265 David-Davidson 266 följ i Scheidemanns ministär, var juni-okt. s. å. inrikesminister i Bauers ministär och mars-juni 1920 minister utan portfölj i ministären Muller. D. hör till de tyske högersocialisternas bästa riksdagsdebattörer. Han är sedan okt. 1921 Tyska rikets representant i Darmstadt. V. S-g. David, ynglingsroll (Hans Sachs' lärpojke; tenor) i Wagners opera "Mästersångarna i Nlirnberg". David Linde, pseudonym. Se Blomberg, D. Suppl. 'Davids, T h. W. Rhys, lämnade 1912 professuren i London och 1915 den i Manchester. *Davidson, D., erhöll 1919 afsked från professuren. I sammanhang därmed egnade honom Nationalekonomiska klubben i Stockholm en hyllningsskrift (utgörande 12:e häftet af "Ekonomisk tidskrifts" 21:a arg.), med nationalekonomiska och finansrättsliga uppsatser af 9 bland klubbens led. Däri framhöllos D:s skarpsinne, djupblick, vederhäftighet och omutliga rättskänsla som nationalekonom, hans egenskap att vara främste kännare af Sveriges skatteväsen och betydelsen af "Ekon. tidskr.", hvarmed han under största personliga uppoffringar åstadkommit en af grundförutsättningarna för den nationalekonomiska och finansvetenskapliga forskningen i Sverige. Davidson, Ernst, donator, af judisk börd, f. 30 maj 1850 i Stockholm, d. där 20 juni 1919, son till konditorn Vilhelm D. (om denne se Davidsons paviljonger. Suppl., och Hasselbacken), var från 1883 medinnehafvare af den populära restaurangen Hasselbacken efter fadern och donerade 1917 till uppförande af ett konserthus i Stockholm 300,000 kr. samt i efterlämnadt testamente ytterligare för samma ändamål 300,000 kr. äfvensom till olika ändamål 700,000 kr., däraf 200,000 till en stiftelse (Davidsonska fonden) för stöd åt förtjänta obemedlade restauranganställda, 100,000 kr. till Israelitiska ynglingaföreningen och 100,000 kr. till pauvres honteux inom mosaiska församlingen i Stockholm, 100,000 kr. till Svenska kancerföreningen o. s. v. Davidson [deiMdsen], Randall Thomas, engelska kyrkans primas, f. 7 april 1848 i Edinburgh, studerade vid Trinity college i Oxford, var kaplan hos ärkebiskop Tait 1877-82 och hos ärkebiskop Benson 1882-83 samt domprost i Windsor och drottning Viktorias huskaplan 1883-91. Sin svärfader och förre chef tecknade han i Life of archbishop Tait (2 bd, 1891). D. vigdes 1891 till biskop af Rochester och företog s. å. en resa till Sverige. Redan då framträdde hans stora kyrkliga mål: att inom England närma de olika kyrkorna till hvarandra och utom England söka anknytning till kyrkor med apostolisk succession (den ortodoxa och den svenska). Han blef 1895 biskop i Winchester, var därjämte 1901-03 Edvard VILs hof-predikant och blef 1903 ärkebiskop af Canterbury. Som sådan har han spelat en betydande roll i de senaste årtiondenas kyrkliga och politiska historia. Därvid har hans läggning fört honom till att söka moderera, kompromissa och utjämna, med klar blick för det praktiskt möjliga och utan att svika sin hofsamma högkyrkliga åskådning. Då och då har väl missnöje yppats mot hans försiktighets- och uppskofspolitik, och bekant är det kritiska omdömet om honom: "det är måhända orimligt att begära höjd och djup, där det finnes så utomordentlig bredd". Allmänt erkännes dock, att D. genom sin vidsynthet och klokhet är en bland de främsta sammanhållande krafterna i Englands splittrade kristenhet, ej minst genom sin sträfvan att leda krafterna öfver i praktiskt missionerande och evan-geliserande arbete. Den af D. ledda märkliga Lambethkonferensen 1920 riktade sålunda till frikyrkorna en kraftig vädjan om kyrklig enhet, och senare har trots alla svårigheter ett visst närmande egt rum. D. har fullföljt äldre sträfvanden att skaffa engelska kyrkan en representation med verklig beslutande myndighet, ungefär motsvarande det svenska kyrkomötet, och till följd bl. a. af hans inflytande antog parlamentet 1919 ett sådant förslag, om ock något beskuret, hvarefter D. sedan 1920 med utmärkt skicklighet ledt förhandlingarna i denna tre gånger årligen sammanträdande National assembly of the church of England. Mycken moderation visade D. i frågan om statskyrkans upphäfvande i Wales; sedan skilsmässolagen trädt i kraft 1920, godtog han, att Wales blef en särskild kyrklig provins och invigde den förste ärkebiskopen af Wales. - Att engelska kyrkan sökt förbindelser med den svenska, beror i mycket på D., som 1909 till Sverige sände en kommission af anglikanska kyrkomän under ledning af biskop Wordsworth (se d. o. 2) och sedan medverkade till Lambethkonferensens (dock ej kyrkorättsligt bindande) beslut 1920 om nattvardsgemenskap m. m. med svenska kyrkan. Han har ock bidragit att utverka den nye ekumeniske patriarken Mele-tios' godkännande af det anglikanska prästämbetet (1922). I sina sträfvanden för den evangeliska världens samling har ärkebiskop Söderblom haft ett stöd i D., som bl. a. åtagit sig ordförandeskapet i sammanslutningen "The world alliance for promoting international friendship through the churches". Under Världskriget gaf D. ej uttryck åt någon hatfylld nationalism, och han torde tillhöra dem i England, som arbeta för en lösning i försonlighetens tecken af det tyska problemet, visserligen äfven här försiktigt afvaktande. I engelsk inrikespolitik har han som öfverhusmedlem gett prof på samma medlande läggning, som kännetecknat hans kyrkopolitik. D. har äfven som ärkebiskop fortsatt sitt författarskap, bl. a. med The Christian opportunity (1904), The character and call of the church of England (1912; i Sverige använd som studiebok i symbolik), The testing oj a nation (1919), tal och predikningar. Litt : S. Gabrielsson, "Kyrkostudier" (1910), Y. Brilioth, "Kampen för liv och frihet i Englands kyrka" (i "Svensk tidskr." 1919), "Englands kyrkomöte" (i "Kristendomen och vår tid" 1922) och "Den anglikanska kyrkan 1921-22" (i "Svenska kyrkans årsbok" 1923), samt pseudonymen A gentleman with a du-