345 Djurberg-Djurgeograf i 346 företeelse är, att just de arter inom släktet, som uppnått s. k. jättevolym, dött ut, utan att efterlämna några afkomlingar. Olika faktorer kunna vara verksamma vid jättedjurs undergång. Har en dylik art blifvit isolerad på ett mindre landområde, t. ex. på en ö, så kan näringstillgången bli otillräcklig och därigenom en minskning i individantalet inträda. Denna minskning åter medför inafvel (se d. o. Suppl.), hvilken åtminstone kan medföra artens de-generation (urartning, se d. o.), försvaga dess konstitution, leda till olika funktionella rubbningar o. s. v. Hvad som för föreliggande fråga är af betydelse är, att inafvel framkallar fruktsamhetens aftagande, alltså en inledning till artens utdöende. Men jätteväxt leder till inafvel äfven därigenom, att mycket stora djur ha en längre dräktighetstid och vanligen ett mindre antal ungar åt gången (de stora däggdjuren blott en) än de mindre, hvilket naturligtvis minskar antalet afvels-dugliga individer. Men äfven d j urform er, som ej uppnått s. k. jätteväxt, kunna genom isolering och inafvel bringas till undergång; sålunda lider det ej tvifvel, att de i Bialowiez-skogen isolerade bison-oxarna (se V is e n t. Suppl.), om de ej redan äro utrotade på annat sätt, gå sin undergång till mötes på grund af inafvel. - 2) Ensamma eller i samverkan med de konstitutionella orsakerna kunna de från den yttre världen (miljön) kommande orsakerna vara vållande till en djurtyps undergång. Sådana orsaker äro klimatväxlingar, förändringar i landets eller hafvets utsträckning eller i hafvets salthalt, minskning i tillgången på födoämnena eller förändring af dessa, katastrofer af olika slag (vulkaniska eruptioner, större öfver-svämningar, utsinande af sjöar o. d.), hvilka dock ej torde ha vållat djurarters undergång i den omfattning, som stundom tillskrifvits dem, epidemier, utrotning genom andra djur eller genom människan o. s. v. Som ett exempel på de under jordens utvecklingshistoria gång på gång timade klimatiska förändringarna må här anföras de sekulära uttork-ningsperioder, som inträffade på stora sträckor i flera världsdelar under pliocen- och pleistocenperio-derna, under hvilka ett utdöende af flera däggdjursformer egt rum. Mjukare växtföda blef under dessa förhållanden allt sällsyntare; den ökade tillgången på hårdare växtarter, särskildt på gräs, kom vissa hof d j ursgrupp er att blomstra, medan den åtföljdes af undergången af ett stort antal löfätare. Människan kan utrota sina medvarelser antingen medelbart genom att fördärfligt inverka på ifrågavarande djurformers lifsmiljö (genom skogars utrotande, sjöars torrläggning, dödandet af djurens byte, införande eller gynnande af deras fiender o. s. v.) eller omedelbart genom att döda dem under form af jakt, fiske o. s. v. Af de af människan i historisk tid utrotade ryggradsdjuren må erinras om garfågeln (se A le a, sp. 504), dronten (se Drontsläktet), moafåglarna (se D i n o r-nis), barkdjuret, uroxen (se dessa ord) och kvag-gan (se Häst d j ur en, sp. 173). -Litt.: H. F. Osborn, "The cause of extinction of mammalia" (1906), Ch. Depéret, "Les transformations du monde animal" (1907), E. Hoernes, "Das ausster-ben der arten und gattungen" (1911), och K. Zittel och F. Broili, "Grundziige der paläontologie" (4:e uppl. 1915). L-e. Djurberg, Fredrik Vilhelm, läkare, medi-cinsk-historisk författare, f. 14 dec. 1865 i Stockholm, blef 1883 student och 1890 med. kandidat i Uppsala samt 1895 med. licentiat vid Karolinska institutet, hvarefter han egnade sig åt praktik i hufvudstaden. D. deltog i stiftandet af Svenska lif-räddningssällskapet (sekreterare där 1898-1905) och tog initiativet till bildandet af Sv. läkaresällskapets med.-historiska sektion (sekreterare där 1907-14) och af Sv. läkaresällskapets med.-histori-ska samling (föreståndare för denna sedan 1914). Han var 1917 sekreterare i den medicinska kommission, som undersökte skadorna i Karl XII:s hufvud. D. har skrifvit med.-historiska artiklar i "Hygiea" (bl. a. Ett kungligt cancerfall. Ett bidrag till cancerns historia i Sverige, 1922; äfven utg. separat), "Karolinska förbundets årsskrift" (Om regementsfältskären Melchior Neumann och Karl XII:s blessyrer, 1912-13), Sv. läkaresällskapets "Handlingar" (Om medicinsk-historiska museer, särskildt det i Amsterdam, 1921, Om lakar-honorar enligt verldens äldsta lagtext, s. å., ty. öfv. i "Janus", 1922) och i Nordisk familjebok. D. är led. af Sv. läkaresällskapet (ordf. där 1921- 22) och med. hedersdoktor vid Lunds universitet (1918). Djurby, herrgård i Litslena socken, Uppsala län, n. v. om Ekolsund, omfattar 4 mtl med en areal af 365 har, hvaraf 215 har åker; tax.-v. 184,000 kr. (1922). D. har tillhört bl. a. släkterna Hedengran och von Paykull. Nuv. egare är ingenjör E. Larsson m. fl. O. Sjn. Djurcellulosa, kem. Se T u n i c i n. * Djurgeograf i, zool. Rörande den å sp. 567 omnämnda faunistiska gemenskapen mellan Nord-Amerika och nordöstra Asien må tilläggas följande. Landförbindelsen mellan dessa världsdelar har varit mycket växlande under tertiärtidens olika epoker. Medan under oligocen- och den äldre miocen-perioden denna brygga saknades, är en sådan påvisad under den yngre miocen- och pliocenperioden. Dessa geologiska fenomen stå i öfverensstämmelse med den faunas sammansättning, som befolkade Gamla och Nya världen under motsvarande tidrymder. Under den senare delen af kvartärtiden egde en ohämmad öfvervandring rum, från den ena kontinenten till den andra, hvadan ett antal af identiska eller nästan identiska högnordiska arter ännu lefver i Nord-Amerika och norra Asien, såsom björn, j arf, älg, ren o. a. Af de djurformer, som tack vare landbryggorna under äldre geologiska perioder varit gemensamma för norra Amerika och Europa-Asien, finnas däremot i våra dagar ej desamma arterna på båda dessa områden, men väl sådana, hvilkas omedelbara genetiska samband är ställdt utom hvarje tvifvel. Bl. a. på grund häraf förenas numera vanligen den palearktiska och den nearktiska regionen till en: den holarktiska. Yidare må framhållas med afseende på det om den brittiska faunan å samma ställe sagda: nyare, mera ingående analyser af hithörande djur ha ådagalagt, att hos en del brittiska former differentieringen gått så långt, att man ansett sig under namn af raser eller af underarter böra särskilja dem från de å den europeiska kontinenten lefvande. - Nyare litt.: H. Simroth, "Die pendulationstheorie" (1907), H. F. Osborn, "The age of mammals" (1910), och R. F. Scharff, "Di-