63 Celebes 64 Sumatra och Borneo, hvilka skiljas från hvarandra och från det asiatiska fastlandet genom helt grunda hafsarmar. Hela C. är genomdraget af vilda bergskedjor af omkr. 2,000 m. höjd. Ej sällan nå enstaka toppar och ryggar upp öfver 3,000 m., såsom Ngilalåki (3,311 m.) i nordöstra Central-C. och topparna på bergskedjan Latiniodjong s. v. om Palopo vid basen af Makassarhalfön, där en topp mäter 3,495 m. Bergskedjorna äro starkt pressade och veckade samt genomsatta af stora spricklinjer och förkastningar. De löpa ofta mer eller mindre parallellt. C. har ganska stor tillgång på mineral, hvilka dock ännu föga utnyttjats. Så finnes åtminstone i Central- och Nord-C. guld, som i Nord-C. ut-vinnes vid tre mindre guldgrufvor, Totok, Goeroe-pahi och Lintido. Guldet i Goeroepahi är blan-dadt med omkr. 50 proc. silfver. I Lintido erhålles utom guld äfven bly. Koppar torde förekomma i norra C., där man äfven finner svafvel. I Central-C. förekomma flerstädes stora mängder järnmalm. De stora järnfyndigheterna vid Malili längst i s. ö. äro anmärkningsvärda på grund af sin stora nickelhalt. Flerstädes finns stenkol af ung geologisk ålder, dock föga utnyttjadt. Detsamma är förhållandet med petroleum, som torde finnas på enstaka platser. Mellan de höga bergskedjorna finnas djupa, mången gång mycket långsträckta dalgångar, i hvilka på forsar och vattenfall rika floder störta fram. Dessutom finns ett stort antal kitteldalar, hvilka äro bäst utbildade i Central-C., där alla i en relativt sen tid varit bäcken för sjöar, som helt eller delvis grundats igen och nu ofta utgöra bördiga, odlade bygder. Här och där finnas ännu stora sjöar, såsom de djupa Towoeti-, Matano-, Poso- och Lindoesjöarna i Central-C., de blott l å 2 m. djupa Tempe- och Sidenreng-sjöarna på Makassarhalfön, båda måhända rester af en hafsarm, som i relativt sen tid skurit rätt öfver denna halfö. I Nord-C. finnas i vulkanområdet några mindre sjöar, af hvilka Tondano (692 m. ö. h.) och Danau (1,000 m. ö. h.) äro de mest betydande. C. är ganska rikt på floder, men endast få äro farbara någon kortare sträcka. Af naturliga skäl påträffas de största älfvarna i Central-C., nämligen Paloe-, Lariang-, Kårarna-, Saa-dang-, Kalaena- och Malili-floderna. Från Central-C. kommer äfven den betydande Laa, bekant för ett väldigt vattenfall. På Sydhalfön märkes den segelbara Tjenranafloden. Nord-C. är visserligen rikt på rinnande vatten, men inga äro af större betydenhet. Endast Tondanosjöns afloppsälf är mera anmärkningsvärd på grund af ett större vattenfall. Klimatet är trots öns ekvatoriala läge i allmänhet icke tryckande, enär hettan modereras dels af höjden öfver hafvet, dels genom öns inskurna kuster. Årstidsväxlingarna äro ej särdeles stora. Under maj-sept. blåsa mer eller mindre sydöstliga vindar och under okt.-mars mer eller mindre nordöstliga, men lokala afvikelser äro ej sällsynta. Längs kusterna förekomma ofta starka fallvindar. Nederbördsförhållandena äro mycket varierande, men i allmänhet kan sägas, att de sidor, som bilda stötsidor mot monsunerna, erhålla regnperiod. Några skarpt utpräglade regn- och torrtider finnas knappast. I regel är den årliga nederbördsmäng- den ganska stor och torde uppgå till 3 m. eller ännu mer. Växtvärlden är i hufvudsak lik de andra Sunda-öarnas (jfr Borneo), men företer samtidigt vissa likheter med Molukkernas. Fordom torde hela ön ha varit täckt af ett mer eller mindre sammanhängande urskogstäcke. På stora sträckor i det centrala och södra C. har skogen af de infödde sköf-lats genom den sedan urminnes tider bedrifna svedjelandsodlingen. Längs hafsstranden växer vanligen den barrträdsliknande tjemara (Casua-rina), som mången gång högt, äfven uppe på bergen, bildar mäktiga skogsbestånd. Skogens utseende växlar mycket, beroende på höjden öfver hafvet. På 1,200-2,000 m. höjd befinner man sig i de fuktiga regnskogarna, där stammar och grenar äro öfverdragna af skägglafvar och mossor. Ormbunkarna - mycket ymnigt förekommande - uppträda både hvad arter och individer beträffar i synnerligen stor myckenhet. I urskogarna förekommer äfven en mångfald af orkidéer. Bland viktigare skogsträd märkas en stor mängd fikusarter, det som virke värdefulla tekträdet (Tectona grandis), det för sina välsmakande, men egendomligt doftande frukter bekanta doerianträdet (Durio zibe-thinus) samt hartsafsöndrande trädslag. Palmer finnas i stor myckenhet. Pandanus och bambu bilda mångenstädes större sammanhängande bestånd, och längs kusterna trifves ofta en yppig mangrovevegetation. Af kulturväxter må nämnas ris, majs, kokos, manihot, batat, pumpor, gurkor, sockerrör, papaja, bananer, muskot, ingefära, gurkmeja, spansk- och cayennepeppar, långpeppar, betelpalm (Areca catech L.), gebangpalmen (Cory-pha umbraculifera L.), kaffe, kakao och tobak. Djurvärlden har en mycket egendomlig sammansättning, och många teorier ha uppställts för att förklara densamma, men frågan kan ännu ej på långt när anses utredd. Utom de djurformer, som säkert eller troligtvis införts till ön med människan, består faunan af åtminstone tre skilda grupper. 1. Former besläktade med den australiska faunan, såsom pungbjörn (Phalanger ursinus och Ph. celebensis), några papegojor samt en art af storfot-hönsen (se d. o.). 2. Former, besläktade med faunan på de tre andra stora Sundaöarna och det indiska fastlandet. Hit höra bl. a. den lilla spök-apan (se Vristdjur), en näbbmjs, en del gna-gare, ett stort antal fåglar m. fl. Anmärknings-värdt är, att bland de högre djuren saknas nästan alla former, som äro karakteristiska för de andra Stora Sundaöarna. 3. Till denna grupp höra några få egendomliga djurformer, som sammanfattas till en s. k. reliktfauna, emedan deras närmaste släktingar ej äro att söka i de närbelägna världsdelarna, Asien och Australien, utan i Afrika, eller också äro de numera helt utdöda. Hit höra C:s svarta apor (Cynopithecus; se Babianer). Till denna grupp höra äfven det egendomliga hjortsvinet (se d. o.) och anoan (se d. o.). Wallace har påvisat, att de australiska typerna i v. nå fram till Celebessjön, Makassarsundet och sundet mellan öarna Bali och Lombok. De asiatiska typernas utbredning öster ut är däremot icke begränsad af någon bestämd linje, utan artantalet aftar småningom, och, bortsedt från svinet, som måhända öfverförts af människan, ha endast några få for-