armé öfvergå Donau, hvarpå den utan att möta motstånd framryckte ända till närheten af Sofia. Äfven turkarna började åter krig och återtogo Adrianopel. För B. återstod endast att kapitulera, hvilket skedde genom freden i Bukarest (se d. o. Suppl.) 10 aug. 1913; freden med Turkiet slöts i Konstantinopel 29 sept. Medan Serbien och Grekland sinsemellan fingo dela nästan hela Macedonien, blef B:s slutliga vinst af sina dryga offer i blod och penningar i de båda Balkankrigen endast en mindre landutvidgning åt s. v. samt af Tracien en sträcka vid Egeiska hafvet med hamnstaden Dede-Agatsch jämte en smal landremsa i s. utan Adrianopel, medan det af sitt eget område måste till Rumänien afstå södra Dobrudscha till linjen Tutrakan-Baltsjik. De svikna förhoppningarna på Ryssland hänvisade B. till anslutning till Österrike-Ungern. Kabinettet Radoslavov, som i juli 1913 efterträdt Danevs regering, markerade denna svängning i B:s politik, som också tog sig uttryck i upptagandet af ett stort lån i Tyskland. Regeringens parlamentariska ställning var dock svag gentemot Gesjovs, Malinovs och Danevs fraktioner, de båda socialistiska partierna samt de tillväxande "agrarerna", ett radikalt bondeparti, som motsatte sig alla utrikespolitiska äfventyr. Världskrigets utbrott, som för B. öppnade lockande utsikter, framkallade en stark spänning i landet och ställde dess politik på hårda prof. Båda de stridande lägren sökte draga det öfver på sin sida eller åtminstone försäkra sig om dess neutralitet. För ententemakterna låg det närmast till hands att bjuda landutvidgning inom Turkiets område, men det skedde också i stigande skala på Greklands och deras egen bundsförvant Serbiens bekostnad, hvilka länder emellertid visade stark obenägenhet att uppoffra sina vinster. För centralmakterna voro anbuden lättare att göra, då Serbien var deras fiende, och för B. hägrade som lön för en anslutning till dem ej blott hela Macedonien, utan äfven delar af Öst-Serbien (bl. a. Niš). Sommaren 1915 förmåddes Turkiet att medge en gränsreglering vid Tundza och Maritza, som lämnade järnvägsförbindelsen med Dede-Agatsch och själfva järnvägsstationen vid Adrianopel i B:s händer, och i samband därmed anslöt sig B. till centralmakterna. (En militärkonvention 6 sept. reglerade deras samverkan i det planerade fälttåget mot Serbien.) Oppositionsledarna sökte förgäfves hejda B:s inträde i kriget, bl. a. genom en uppvaktning hos konung Ferdinand, hvarvid agrarledaren Stamboliisky uppträdde med sådan hänsynslöshet, att han därefter häktades och dömdes till lifstidsfängelse för majestätsförbrytelse. Ryske ministern Savinskijs hotfulla ultimatum 4 okt. erhöll ett afvisande svar, hvarefter han lämnade B., och 12 okt. började krigsoperationerna mot Serbien, hvarpå krigstillstånd inträdde äfven med England, Frankrike, Italien och Ryssland. (Om B:s deltagande i kriget se Världskriget, sp. 196 ff., 209 ff., 214 f., 225 f., 230 ff., 248 ff.) B:s armé utförde med glänsande framgång sin andel i Serbiens eröfring och höll sedan hufvuddelen af den s. k. Saloniki-fronten. Rumäniens inträde i kriget i aug. 1916 gaf bulgarerna tillfälle till revansch för 1913, särskildt genom deltagandet i eröfringen af Dobrudscha. Deras djärfvaste nationella drömmar voro nu uppfyllda, de behärskade Macedonien och östra Serbien, Dobrudscha och äfven vissa delar af det 1913 Grekland tilldelade området (Kavala m. m.). Men hvarken det inre tillståndet eller förhållandet till bundsförvanterna blef i längden det bästa. Turkiet vann centralmakternas understöd för sina önskningar om en ny reglering till dess förmån af gränsen vid Maritza, och djup förstämning väcktes af bestämmelsen i freden i Bukarest med Rumänien 7 maj 1918, hvarigenom blott södra Dobrudscha tilldelades Bulgarien, medan det norra afstods till de förbundne under formen af ett condominium. I juni s. å. dukade kabinettet Radoslavov under för oppositionen och måste lämna plats för Malinov. Privata förhandlingar hade redan 1917 pågått i Schweiz mellan oppositionella agenter och entente-emissarier, och då B. ej befann sig i krig med Förenta staterna, kunde denna makts diplomatiska ombud i Sofia utöfva ett icke ringa inflytande. Medan eländet och krigströttheten tillväxte i B., minskade det hårdt pressade Tyskland 1918 sitt finansiella och militära understöd. Då i sept. s. å. den bulgariska fronten i Macedonien genom ententearméns offensiv blef upprifven, begärde Malinov 25 sept. vapenstillestånd, och ett sådant afslöts i Saloniki 29 sept. med fullständig underkastelse under de allierades villkor. En stark revolutionär jäsning med bolsjevistiska tendenser yppade sig inom landet, och 4 okt. lämnade konung Ferdinand Sofia efter att dagen förut ha abdikerat till förmån för sin äldste son, konung Boris III. Den dominerande politiska personligheten blef Stamboliisky, som under den sista krisen frigetts. Malinov afgick i nov. och efterträddes af Teodorov. Sedan 1919 års val gjort agrarerna till det starkaste partiet i sobranjen, öfvertog Stamboliisky regeringen, som efter nyval 1920 fick en mera utpräglad färg af hans parti; det näst starkaste partiet var det kommunistiska. Agrarpartiet begagnade sin makt till radikala socialpolitiska åtgärder, särskildt i småböndernas intresse (expropriationer, demokratiska skolreformer, lag om obligatoriskt arbete för det allmänna 1920) samt hårda efterräkningar mot de för deltagandet i kriget ansvarige; det inre tillståndet i B. hade svårt att vinna stadga efter omhvälfningen. Kriget afslutades för B:s del genom freden i Neuilly 27 nov. 1919. Traktaten, som i stort sedt var formad efter Versailles-fredens typ, icke blott lämnade B:s nationella anspråk i Macedonien utan afseende, utan gaf af dess eget område före kriget åt Jugo-Slavien städerna Tsaribrod och Strumitza. Rumänien fick tillbaka södra Dobrudscha, och B:s besittningar i Tracien, alltså äfven området vid Egeiska hafvet, öfverlämnades åt de allierade gemensamt (vid konferensen i San Remo 1920 blefvo de till större delen öfverlåtna åt Grekland, som i maj s. å. bemyndigades att ockupera dessa områden), medan endast en handelsförbindelse med Egeiska hafvet förbehölls B., en utfästelse, hvars uppfyllande emellertid lät vänta på sig. En långtgående afväpning föreskrefs; bl. a. skulle armén reduceras till 20,000 man värfvade trupper. Krigsskadeståndet fastställdes till 2 1/4 milliard guldfrancs att inbetalas före 1958, och åt en skadeståndskommission, representerande de segrande makterna, lämnades vidsträckta befogenheter öfver B:s