skrifvit dikter, Die vlakte (1906), Die rivier (s. å.), den på uppdrag till högtidlighållandet af Sydafrikanska unionens bildande 31 maj 1910 författade Unie kantate, där C. visar, att han försonat sig med den engelska makten, och Martje (1911; omarb. 1912), en lyriskt dramatisk skildring af en ung boerflicka, hvars fästman går ut i kriget, tillfångatages och fysiljeras som upprorsman. C:s ämnesområde är det religiösa boerfolkets lefnadsförhållanden och det sydafrikanska landskapet. Cellit, tekn. Se Cellulosaacetat. Suppl. Cellon, Cellonlack, tekn. Se Cellulosaacetat. Suppl. *Cellsystem. Se äfven Isoleringssystem. Cellularsubstans (se Cell), ämne l. väfnad, som består af likartade celler. Cellulas, kem., enzym, som sönderdelar cellulosa. *Celluloid. Se Xylonit. *Cellulosa. Om cellulosaacetat se d. o. Suppl. Om cellulosaxantat (Cellulosa, sp. 1403), riktigare cellulosaxantogenat, och dess användning för tillverkning af konstsilke se Xantogensyror. Hydrolys af cellulosa. Den egentliga cellulosan är en polysackarid eller polyos af mycket komplicerad byggnad. Dess hydrolytiska spaltning ned till den grundläggande enkla sockerarten (monosen) drufsocker (jfr Sockerarter) är ett tekniskt problem af den största betydelse och på hvilket redan mycket arbete blifvit nedlagdt. Man kan nämligen på denna väg ur ved framställa socker. Ty liksom stärkelse genom kokning med utspädda syror kan ombildas till drufsocker (se Stärkelse, sp. 598, och Stärkelsesocker), så kan äfven cellulosa försockras genom inverkan af syror. Men det är betydligt mycket svårare att försockra cellulosa än stärkelse. Först i senare tider har nästan fullständig försockring af cellulosa blifvit utförd af Ost och Wilkening, medelst svafvelsyra, samt af Willstätter och Zechmeister, medelst saltsyra. Men dessa försök äro utförda blott i liten skala och med stort öfverskott af syra; någon tekniskt användbar metod för cellulosans försockring synes ännu ej vara funnen. Af Cross och Bevans arbete "Cellulose" har en tillökad upplaga utkommit 1918. K. A. V--g. Cellulosaacetat l. Acetylderivat af cellulosa, kem. o. tekn., upptäcktes omkr. 1894 af Cross och Bevan i England. Liksom cellulosa med koncentrerad salpetersyra vid vanlig temperatur ger flera olika nitrat (se Cellulosa, sp. 1402--03), kan äfven genom inverkan af ättiksyreanhydrid och isättika (jämte ett spår koncentrerad svalvelsyra som katalysator) på cellulosa framställas en serie cellulosaacetat, i hvilka en eller flera hydroxylgrupper, OH, blifvit utbytta mot acetatgruppen C₂H₃O₂. Slutprodukten härvid är cellulosatriacetat, C₆H₇O₂(C₂H₃O₂)₃, som är lösligt i isättika, kloroform och tetrakloretan. Ur dessa lösningar, som bilda sirapstjocka vätskor, kan man framställa glasklara trådar eller hinnor, hvarigenom triacetatet fått användning för tillverkning af konstsilke (se d. o., sp. 876) och fotografisk film. Genom vissa förfaringssätt erhålles svagare acetylerad cellulosa, s. k. cellit, som är mera användbar än triacetatet, emedan den är löslig i aceton. Ur cellit tillverkas genom tillsats af kamfer, trifenylfosfat, triacetin m. m. formbara, sega och elastiska massor, s. k. cellon, som har liknande egenskaper och användning som celluloid. Cellon är visserligen dyrare i tillverkning än celluloid, men har den väsentliga fördelen att ej vara eldfarligt (jfr Celluloid, sp. 1402) och används därför mycket till biograffilmer m. m. Lösningar af cellon, cellonlack, användas som fernissa och ge vatten- och oljebeständiga öfverdrag, t. ex. för flygskepp och flygmaskiner. K. A. V-g. Cellulosafoder, landtbr. Växttråden i förvedade växtdelar består af cellulosa med däri inlagrade ("inkrusterande") ämnen (vedämne, lignin), som själfva äro osmältbara i matsmältningsvätskorna och hindra dessas inverkan på den smältbara cellulosan. Redan på 1890-talet föreslog tysken Fr. Lehmann att genom behandling med alkalier, som lösa vedämnet, göra halm lättare smältbar och därigenom höja dess värde som foder. Den svåra foderbristen, som afspärrningen under Världskriget medförde, föranledde detta förslags genomförande i Tyskland, där förbättrade metoder för dylik behandling utarbetades och sålunda framställdt s. k. cellulosafoder fick rätt stor användning. Äfven kemisk trämassa, som är på liknande sätt från osmältbara ämnen befriad cellulosa och därför ock vanligen kallas cellulosa, visade sig vid försök vara lika smältbar som cellulosa i unga växtdelar, och blef, i synnerhet i Sverige, under kristiden använd som foder samt benämndes cellulosafoder. Sedan fodertillgången åter blifvit normal, har detta foder, som innehåller blott kolhydrat och således är användbart blott under förutsättning att djurens behof af öfriga näringsämnen på annat sätt fylles, förlorat sin betydelse och används icke vidare för utfodring. H. J. Dft. Cellulosajäsning, kem., landtbr., kallas de sönderdelningar af cellulosa, som förorsakas af mikroorganismer under bildning af kolsyra, vatten, väte och kolväten m. m. Dessa sönderdelningar äro af olika art. I beröring med luften (aërobt) sönderdelas cellulosan af bakterier, mögel- och strålsvampar, delvis under oxidation till kolsyra och vatten, under det att därjämte vanligen bildas mörka ämnen (förmultning). Vid afstängdt lufttillträde, såsom under vattnet i sjöar och kärr, sker sönderdelningen, som hufvudsakligen framkallas af anaëroba långstafformiga bakterier, under bildning af kolsyra, vatten, väte och kolväte, hufvudsakligen sumpgas eller metan, hvarför den betecknas som sumpgas- eller metanjäsning. Vid båda dessa slag af jäsningar öfvergår cellulosan till mindre del till drufsocker, som lätt undergår vidare sönderdelning. Cellulosajäsning, såväl aërob som anaërob, sker vid gödsels brinning och vid matsmältningen, i synnerhet hos idisslare, och de i senare fallet utvecklade gaserna betecknas som tarmgaser. H. J. Dft. Cellulär (se Cell), som består af celler. *Celman, M. J., dog 15 april 1909. Celom l. Cölom, zool. Se Vertebrater, sp. 1308. Celonites, zool. Se Masaridae. Celsian, miner. Se Fältspat. *Cement. Det egentliga för byggnadsändamål använda cementet, portlandcementet, har med tiden blifvit ett allt bättre fabrikat, på hvilket man ställt allt högre fordringar på grund af dess