343 Djur 344 uppstå, flertalet dör ut, och af anförvanter kvarstå endast några isolerade former som relikter i en senare uppkommen modern miljö; detta är förhållandet med Pentacrinus, som, tillhörande den under vår jords äldre tidsskeden mycket talrikt företrädda klassen hårstjärnor (se d. o.), uppträdde under trias-perioden och fortfarande kvarlefver på stora hafs-djup, samt tapirsläktet (se T a p i r), hvilket, ehuru ett högt organiseradt landdjur, ej sedan miocenen undergått några typförändrande ombildningar. Såsom andra släkten inom den högsta djurklassen (däggdjur), hvilka utmärkas för anmärknings-värdt hög geologisk ålder, enär de lefvat från eocen-till in i nutiden, märkas igelkott-, ekorr- och pung-råttsläktena (se Pungdjuren, sp. 597). - Med afseende på djurtypers utdöende kan man skilja på sådana, som efter ett mer eller mindre långt aftynande under de geologiska tidsåldrarnas förlopp, efter kvalitativt och kvantitativt af tagande, gå ur tiden utan att efterlämna afkomlingar, och sådana, hvilka till synes under blomstringstiden plötsligen utslockna, hvarvid dock bör märkas, att en sådan skillnad ofta är mer skenbar än verklig. Till det första slaget hör den ofvan anförda klassen hårstjärnor; vidare fiskgruppen Ganoidei (se d. o.), hvilken ända till kritperioden varit den mest blomstrande fisktypen, men numera ej uppgår till mera än till några trettiotal arter, och lungfiskarna (se D i p n o i), hvilka uppträdde redan under devon-tiden, sedermera utvecklade sig till en formrik grupp för att redan före vår tids början reduceras till de tre ännu kvarlefvande släktena. Som exempel på ett mer eller mindre plötsligt utslocknande af en till synes kraftfull djurstam utan efterlämnande af afkoralingar må anföras följande. Yid slutet af kritperioden dogo de gigantiska kräldjuren ut, som under större delen af den mesozoiska tidsåldern voro jordklotets mäktigaste varelser med världsvid geografisk utbredning. Detta skedde antagligen samtidigt öfver allt. Hvad som var orsaken till denna undergång, veta vi ej. Andra kraftigare rofdjur, som kunnat utrota dem, funnos ej under sagda period. Som kräldjur äro mycket känsliga för temperaturfall, skulle man kunna misstänka, att någon köldperiod inträdt. Men detta antagande motsäges afgjordt af växtvärldens beskaffenhet under ifrågavarande period. I detta sammanhang förtjänar påpekas, att däggdjuren, som under perioden för kräldjurens herradöme voro företrädda blott af små, lågt organiserade former och därför spelade en mycket underordnad roll i naturens hushållning på den tiden, svårligen skulle ha kunnat utveckla sig till den betydelse, som de vunno redan under eocentiden, om jättekräldjurens representanter lefvat kvar under sistnämnda tidsskede. Något genomskinligare än de sistnämndas historia är en annan kräldjursgrupps, Pterosauria (se d. o.), hvilkas lefnadslopp man känner från lias till kritperiodensslut. Såsom i art. Pterosauria framhålles, ha vi måhända i extremiteternas mindre lyckliga differentiering hos dessa djur att se den förnämsta orsaken till, att de ej med framgång kunde uppta konkurrensen med fåglarna, hvilka uppträdde ungefär samtidigt med de yngre Pterosauria. Kanske har ock en annan omständighet bidragit till deras undergång, nämligen de sista formernas enorma storlek (se nedan). Med afseende på den omständigheten, att hela däggdjursordningar försvunno från jorden med eocenperiodens utgång, anmärker Osborn, att detta företrädesvis gäller de ordningar, som voro "gammalmodigt" organiserade: hade för liten hjärna i förhållande till kroppens dimensioner, eller hvilkas kindtänder ej förmådde anpassa sig efter djurets stegrade na-ringsbehof eller som yppade sin undermålighet i fotmekanismen, då det gällde t. ex. för växtätarna att undfly nyuppträdande fiender eller för rofdju-ren att bemäktiga sig sitt byte, nu rörligare än tidigare. Att orsaken till olika djurformers undergång icke är enhetlig, utan är att söka i mycket olikartade moment, är fastslaget, om man ock med afseende på ett stort antal djur ännu saknar säker kännedom om denna orsak. I allmänhet kunna dessa orsaker uppdelas i två kategorier. 1) Orsaker, som ligga i djurformens eller djurgruppens egen konstitution, resp. dess historiska utvecklingsgång och den senares konsekvenser. Den kanske betydelsefullaste af ifrågavarande faktorer är en för hög eller för ensidig specialisering. Härunder måste vi förstå en utveckling, som ej kan fortsättas, utan att artens, släktets o. s. v. existens äfventyras, emedan organismen förlorat anpassningsförmågan. Det gäller således om en utbildning af vissa organ, hvilken är ändamålsenlig, så länge den miljö, i hvilken de utvecklats, bibehåller sig oförändrad, men på samma gång så ensidig, att djurarten ej eger möjlighet att genom utveckling i en annan riktning anpassa sig ens till en minimal miljöförändring. (Jfr Titanotheriidse.) Ett till en del uppkonstrueradt exempel kan vara egnadt att belysa denna företeelse. Den moderna hästen har uppkommit genom en anpassning företrädesvis till en småningom tilltagande torrhet och kyla å hans stamort (jfr Hästdjuren, sp. 176). I fotbyggnaden utgjordes denna omdaning af en progressiv utbildning af mellantån och en regressiv af sidotårna, en fottyp, synnerligen egnad för snabb rörelse på fast mark. Tänker man sig, att temperaturen åter skulle stiga och marken återgå till sumpmark, så vore nutidens häst sannolikt oförmögen att anpassa sig till de förändrade lifsvillkoren, enär ett nyförvärf af de under en tidigare utveckling förlorade tårna är mycket osannolikt. Den här åsyftade företeelsen har af Dollo benämnts irreversibi-1 i t e t e n s lag, som innebär, att en djurstam, som en gång utvecklats ensidigt i en bestämd riktning, ej förmår vända om på den tillryggalagda vägen. Ett tillbakabildadt eller förloradt organ (en tand, en skelettdel o. s. v.) skulle således aldrig kunna åter uppträda under den geologiska utvecklingens lopp. Som man emellertid känner flera fall, hvilka synas motsäga denna tydning, och dessutom skilda organ och framför allt skilda (högre och lägre) djurtyper förhålla sig olika i detta afseende, kan man gifvetvis här ej tala om någon "lag". - En form af ensidig specialisering, som ofta fört till en arts undergång, är mycket betydlig kroppsstorlek. Visserligen tyckas, i stort sedt, djurrikets olika stammar under sin geologiska historia ha tilltagit i storlek, men en öfver ett visst mått stegrad tillväxt - naturligtvis olika för olika djurtyper - kan bli Ödesdiger för artens bestånd. Ty en mycket vanlig paleontologisk