kolväteångorna. Inom klockringssyste- met inmynna de rörledningar A och B, som bortleda de vid torrdestilleringen bildade vatten- och tjär- ångorna till kondenseringsapparater, där de för- tätas. Den sålunda erhållna brunkolstjäran