397 Drumont-Dräkt 398 1919 af Pariskonferensen antagna förbundsakten för Nationernas förbund utsågs D. till förbundets generalsekreterare samt har som sådan bl. a. med skicklighet ledt förbundssekretariatets organisation. 5. V. S-g. *Drumont, E. A., dog 3 febr. 1917 i Paris. Druzbacka, Elzbieta. Se Polska litteraturen, sp. 1272. Drya^der, Ernst, tysk protestantisk teolog, f. 18 april 1843 i Halle, d. 4 sept. 1922 i Berlin, började sin prästerliga bana som hjälppräst vid Berlindomen 1870, blef 1874 kyrkoherde i Bonn, 1882 superintendent vid Trefaldighetskyrkan i Berlin och 1890 generalsuperintendent i Kurmark. 1903 lämnade han denna plats och inträdde som medlem af evangeliska öfverkyrkorådet i Berlin. 1906 blef han domherre af Brandenburg samt vice preses i öfverkyrkorådet, hof- och öfverpredikant och slottspastor. Sedan 1901 var han lifstidsled. af herrehuset. Som författare framträdde D. mest genom predikosamlingar, som vunno stor spridning; han var ock en af det nyare Tysklands mest begafvade predikanter, förenade ett form-fulländadt språk och böjlig röst med lugn måttfullhet och kristlig värme. Till sin teologiska ståndpunkt stod han närmast de "modernt-posi-tiva", med socialt inslag. Bland hans skrifter må nämnas Predigten uber das christliche leben (2 bd, 7 uppl.), Evangelium Marci in predigten (2 bd, 5 uppl.), Leben des apostels Paulus in predigten (2 uppl. 1904). Till svenska är öfversatt hans "Luther, den tyske profeten" (1917). Hj.H-t. Dryas, bot. Se E os a c e se. Dryaslera, geol. Se Glacial sötvattens-lera. Dry-farming [drai' fā'miŋ], eng., landtbr. (eg. torrbrukning), en af professor H. W. Campbell i Nebraska uppfunnen metod för åkerjordens bearbetning och brukning, afsedd att i högsta grad hushålla med fuktigheten i jorden, så att nederbörden i områden med ringa nederbörd (semiarida trakter) kan räcka för odlade grödor. Jorden plöjes djupt för att få ett stort magasin, hvari nederbörden kan upptagas, och därefter sammanpackar man alfven medelst en ringvält med smala ringar (eng. subsoil packer, alfpackare) för att återställa jordens kapillära vattenledningsförmåga, under det att ytan ständigt hålles lucker, för att afdunstningen må inskränkas. På detta sätt har man i Nord-Amerika, Syd-Afrika och Australien lyckats göra jord, som med vanlig brukning var alltför torr, bärande, åtminstone så, att två års nederbörd räckt till en skörd hvartannat år. I Sverige har metoden ingen användning, men dess principer äro de, som vid väl skötta jordbruk tillämpas för att hindra jordens alltför starka uttorkning. H. J. Dft. Drygalskiön, ö i Davis' haf utanför Drottning Marys land, Antarktis, upptäckt 1914 af Mawsons antarktiska expedition. Dryinus, zool. Se Proctotrupidæ. Dryomys, zool. Se Myoxus. Dryophanta scutellaris, zool. Se Gallsteklar, sp. 644. Dryswjatysjön, sjö i nordöstra Litauen, 25 km. s. om Dünaburg. I sept. och okt. 1915 stod i trakten af D. en rad af strider mellan tyska Njemenarmén (v. Scholtz) och 1:a ryska armén (Litvinov). Tyska frontlinjen i Litauen kom sedermera att gå öfver D. Jfr Världskriget, sp. 192 och 193. H. J-dt. *Dråback. Se vidare Tullrestitution. Drägä honk. Se Folklekar, sp. 765. Drägä krokfinger. Se Folklekar, sp. 765. *Dräkt. (Sp. 941--942.) Kvinnodräkten bibehöll från 1870-talet in på 1880-talet den fotsida, snäfva och kring knäna tillsnörpta klänningskjolen. Något senare bars öfverklänning (polonäs), som räckte nedanför knäna, och kjol garnerad med volanger; ärmarna voro nedtill vida ("sjånkärmar"). På 1890-talet blef klänningslifvet långt, framtill rynkadt, och fortsattes ned öfver höfterna. Puffärmarna voro en föga behaglig tillsats. Vid sekelskiftet vardt dräkten sammansatt af vida, veckade klänningskjolar, som räckte till fotknölen, samt (som ett element med envis lifskraft) blusar, som vid midjan voro öfverhängande. Att klänningen sedan ej släpade i gat-, trapp- och golfdammet, var ju en hygienisk vinning. Hattarna fingo våldsamt stora brätten samt låga kullar. Tygbristen under Världskriget medverkade sedan till, att klänningskjolen gjordes helt kort (räckande ned på halfva underbenet) och oerhördt snäf; på senare åren förkortades den ytterligare (till nätt och jämnt nedanför knäet) och blef något mindre snäf. Nu (1923) har man börjat öka kjolens längd, aflägga blusarna och bära hela, sammanhängande klänningar med raka, släta, platt fallande lif, veckningar i kjolens sidor och skärp nedanför höfterna (det hela anlagdt på att utsläta kroppens linjer); de nedtill vidgade ärmarna ha åter kommit i bruk. Stickade "jumpers" (i blusform) och stickade klänningar af ylle och silke ha nyttjats mycket. På festklänningar ha senaste tidens mod haft att uppvisa de djärfvaste urringningar, i synnerhet i ryggen, samt lif utan ärmar och löst, ormliknande släp till kort kjol. Snörlifvet (korsett, se d. o.) snöres ej längre öfver midjan, men ansenligt hårdt öfver magen och höfterna. De korta kjolarna ha medfört ett allmänt spridt bruk (och missbruk) af tunna, genomskinliga silkesstrumpor, liksom de ock höjt fordringarna på skodonens prydlighet; i skor och högskaftade kängor af numera spetsig fason ila kvinnor fram på orimligt höga och smala klackar (på sistone har emellertid de höga klackarnas herravälde börjat brytas). Damernas bruk af pälsverk har under senaste fem årtiondena utvecklat sig från enbart pälsfodrade eller med skinn garnerade kappor till ormlika boor, lösa pälsgarnityr ofta af hela djurskinn med hufvud, tassar och svans, stora runda skinnkragar och en tid kolossala muffar, pälsschalar af långa jämbreda skinnstycken ("stola"), hela långa kappor af pälsverk alltigenom, kortare dylika i cape-fason, hvarjämte klänningar och kappor på flerehanda sätt garneras med pälsverk. Om den nutida lyxen i skodon se d. o., sp. 1037. Hvad håruppläggningen beträffar, var den på 1870-talet högt upptornad på hjässan med lösvalkar och delvis nedhängande lockar, hvilket bortlades, då pannluggen inemot 1880 kom i bruk; senare grasserade ett mod med håret lagdt slätt öfver öronen och hårknut i nacken. Det en tid urmodiga bruket att bära örhängen har återupplifvats sedan 1909; dock genomstickas icke längre örsnibbarna, utan med skrufvar intill dem fästas hängena, som numera