nar frikostiga bidrag till forskare på skilda områden. Carnegiestiftelsen [käne'gi-], en på grundval af den amerikanske milliardären Andrew Carnegies (se d. o. 3, sp. 1194) donation 230,000 doll. (i värdepapper) upprättad institution till förmån för dels personer, som frivilligt eller eljest, utöfver hvad plikten kan anses ha bjudit, genom fredlig bedrift vågat lifvet för att inom Sverige eller dess område rädda medmänniskors lif, dels hustru och barn eller vissa andra anhöriga till sådana "civilisationens hjältar". Enligt af K. M:t 6 okt. 1911 fastställda stadgar förvaltas stiftelsens medel af Statskontoret och företrädes densamma af en styrelse, hvars ordf. och vice ordf. utses af konungen för två år i sänder och hvari Förenta staternas sändebud i Sverige har säte och stämma. Öfver stiftelsens verksamhet utger styrelsen en årsberättelse. T. o. m. 1921 har stiftelsen lämnat understöd eller

Svenska Carnegiestiftelsens medalj, frånsidan. (Åtsidan visar A. Carnegies bröstbild.) Utförd af Erik Lindberg. belöningar, i form af medaljer (se fig.), ur och bägare, åt 208 pers., 169 män och 39 kvinnor. Liknande stiftelser finnas i Förenta staterna (Carnegie hero fund of America), Storbritannien och Irland, Frankrike, Tyskland, Belgien, Holland, Schweiz, Italien, Norge och Danmark, öfver hvilkas verksamhet tryckta årsredogörelser utges. Çarngadhara, indiska författare. Se Sarngadhara. Carnock ord. engelsk diplomat. Se Nicolson, A., i Suppl. Carnot f-nåj, Adolphe, broder till presidenten Sadi C. (se hufvudarbetet), fransk mineralog och bergsmani, f. 22 jan. 1839 i Paris, d. där 21 juni 1920, var efter utbildning som grufingenjör medarbetare vid Frankrikes geologiska undersökning 1864-68, professor i allmän kemi vid École des mines 1868-77 samt professor i analytisk kemi och föreståndare för laboratorierna och den metallurgiska byrån där 1877-1900. Han var äfven professor i mineralogi och geologi vid Institut national agronomique 1876-1900 och blef 1900 direktör för École des mines. C. hade stor betydelse för bergsvetenskapen i allmänhet i Frankrike och författade ett flertal vetenskapliga arbeten inom mineralogien, mineralkemien och metallurgien. - 1895 blef han led. af Institutet. Efter honom är uppkalladt mineralet carnotit. K. A. G. Carnotit, miner., ett gult pulverformigt mineral, som enligt en åsikt är ett uramkaliumvanadat af formeln K2O.2U2O3.V2O5.3H2O, men enligt andra undersökningar torde vara en blandning af flera olika substanser. Den förekommer i Colorado och Utah samt i Syd-Australien och brytes som mycket oren malm. Carnotiten är starkt radioaktiv och torde numera som utgångsmaterial för framställning af radiumsalter ha större betydelse än uranmineralet pechblende (se d. o.), hvilket förr var det förnämsta råämnet för denna fabrikation. Äfven som vanadiumhaltigt mineral för framställning af metalliskt vanadium för metallurgiska ändamål har carnotiten en viss betydelse. K- A. G. Carnotville, station i franska kolonien Dahomey, Väst-Afrika, omkr. 48 km. v. om järnvägen till kusten och 270 km. n. om Porto Novo. uppkallad efter president S. Carnot. Carnoys lösning, bot. Se Fixera. *Carnuntum. Gräfningarnas resultat finnas sammanfattade i Kubitschek och Frankfurter, "Fiihrer durch Carnuntum" (1904). Carnutes 1. Carnuti, folkstam. Se Karnuter. *Caro, E. M. - Hans hustru Pauline C. dog 1901 i Paris. Caro, tyska kemister och industrimän. 1. Heinrich C., f. 13 febr. 1834 i Posen, d. 1910 i Dresden, är en af den tekniska organiska kemiens och framför allt den tyska färgindustriens grundläggare. C. flyttade efter kort tids studier i Berlin 1859 till England, där A. W. von Hofmann som professor vid Royal college of chemistry hade samlat ett stort antal framstående engelska och tyska kemister omkring sig, bl. a. W. H. Perkin (se denne), Martius och P. Griess. Sedan C. 1860 funnit en ny framställningsmetod för Perkins mauvein, blef han delegare i en engelsk färgfabrik i Manchester, där han under de följande åren gjorde ett stort antal tekniskt viktiga rön på färgindustriens område. Han återvände 1866 till Tyskland, där nu färgindustrien starkt utvecklades under A. W. v. Hofmanns ledning. Efter en kort vistelse i Bunsens laboratorium i Heidelberg inträdde C. 1868 i den kort förut grundade "Badische anilin- und sodafabrik" i Ludwigshafen. Där fann han den tekniska metoden för framställning af alisarin (se d. o.) genom upptäckten af antrakinonsulfosyran, upptäckte 1870 med Graebe akridin (se d. o.), 1873 eosin (se d. o.) och många andra viktiga substanser; framför allt deltog han verksamt i den tekniska utarbetningen af indigo-syntesen (se Indigo) 1889 lämnade C. ledningen af "Badische anilin-und sodafabrik", som med hans hjälp hade utvecklats till ett af världens största industriella verk. - 2. Nikodem C., den föregåendes frände, f. 26 maj 1871 i Lodz, Polen. Af största betydelse är hans upptäckt, att kalkkväfve 1. kalciumcyanamid (se Cyan-amid) kan framställas därigenom, att man leder luftens kväfve öfver en glödande blandning af kalk och kol. Jämte Habers ammoniaksyntes (se Ammoniak) utgör den af C. tills, med A.