Danska mark-Dansk musik Heiberg, historikerna P. Lauridsen, N. Neergaard, E. Henrichsen, K. Fabri-cius, Aage Friis och L. Bobé, nationalekonomen L. V. B i re k, arkeologerna Sophus Muller och Frederik Poulsen, konsthistorikerna JuliusLange, Karl Madsen, E. Hannover och F. Beckett, teaterhistorikerna Robert Neiiendam och Eiler Nyström samt musikhistorikern A. Hammerich. Af tidskrifter äro de mest typiska "Tilskueren", "Gads danske magasin" och "Dansk udsyn". Upp-byggelseskrifter ha författats af Carl K o c h, OlfertRicard, C. Skovgaard-Petersen, M. Pontoppidan och H. Martensen-Lar-sen. Litt.: 3:e uppl. af P. Hansens litteraturhistoria (utg. af Carl S. Petersen och Vilh. Andersen), kortare öfversikter af V. östergaard, Georg Christensen och Svend Gundel; Vilh. Andersen, "Tider og typer", Skovrup, "Hovedtrsek af nordisk digtning i nytiden", Bricka, "Dansk biografisk leksikon", och Dahl-Engelstoft, "Dansk biogr, haandleksikon". Teater. Den kungliga teatern leddes 1876- 94 af Fallesen, 1909-13 af Karl Mantzius, 1914 -22 af Joh. Nielsen och sedan af en direktion. Man tillämnar en utvidgning af teaterbyggnaden för att bättre tillgodose skådespelet. Af nationalscenens skådespelare må nämnas Jerndorff, Adam och Johannes Poulsen, Nicolai Neiiendam, Poul Reumert, Betty Nansen, Jonna och Sigrid Neiiendam, Bodil Ipsen och Ella Ungermann. Af privatscener tillkom "Det ny teater" 1908; bland deras konstnärer äro Peter Fjelstrup, Sophus Neumann, Frederik Jensen och Anna Larssen, i landsorten Aage Garde. Efter 1910 ha friluftsteatrar blifvit allmänna. Litt.: E. Nyström, "Den danske komedies oprin-delse" (1918), och R. Neiiendam, "Det kgl. teaters historie 1874-1922" (1921 ff.). P. E-t. Danska mark. Se Mark, sp. 995. Danske Lloyd. Se Lloyd, sp. 924. Dansk folkeforening. Se Folkeforening. Dansk geologisk förening. Se Geologiska föreningar. Suppl. 'Dansk konst. Sp. 1359. I st. f. Petersen Mols, Julius Poulsen och H o l s t ö e bör stå Pedersen Mols, Julius Paulsen och Holsöe. Sp. 1360. I st. f. Y. Koch bör stå V. Kock. Dansk musik. Ett märkligt vittnesbörd om musikodling i Norden redan under bronsåldern lämna de ypperliga bronslurar, som parvis hittats i dansk såväl som svensk jord (se L u r la) och ge vid handen, att tvåstämmig harmonimusik var känd här. Detta är dock en helt fristående företeelse, och nationella särdrag i dansk tonkonst yppas först fr. o. m. slutet af 1700-talet. Dessförinnan nöjde den sig mest med att motståndslöst följa med de utländska strömningarna. Under medeltiden medförde kristendomens utbredning liflig omvårdnad om musiken i danska kyrkor och kloster; den romerska gregorianska sången blef äfven här normgifvande. I bevarade handskrifter finnas, utom liturgisk musik, många hymner och sekvenser, delvis tonsatta i Danmark. Kringvandrande lekare (spelmän) och yrkessångare läto höra sig vid hofven och hos riddarna samt bland allmänheten. Balladsång under ringdans (se Föl k- visor 2) var ett fint folknöje; den rika skatten af nordvästeuropeiska ballad- och andra vismelodier fick gifvetvis på dansk mark tillskott och delvis omformning. Vid medeltidens slut inrättade Kristian II ett k. "kantori"; där utfördes fler-stämmig sång liksom ock af domskolornas lärjungar, som bildade kör i kyrkorna. Efter reformationen utträngde den lutherska koralen den gregorianskt formade sången. H. Thome-sens psalmbok af 1569 aflöstes 1699 af T. Kingos. De lärda skolornas konstfärdiga körsång höll sig uppe under 1500-1700-talen och afspeglade för allmänheten hvad som rörde sig i de tongifvande ländernas vokalmusik. I hof musiken fick det instrumentala efter hand starkt ökad betydelse. Köpenhamn förblef framgent landets musikcentrum. Kristian IV utvecklade kantoriet till ett ansenligt hof-kapell af sångare och instrumentalister, och bland dess inkallade kapellmästare märkes den berömde Heinrich Schiitz (längre tider 1633-44). Som orgelspelare och tonsättare glänste den danskfödde D. Buxtehude (1637-1707), som dock hade sin verksamhet i Lübeck. Utlandet fick allt större inflytande på dansk musikutöfning. Det första operahuset i Köpenhamn, 1688, nedbrunnet 1689, ersattes med ett nytt 1702. Till hof konserterna drogos mästare som Corelli och A. Scarlatti. Ham-burgske operakompositören R. Keiser var kapellmästare i Köpenhamn på 1720-talet och tysken J. A. Scheibe på 1740-talet, då han stiftade Det mu-sikalske societet; öfvertag öfver den tyska smaken fick dock den italienska operan med en italiensk trupp 1748-74, dirigerad af den unge Gluck, Scalabrini och Sarti. Därnäst beredde ett franskt operasällskap insteg åt den franska opéra-comi-quen, och fransk chanson hade länge mättat danskarnas vishunger. Tysken J. G. Naumann reorganiserade 1786 hofkapellet i Köpenhamn, liksom han förut gjort med det i Stockholm. Man vände sig nu med förkärlek till tyska musiken, och de in-komne tyskarna J. Schulz (1747-1800) och Fr. Kunzen (1761-1817) anslogo först dansk viston och utvecklade det danska sångspelet, hvartill J. Hartmann d. ä. (1726-93) redan hade lagt grunden, liksom dansken Kl. S c h a 11 (1757 -1835) först skref dansk balettmusik. Förebildliga för den danska visan med dess veka kynne och lugna hemtrefnad blefvo Chr. W e y-ses (1774-1842) alltjämt folkkära "Romancer og sange", och den tyskfödde Fr. Kuhlau (1786-1832) fick nationell dansk betydelse särskildt genom den välfunna romantiska folktonen i sångspelet "Elverhöi' . Romantikens egentliga genombrott kom dock med stormännen J. P. E. Hartmann (1805-1900) och N. V. Ga d e (1817-90). Den förre omskapade själfständigt folkvisans ton och anda, sökte dessutom att i tondikt återupplifva det fornnordiska och grundlade danska manskvartetten. Gade sammansmälte dansk och tysk romantik, blef vidtberömd äfven i utlandet och inlade som dirigent för Musikföreningen (hela 40 år) synnerlig förtjänst om att förmedla bekantskap med monumentala tonverk. Ypperste företrädare för sångromansen blef P. H e i s e (1830-79), som äfven åstadkom en nationalopera och i större manskörer efterföljde Hartmann. Till dennes riktning höra äfven 0. Mailing (1848-1915) och