uppstod ett några veckors sovjetvälde äfven i D. Det
upphörde vid tyska ockupationen 25 febr. 1918, men
efter tyskarnas aftåg i dec. 1918 återkom det för en
tid af tre veckor, hvarunder något mer än
Fig. 1. Ruinen af domkyrkan i Dorpat.
ett hundratal medborgare i mera framskjuten social
ställning blefvo arkebuserade. 14 jan. 1919 upphörde
denna regim, då en afdelning af den under tiden
bildade estniska hären ryckte in i staden.
Fig. 2. Anatomiska institutionen, hörande till
Dorpats universitet (se d. o.).
Sedan dess har oafbrutet lugn varit rådande. I
D. afslötos preliminärfreden mellan Ryssland och
estniska republiken 2 febr. 1920 samt freden mellan
Finland och Ryssland 14 okt. s. å.
J. Bgn.
Dorpats universitet. Ett universitet inrättades i Dorpat
1632 af Gustaf II Adolf (stiftelseurkunden är
utfärdad från krigslägret vid Nürnberg 30 juni)
och öppnades hösten s. å. af J. Skytte såsom dess
förste kansler. Detta svenska universitet (se vidare
hufvudarbetets art.
Dorpat, sp. 749--750) existerade med
vissa afbrott till 1710, ehuru det sedan 1699 var förlagdt till
Pernau. Det allmänna antagandet, att det upphört
med sin verksamhet 1656, synes ej vara alldeles
riktigt. Först 1667, på grund af en svår eldsvåda,
måste det till en tid upphöra. Sedan Karl XI förordnat
om universitetshusets
Universitetshuset i Dorpat.
återuppbyggande, öppnades de akademiska lärosalarna
på nytt 1690. Bland svenska professorer under den
första tiden märkas orientalisten J. G. Gezelius,
teol. professorn J. Stalenus, fysikern och astronomen
J. Erici (Stiernstråle) m. fl. samt under karolinska
tiden teologen O. Moberg, latinaren O. Hermelin,
orientalisten G. Skragge och statsrättsläraren Jakob
Wilde (under Pernautiden).
Vid freden i Nystad 1721 utlofvade tsar Peter
universitetets återupprättande, ett löfte,
som uppfylldes först 1802 af Alexander I,
som lät uppföra en del af dess ännu
använda byggnader. Dess från denna tid
härrörande hufvudbyggnad (se fig.) är ett
ståtligt empirepalats, hvars fasad smyckas af
en dorisk pelarhall. Undervisningsspråket
var tyska intill 1893, då genom en kejserlig
ukas ryskan fick monopolställning, dock med
undantag för teol. fakulteten. 1802--93 uppnådde
universitetet storartad blomstring, och många af
den tyska vetenskapens yppersta målsmän ha varit
fästa vid detsamma (såsom embryologen K. E. von
Baer, kirurgen E. v. Bergmann, psykiatrikern
E. Kraepelin, fysiologen G. von Bunge, kemisten
W. Ostwald, arkeologerna G. Löschke och Eugen
Petersen, filologerna L. v. Schröder och Leo Meyer,
filosofen Teichmüller). Den nuv. tyska teologiens
främste man, A. Harnack, har fått sin utbildning i D.
Genom russificeringen gick universitetet
icke obetydligt tillbaka, och under Världskriget
"evakuerades" dess rörliga egendom, däribland
större delen af det omfattande biblioteket, till
Moskva och Voronesj. Professorerna erhöllo
order att afresa till den sistnämnda sydryska
staden, dit universitetet nu skulle förläggas.
Kort därefter följde den tyska ockupationen af
de baltiska provinserna, då tyskarna ånyo satte
det tyskspråkiga universitetets verksamhet i gång
(1918). Denna blef dock af kort varaktighet, enär
Tysklands sammanstörtande och nederlag i Världskriget
på senhösten s. å. tvingade de tyska trupperna att
återvända. Tidpunkten kom
