i Neuilly 27 nov. 1919 förbjöds B. att hålla större styrka än 20,000 man, uppsatta genom värfning. Arméns sammansättning bestämdes till 8 inf.-reg. (om 3 bat.), 5 kav.-reg. (om 4 skvadroner), 8 art.-div. fältart. (om 3 bat., om 4 pjäser), 5 bat. (komp.) fästningsart, (i Sofia, Viddin, Varna, Burgas och Schumen) samt 3 ingenjörbat. m. m. Dessutom eger B. 10,000 man gendarmeri (tullsoldater, skogvaktare m. fl.) och 3,000 man gränsvakt, hvilka kategorier, enligt medgifvande af högsta rådet i sept. 1921, tills vidare få uppsättas genom allmän värnplikt. -- Sjöstridskrafterna utgöras numera endast af 4 torpedbåtar (utan torpeder) och 6 motorbåtar. De äro afsedda för polistjänst (patrullering m. m.) på Donau och längs Svarta hafskusten. C. O. N. Historia. Den macedoniska frågan (se Macedonien, sp. 356) fortfor att dominera B:s utrikespolitik, äfven sedan den 1903 öfverhängande faran för krig mellan B. och Turkiet afvärjts genom stormakternas reformförsök. I spetsen för den 1903 af general Petrov bildade ministären trädde 1906 den hårdhändte inrikesministern Petkov, tillhörande det stambolovistiska partiet, hvilket äfven efter mordet på honom 1907 behöll ledningen i Gudevs person; i jan. 1908 trädde emellertid ledaren af det demokratiska partiet Malinov till makten med general Paprikov som utrikesminister. S. å. bragte den ungturkiska revolutionen, som hotade att göra B:s fiktiva suzerän Porten till en mera aktiv motpart, förhållandet mellan dessa makter till en kris. Den inleddes i sept. med den ungturkiska regeringens uraktlåtenhet att inbjuda "vasallen" B:s agent Gesjov till en diplomatisk diner, hvilket framkallade en retad stämning i B. och besvarades med Gesjovs återkallande. Kort därefter satte sig bulgariska regeringen, begagnande som förevändning en vid den af Turkiet till ett utländskt bolag koncessionerade Orientbanan utbruten strejk, i besittning af dess genom Öst-Rumelien löpande delar, hvilka fortfarande befunno sig i turkisk ego. Midt under de däraf framkallade förhandlingarna proklamerades högtidligen i Trnova 5 okt. 1908 B. (inklusive Öst-Rumelien, se d. o.) som suveränt konungarike och furst Ferdinand antog titeln "bulgarernas tsar". Genom Österrike-Ungerns samtidigt verkställda annexion af Bosnien-Hercegovina, med hvilken B:s själfständighetsförklaring säkerligen stod i ett visserligen ej klarlagdt samband, kom den sistnämnda åtgärden att utgöra blott en sida af 1908 års orientaliska kris. Denna löstes för B:s del under 1909 tack vare Rysslands skickliga förmedling genom en rad öfverenskommelser mellan de intresserade makterna (för B:s vidkommande det turkisk-bulgariska protokollet i Konstantinopel 19 april och finanskonventionen med Ryssland i Petersburg 21 dec.). Turkiets finansiella fordringar på B. begränsades till 125 mill. francs (däri ingående den resterande öst-rumeliska tributen samt ersättning för de af B. ockuperade öst-rumeliska järnvägssträckorna, medan Turkiet bl. a. afstod från sin fordran på den aldrig erlagda tributen från B.); denna summa kvittades mot, att Ryssland afstod från 40 årsbetalningar af den turkiska krigsskadeersättningen från 1877--78 års krig, medan B:s ersättningsskyldighet till Ryssland för denna transaktion inskränktes till en skuld på 82 mill. francs att amortera under 75 år. B:s själfständighet erkändes genom Konstantinopel-protokollet af Turkiet och sedan af öfriga makter, hvarmed den teoretiska anomalien såväl i dess internationella ställning som i dess förhållande till det faktiskt inkorporerade Öst-Rumelien utplånades. De erforderliga förändringarna i dess författning antogos af stora sobranjen i juli 1911. Malinov efterträddes i mars 1911 som ministerpresident af det s. k. nationalistiska (narodniak-)partiets chef Gesjov. De upprörande förhållandena i Macedonien under den nya turkiska regimen samt återverkningarna af Italiens angrepp mot Turkiet 1911 (Tripolis-kriget) gåfvo styrka åt de förut utopiska sträfvandena att sammansluta de inbördes rivaliserande kristna Balkanstaterna, och efter i största hemlighet förda förhandlingar åvägabragtes under nödtorftig utjämning af motsatserna mellan dem våren 1912 det mot Turkiet riktade Balkanförbundet (B:s alliansfördrag med Serbien 13 mars och med Grekland 29 maj). Den serbisk-bulgariska kompromissen byggdes på grundvalen af Macedoniens uppdelning i tre zoner, en serbisk, en bulgarisk och en "omtvistad", hvars slutliga öde, om så blefve nödvändigt, skulle hänskjutas till ryske kejsarens skiljedom. Ryssland, som var invigdt i förhandlingarna, befordrade energiskt (genom sändebuden Hartwig i Belgrad och Nekljudov i Sofia) koalitionens bildande, men dess utrikesminister Sazonov sökte hejda kriget, hvilket emellertid som en naturlig följd af förberedelserna utbröt i okt. 1912. (Om dess förlopp se Balkankrigen. Suppl., sp. 439 ff.) Bulgarernas segerrika offensiv (slagen vid Kirk-Kilise och Lyle-Burgas i okt.) hämmades i nov. vid Tschataldscha-linjen, hvarför förhoppningarna om ett intåg i Konstantinopel ej gingo i uppfyllelse, men under det genom ett stillestånd (dec. 1912--jan. 1913) med resultatslösa fredsförhandlingar i London afbrutna krigets senare skede intogs Adrianopel 26 mars 1913. Genom preliminärfreden i London 30 maj s. å. afstod Turkiet åt de allierade hela sitt europeiska område ända till Enos--Midia-linjen. Då det gällde att dela bytet, brast emellertid enigheten mellan segrarna. Krigets utgång undanryckte den för Balkanalliansen lagda grunden, i det att bl. a. Serbien genom centralmakternas ingripande beröfvades sin tilltänkta vinst i Albanien, medan B:s andel vuxit öfver beräkning i och med Adrianopel, vid hvars intagande för öfrigt äfven serberna biträdt. Serbien kräfde därför en allmän revision af fördraget med B., medan detta fasthöll vid dess ordalydelse. Grekernas besittningstagande af Saloniki väckte också ond blod i B. Serbien och Grekland slöto sig närmare hvarandra, och B. fann på våren 1913 klokast att öfverflytta hufvuddelen af sin armé från Tracien till den macedoniska gränsen. Sedan Gesjov, som förfäktade en moderatare politik, i juni 1913 efterträdts af det gamla Tsankovistpartiets ledare Danev, fick den af konung Ferdinand stödda militärkretsen friare spelrum, och genom ett af den bulgariske befälhafvaren general Savov beordradt angrepp på serber och greker utan krigsförklaring 29 juni 1913 började det andra Balkankriget. (Om dess för B. katastrofala förlopp se Balkankrigen. Suppl., sp. 442 ff.) B:s nederlag beseglades genom ingripandet af Rumänien, som redan under första Balkankriget genom förhandlingar sökt aftvinga B. södra Dobrudscha och nu i juli lät sin