467 Egypten 468 fortsätter egyptiska järnvägen sedan 1912 till Sennar, vid Bahr el-asrak, och därifrån åt v. till El-Obeid, i Kordofan. - Trådlösa telegrafstationer finnas i Kairo och Assiut. - Undervisning. 1912 ställdes de förut oberoende folkskolorna (maktabs) under kontroll af provinsråden, hvilka äfven ekonomiskt underhålla dem. 1920-21 funnos 3,001 sådana skolor med 5,882 lärare och 210,995 lärj. Direkt under statskontroll stodo dessutom (1921) 11 högskolor med 2,169 studenter (105 kvinnliga), 24 tekniska och specialskolor med 3,683 elever (838 kvinnliga), 10 elementarskolor med 3,342 lärj. (28 kvinnl.) och 45 högre folkskolor med 12,479 lärj. (1,499 kvinnl.). På privat väg upprättades 1908 i Kairo ett statsunderstödt egyptiskt universitet ("Université égyptienne", arab. Sharia Masr el 'Atiqa), och ett statsuniversitet är föreslaget. - Under Världskriget (se d. o., sp. 182, 201) förklarades E. 18 dec. 1914 för brittiskt protektorat. England uppgaf 1922 protektoratet och erkände E. som oberoende suverän stat med vissa förbehåll, hvarefter E. sedan 16 mars 1922 är konungarike. Om dess nya författning af 19 april 1923 se nedan sp. 470. E. A-t. Historia. Som brittisk high commissioner och därmed E:s egentlige styresman efterträddes lord Cromer 1907 af sir Eldon Gorst (se d. o. 2, äfven i Suppl.), hvilken fortsatte Cromers politik och särskildt sökte genom vidgande af provinsrådens befogenheter småningom uppfostra befolkningen för ökadt mått af själfstyrelse under brittisk öfveruppsikt. Dessa planer motarbetades af en till en början mest bland ämbetsmän och studenter rotfäst nationalistisk rörelse, hvars mål var E:s fulla själfständighet och den brittiska ockupationens upphörande. Köreisens förste ledare var Mu-stafa Kemål pascha (f. 1874, d. 1908), och efter hans död splittrades till en tid nationalistpartiet i flera grupper under olika ledare (Muhammed Farid bej m. fl.), hvilka höllo kongresser utomlands och sökte kontakt med engelska arbetarpartiet. Nationalisterna lyckades delvis förvandla lagstiftande rådet och generalförsamlingen till agitations-härdar, och rörelsens ytterlighetsmän skydde ej lönnmordet som politiskt vapen. Konseljpresidenten Boutros pascha (f. 1846), en koptisk kristen, som 1908 efterträdt Mustafa Fehmi, mördades i febr. 1910 af en fanatisk student, och generalförsamlingen förkastade ett förslag om den brittiska Sues-kanalkoncessionens förlängning på 40 år efter 1968. I sin sista årsrapport medgaf Gorst, att det moderata tillmötesgåendets politik misslyckats. Han afled 1911 och efterträddes i sept. s. å. af lord Kitchener, som främst inriktade sin verksamhet på att förbättra de egyptiske böndernas ställning. I samförstånd med den nye premiärministern (1910 -14) Muhammed Said pascha sökte han äfven lägga den konsultativa folkrepresentationen på bredare bas genom att 1913 sammanslå de 1883 inrättade lagstiftande rådet och generalförsamlingen till en lagstiftande församling, utrustad med ökade befogenheter, bl. a. lagstiftningsinitiativ, men utan rätt att debattera kedivens civillista eller E:s förhållande till främmande makter. Församlingen skulle bestå af ministrarna, 66 genom medelbara val enligt vidgad rösträtt för 6 år utsedda ledamöter och 17 af regeringen utsedda ombud för mino- riteterna. Kegeringsmakten nyorganiserades i 8 departement, och till premiärminister utsågs 1914 Muhammed Kushdi pascha. Nationalistpartiet hade 1912 fått en ny ledare i förre justitieministern Saad Zaghlul pascha, hvilken af den nya lagstiftande församlingen valdes till dess vicepresident (president utsågs af regeringen). Kediven stod i samförstånd med nationalisterna och på ganska spänd fot med Kitchener. Turkiets deltagande i Världskriget på centralmaktssidan medförde i E. en svår kris, beroende på, att E. nominellt lydde under turkiske sultanens suzeränitet och att kediven, som vid krigsutbrottet vistades i Europa, afgjordt ställde sig på Turkiets sida. I E. proklamerades belägringstillstånd 2 nov. 1914, och England tillkännagaf, att det öfvertagit landets försvar; 18 dec. förklarades E. för brittiskt protektorat, och dagen därpå kungjordes, att kediven Abbas Hilmi afsatts, enär han slutit sig till Englands fiender. Efterträdaren, hans farbroder Hussein Kemål pascha, fick titeln sultan af E. som tecken till, att den turkiske sultanens suzeränitet öfver E. var till ända. Till high commissioner efter Kitchener, som vid Världskrigets utbrott i aug. blifvit engelsk krigsminister, utsågs en militär, sir Henry Mc Mahon, och skötseln af E:s utrikesärenden öfvertogs äfven formellt af brittiska kronans representant; lagstiftande församlingen inkallades ej under kriget. Bland befolkningen rådde en dof bitterhet, underblåst af turkisk och tysk agitation och ansenligt ökad genom de i E. för utbildning förlagda australiska truppernas öfvermodiga uppträdande, hvartill under de senare krigsåren kommo spannmålsrekvisitioner, dyrtid och tvångsrekrytering af bönder till s. k. arbetarbataljoner för militär handräckningstjänst. Mc Mahon följdes i dec. 1916 som high commissioner af dittillsvarande generalguvernören öfver Sudan, generalen sir Eeginald Win-gate. Sultan Hussein Kemål, som i april och juli 1915 utsatts för mordförsök af fanatiska nationalister, afled 9 okt. 1917 och efterträddes af sin yngste broder, Achmed Fuad pascha. Nationalistpartiet vann under dessa år allt större anslutning och uppmuntrades i sina sträfvanden för E:s oberoende genom förkunnandet af nationell själf-bestämmanderätt som de allierades krigsmål. Zaghlul pascha sökte förgäfves tillstånd att före freds-konferensens början få i London framföra E:s önskemål, och Wingate lyckades vid besök i London jan. 1919 ej utverka bifall till motsvarande anhållan från premiärministern Muhammed Rushdi. Denne afgick då, och sedan Zaghlul genom en petition till sultanen sökt hindra utnämning af ny ministär, internerades han jämte tre andra nationalistledare på Malta (mars 1919). Nu följde en period af allvarliga oroligheter, inledd af mord på flera engelska militärer och civila samt fortsatt med studentstrejk, ämbetsmannastrejk o. s. v. Militärbefälhafvåren lord Allenby utsågs i april till t. f. high commissioner (ordinarie i okt.) och dämpade tills vidare oron, bl. a. genom att låta Zaghlul och hans vänner fritt lämna Malta; de reste då till Paris, men fingo ej företräde inför fredskonferensen. I England började man omsider inse lägets allvar, och på hösten bebådades utsändandet till E. af en kommission under ledning