929 Bysjön-Byström 930 korsarmarna äro utfyllda, lägre likväl än hufvud- partierna. Mellan korsarmarna äro kupoler slagna, likaså of ver förhallen, som ibland blir dubbel. Ett stort antal småkupoler således. Kupolerna bli nu höjda, bäras upp af tamburer, mångkantiga med höga fönster. Kyrkornas yttre prydes af en bekläd- nad i polykrom marmor eller tegel, med kolonnetter, blindarkader, geometrisk ornamentik i växlande färger. Sträfvandet går till målerisk verkan af såväl det yttre som det inre. Den inre dekorationen får sin af kyrkan noggrant fastställda norm, be- stämda motivkretsar för rummets olika delar. Mosaikernas stela, stränga, högtidliga stil mildras, man fasthåller visserligen vid fordringarna på monumental hållning, men behandlingssättet blir relativt fritt, man söker det lifliga och uttrycksfulla i figurer och rörelser. Inom denna period faller ut- smyckandet af kyrkor i Kiev (se d. o.), Aten, Ve- nezia och på Sicilien. Intresset för grekisk kultur och det ifriga studiet af grekisk litteratur afspeglas i denna bysantinska renässans med allra största tyd- lighet i miniatyren, bokmåleriet, där bibliska och sagomotiv återges i alexandrinsk karaktär, likaså i elfenbensplastiken, som i sin ädla hållning ger en återklang af grekisk skönhetskänsla. Detta är en blomstringstid af ven för andra konstarter, för brons- gjutning (betydande kyrkdörrar, äfven i flera ita- lienska kyrkor), emalj- och guldsmideskonst, väfnad, sidenbroderi och annan textil konst. Som den "tredje guldåldern" ha utländska for- skare betecknat 1300-talets bysantinska konst, då efter det kortvariga Latinska kejsardömet bysantin- ska väldet fortlefde två århundraden framåt. Bysans hade under större delen af medeltiden varit den mäktigaste och rikaste af hufvudstäderna i Europa, en af vetenskapens och konstflitens hufvudhärdar. Den senbysantinska konsten är mindre praktfull och glansfull än den gångna storhetstidens konst, mosaikerna aflösas nu af målningar, men dessa förete öfverraskande drag, som visa, att den långt ifrån stelnat i schematiska former. Denna riktning aflägsnar sig från den traditionella monumental- stilen, åstadkommer jämte idealfigurer komposi- tioner med poetisk känsla, dramatiskt patos, smi- dig rytm, koloristisk känsla och raffinerad smak såväl i färgval som behandlingssätt, öfverraskande har upptäckten varit, att denna tids bysantinska måleri visar dragning åt samma håll som det sam- tida måleriet i Italien och att de yppersta af dess bevarade alster fullt ut kunna mäta sig med de italienska. Deras karaktär är dock en helt annan, och påverkan från västern anses föga trolig. Det tyckes, som hade löftesrika möjligheter inom kon- sten blifvit afbrutna med bysantinska kejsardömets fall (1453). Fresker, som belysa denna hittills minst kända period af dess tillvaro, finnas i Kon- stantinopel (i Kahrie-djami-kyrkan), i Mistra (nära Sparta) och flerstädes i Macedonien och Serbien. Bysantinska konstens traditioner bevarades sedan i klostren (Athosskolan) och fortlefva ännu i Ryss- land. Nyare litt.: J. Strzygowski (se denne), "Orient öder Rom" (1901), därpå följande arbeten om österlandets konst samt på sv. "Den kristna kyrko- konstens ursprung" (1920), E. Bertauxoch G. Millet i "Histoire de l'art" (utg. af A. Michel 1905 o. f.), 0. M. Dalton, "Byzantine art and archæ- Tryckt den 3 2 23 ology" (1911), och C. Diehl, "Manuel d'art byzan- tin" (1910). Korta sammanfattningar i G. Norden- svan, "Allmän konsthistoria", I (1911), och A. Romdahl, "Konsthistoria i skildringar och öfver- sikter" (1919). G-g N. *Bysjön, i Eda socken, Värmland, 80 m. ö. h., har en areal af 7 kvkm. och afrinner söderut till Nysockensjön (Flagan) och Jösseälfven (Byälfven). O. Sjn. Bysjön, namn på ett stort antal svenska sjöar. Bland dessa äro utom den ofvanstående de viktigaste. 1. En omkr. 8,5 kvkm. stor sjö i Nås socken, Dalarna, 225 m. ö. h., som afrinner genom Noret till Dalälfven strax nedom Nås kyrka. -- 2. En omkr. 5 kvkm. stor sjö invid Grangärdes kyrkoby, Dalarna, 155 m. ö. h., som afflyter till Björken och Vessman (Kolbäcksån). -- 3. En 8 kvkm. stor sjö i By socken, Dalarna, 64 m. ö. h., som är en utvidgning af Dalälfven. 1--3. O. Sjn. Byske, kommun i Västerbottens län, sedan 1913 i ecklesiastikt hänseende delad i två församlingar, Byske och Fällfors, med resp. 7,865 och 2,706 inv. (1921). B. församling bildar med Fällfors ett pastorat i Luleå stift, Västerbottens norra kontrakt. Byskefjärden, en 10 km. bred och 5 km. lång vik af Bottniska viken i Byske socken, Västerbottens läns kustland, i hvilken Byske älf utfaller. O. Sjn. Byssor, artill. Se Kanon, sp. 782. *Bysta, egendom i Askers socken, Örebro län, innehade t. o. m. 1921 patronatsrätten till bruks- predikant- och folkskollärarsysslan vid Brefven. Innehafvare af fideikommisset är sedan 1918 vice häradshöfdingen friherre Karl Gripenstedt. E. A-t. 'Byström, J. N. Sedan Byströms villa (sp. 790 -791) förvärfvats af prins Karl 1905, ombyggdes den (af F. Boberg), förstorades betydligt samt fick ett väsentligt nytt utseende. Den kallas numera PrinsKarlspalats. G~ g N. *Byström, 0. F. B., dog 22 juli 1909 i Frötuna socken, Stockholms län. - Hans fader, Tomas B., artilleriofficer och musiker, f. 1772 i Helsing- fors, d. 1839 i Stockholm som öfverstelöjtnant, var från 1808 sekreterare i Krigsvet. akad. och 1818- 33 pianolärare vid Mus. akad:s läroverk. - Äfven dennes äldre son, Johan Tomas B., f. 1810, d. 1870 i Karlskrona som öfverstelöjtnant vid Flottans mek. kår, var grundligt musikbildad, diri- gerade länge Karlskrona musiksällskap och öfver- satte Ulibisjevs (se denne) Mozartbiografi. - Den- nes son, Axel Herman B., militär, kartograf, f. 25 maj 1858 i Karlskrona, biel underlöjtnant i Värmlands fältjägarkår 1879, kapten vid Vaxholms grenadjärreg. 1902, major vid Generalstaben 1904, öfverstelöjtnant där 1908, öfverste i armén 1914 och i Generalstabens reserv 1916, då han af gick från aktiv tjänst. 1904-15 var han befälhafvare vid Generalstabens topografiska fältarbeten. Sedan 1904 är han protokollsförande (sekreterare) i kom- missionen för de allmänna kartarbetena. B., som 1884-1903 var kartredaktör vid Generalstabens litografiska anstalt, har varit doktor Sven Hedins medarbetare vid redigering och utgifning af de kartografiska arbetena från dennes upptäcktsresor 1894-1908 samt själf utgett bl. a. åtskilliga skol- kartor samt Karta över Värmlands län (4 blad, 1897) och Karta öfver Norrbottens län (4 blad, 1904).