Danmark 244 förbättring af kvinnornas rättsliga ställning, betydelsefull lönereglering för ämbetsmännen och en omfattande lagskipningsreform, hvilken dock ej omedelbart skulle träda i kraft. Allt tycktes sålunda varsla om lång och ljus framtid för ministären och särskildt ge den goda utsikter att lösa den svåra och häftigt omstridda försvarsfrågan. Då medförde emellertid uppdagandet af Albertis omfattande bedrägerier, begångna äfven under den tid han var justitieminister (se A l b e r t i. Suppl., sp. 108- 109) rätt naturligt ministärens fall, fastän Al-berti själf utträdt ur densamma omkr. sju veckor före denna upptäckt. - Den därpå följande ministären Neergaard (från okt. 1908) sökte förgäfves lösa försvarsfrågan, och då nya val till folketinget icke förbättrade dess utsikter härtill, trädde den tillbaka aug. 1909 och lämnade rum för en ministär under ledning af den tidigare mycket kände vänsterpolitikern grefve Holstein (se d. o. 3), hvilken ej deltagit i det politiska lifvet sedan 1890. Med J. K. Christensen som försvarsminister lyckades det nu (sept. 1909) att genomföra en ny försvarsordning, dock i något ändrad gestalt och endast på villkor, att beslut samtidigt fattades om att år 1922, därest riksdagen ej dessförinnan beslutit motsatsen, nedlägga Köpenhamns landbefästningar, hvilka åstadkommits genom Estrups provisoriska finanslagar 1885-93. Sålunda hade vänstern skaffat sig upprättelse emot högern, hvilken på sin tid stödt Estrups politik, och därmed var den tvistefråga, som en människoålder delat folket i två läger, tills vidare bragt ur världen. Men då grefve Holstein kort därefter började tvist med sin gamla motståndare högerpartiet, utan hvars anslutning han icke hade kunnat genomföra försvarslagarna, vållade han därigenom sitt eget fall, okt. 1909. Grefve Holstein aflöstes af den radikala vänsterns ledare, K. Th. Zahle, ehuru denne bakom sig hade endast 2/s af folketinget och sålunda ej på långt när fyllde det parlamentariska statsskickets kraf på regeringsmajoritet. Ministären Zahles ställning var därför svag, och den kunde genomföra endast ett par betydelsefulla reformer, nämligen upprättandet af fast skiljedomstol för arbetstvister och tillsättande af en statens förlikningsman för sådana tvister. Emellertid väckte ministären, utan framgång, förslag om genomgripande ändringar i grundlagen och röjde stor ifver att framkalla riksrättsåtal mot de förutvarande ministrarna J. K. Christensen och Sigurd Berg. Syftet därvid var främst att komma åt den förstnämnde, det radikala partiets farligaste motståndare, men hoppet därom slog fel, i det att han (juni 1910) fullständigt frikändes af riksrätten (se J. K. Christensen. SuppL, sp. 117). Redan dessförinnan hade ministären Zahles ställning blifvit ohållbar; fastän den vid sitt ämbetstillträde lofvat respektera de nyss antagna försvarslagarna, gjorde den dock sedermera flera ansatser att få dem ändrade efter sina önskningar, d. v. s. i riktning mot försvarsväsendets inskränkande, och detta medförde nederlag för ministären vid nyvalen till folketinget i maj 1910. Till följd af valens utgång kom den gamla vänstern juli 1910 ånyo till styrelsen med Klaus Bernt-sen som konseljpresident och försvarsminister. Visserligen fick hans ministär flera rätt viktiga lagar genomförda, men lagstiftningsarbetet gick dock på det hela taget rätt trögt, och särskildt gällde detta den revision af grundlagen, som ministären tagit i arf efter sin företrädare. Midt under det att arbetet härmed pågick, afled plötsligt konung Fredrik VIII i Hamburg på återresa från Tyskland 14 maj 1912; han efterträddes af sin äldste son Kristian X. Då konseljpresidenten Berntsen fasthöll vid krafvet på fullständig omgestaltning af landstinget och tillika som försvarsminister vägrade att foga sig i högerpartiets önskan om anläggande af ett nytt fort som förstärkning af Köpenhamns landbefästningar, så kom han därigenom i konflikt med landstingets majoritet, och vid valen till folketinget 1913 beslöt högern att utveckla hela sin styrka som själfständigt parti. Den vägrade därför stödja regeringsvänsterns kandidater, och detta ledde till, att den radikala gruppen tillsammans med sina bundsförvanter socialdemokraterna vann majoritet (sam-manlagdt 63 mandat mot 44 för vänstern och 7 för högern); bland väljarna hade dock de segrande bundsförvanterna ej majoritet. Valutgången föranledde ministären Berntsen att genast af gå, och juni 1913 kom då en ny ministär Zahle till rodret (med Edv. Brändes som finans-, P. Munch som försvars- och Ove Rode som inrikesminister). Den nya ministären underlät försiktigtvis att röra vid försvarslagarna. I stället genomförde den en rad lagar för hälsovårdens främjande och kastade sig med ifver på frågan om grundlagsreform. Den upptog som sitt eget Berntsens förslag till ombild-ning af riksdagens bägge ting och fick det nästan enhälligt antaget af folketinget. Då landstingets höger hårdnackadt vidhöll sitt motstånd, tillgrep Zahle upplösning af landstinget (enda gången detta skett sedan 1866) och vann därigenom också i landstinget majoritet för reformen. Efter nya förhandlingar och viktiga ömsesidiga eftergifter åstadkoms omsider en af alla partier godtagen uppgörelse, och därefter antogs (april 1915) "den genomsedda grundlagen" i folketinget mot l röst och i landstinget med 49 röster mot 11 (högerns yttersta flygel). Den definitivt antagna grundlagen (se ofvan, sp. 240) stadfästes af konungen 5 juni 1915 (66-årsdagen af D:s första grundlags tillkomst), men af hänsyn till Världskriget enades man om, att den tills vidare icke skulle träda i kraft. - Zahle hade äfven i fortsättningen framgång och fick tillfälle att lösa en rad viktiga och invecklade frågor. Redan 1916 antogs den nya lagskipningsreformen (se ofvan sp. 241) i reviderad och utvidgad gestalt (den första lagen härom utfärdades 1908), och den trädde i kraft 1919, 70 år efter det att den första grundlagen utlofvat en sådan reform. S. å. ombil-dades amtsråden, hvarvid de högst beskattades väl-jarklass bortföll. 1917 följde försäljningen till Förenta staterna af Dansk-västindiska öarna för mycket högt pris, sedan en folkomröstning i riket gillat försäljningen. Islands fulla själfständighet genomfördes 1918 (se art. Island. Suppl.), och 1919 tillkommo stora löneförhöjningar för statens tjänstemän, läns- och stamhusinstitutionen upphäfdes, och sista återstoden af "faeste"-väsendet (se Danmark, sp. 1269-70) aflöstes. Vidare utfärdades 1916 en fullständig lag om olycksfallsförsäkring för arbetare, 1917 lag om aktiebolag samt 1919 lag om banker och sparkassor. Äfven bör nämnas, att det nordiska samförståndet stärktes genom upp-