Eldsopp, Boletus luridus, bot. Se Boletus och färgplansch III till art. Svampar. Eldspruta (ty. flammenwerfer), krigsv., ett under Världskriget infördt närstridsvapen, hvarmed en eldstråle utslungas. Föregångare lära ha funnits redan i gamla tiden hos greker och romare, men sin nuvarande form erhöll eldsprutan först 1908 genom tyske ingenjören Richard Fiedler. Patent å uppfinningen uttogs i Sverige 1910. Eldsprutan utgöres af en behållare, som innesluter en brännbar vätska, hvilken vid öppnandet af en kran på grund af starkt inre tryck (omkr. 15 atm.) i behållaren utpressas genom ett stålrör och därvid samtidigt antändes. Apparaterna kunna vara dels lättare (bärbara), dels tyngre (stationära). De förra ha en vikt af omkr. 25 kg. och ge en eldstråle med omkr. 25 m. räckvidd; de senare kunna nå en räckvidd af ända till 70 m. Eldsprutor användes under Världskriget af såväl tyskar som fransmän. Största verkan gjorde de i skyttegrafskriget. Vid vissa tillfällen användes för att afslå stormningar eldsprutor med böjdt stålrör, så att strålföraren kunde, utan att själf lämna sitt skydd, öfver bröstvärnet slunga strålen ned i yttergrafven och "rensa" denna. G. af Wdt. Eldstål, den ena af delarna i elddonet stål och flinta. Se Elddon, sp. 164, och pl. I till art. Smideskonsten. Eldsvåda. För att hindra eldens spridning har brandchefen rätt att låta nedrifva byggnad, stängsel e. d. samt att hämta vatten från enskildas brunnar eller andra vattensamlingar. Närmare bestämmelser finnas i städernas brandordningar. N. H. Eleagnacéer, bot., namn på fam. Elaeagnaceae. Eleazar, mansroll (åldrig judisk juvelerare, som blir offer för sin egen och motpartens religiösa fanatism; tenor) i operan "Judinnan" (La juive) af Halévy (se denne, sp. 1075). Electoral college [iletoral kå'lidj], eng., elektorsförsamling, kallas i Nord-Amerikas förenta stater dels samtliga elektorer för utseende af president och vice-president, dels hvarje grupp af sådana elektorer från en enskild stat. Om utseendet af dessa elektorer och deras presidentvalsförrättning (som företages i hvarje stat för sig) se Nord-Amerikas förenta stater, sp. 1205-06. Valet är numera en formsak, i det att elektorerna strängt följa de beslut om kandidatnominering, som deras partikonvent fattat. Majoritet i elektorsförsamlingen kan på grund af valsättet ernås utan majoritet bland urväljarna. Om den ryktbara konflikten 1876, då tvist rådde om elektorsvalen i tre för utgången af presidentvalet bestämmande stater, se Tilden, S. J. V. S-g. *Elefantlus. Se äfven Semecarpus Anacardium. Elegant-tidning, en i Uppsala 1810 af J. A. Stenhammar och V. F. Palmblad utgifven halfveckotidning, i hvilken Askelöf, Atterbom, Elgström, Hartmansdorff, Haeffner och Hammarsköld medarbetade. Se G. Frunck, "Bidrag till kännedomen om nya skolans förberedelser och första utveckling" (1889). R-n B. *Elektor. För val af riksdagsmän i Första kammaren äro i de 6 landstingsområden, som hvart för sig bilda en valkrets, landstingsmännen elektorer. Så är fallet i Jönköpings, Älfsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro och Kopparbergs län. I öfriga län, där flera landstingsområden bilda en valkrets, skola, om i något område landstingsmännens antal är större, än det borde vara enligt den för annat landstingsområde inom kretsen gällande grunden, så många landstingsmän väljas till elektorer, som motsvara denna grund. - Storstädernas elektorer utses för Stockholm och Göteborg till lika antal med stadsfullmäktige och för annan sådan stad till det antal, som efter folkmängden i staden och i dess särskilda valkretsar svarar mot den beträffande landstingsmannaval i allmänhet gällande grunden. Val af elektorer förrättas i samband med val af stadsfullmäktige. Elektorerna erhålla personlig kallelse till valet. N. H. *Elektra. Ämnet har senast behandlats af H. v. Hofmannsthal i tragedien "Elektra" (1903; uppf. i Stockholm f. g. 1912), hvaraf gjorts en operalibrett med musik af E. Strauss (se denne, sp. 309). *Elektricitet. Se Kristallelektricitet, Piezoelektricitet, Pyroelektricitet och Vattenfallselektricitet. Elektricitetsledning, fys. Ang. fasta kroppar se Elektriskt motstånd och Ledningsförmåga, ang. vätskor se Dissociation och Elektrolys och ang. gaser se Ionisering. Fig. 1. Ampéretimmemätare af magnetmotortyp. (Schematisk framställning.) *Elektricitetsmätare. Bland likströmsmätarna har på senare tid ampéretimmemätaren funnit allt större användning. Fig. l visar schematiskt en sådan af magnetmotortyp, fig. 2 dess kopplingsschema. Fältet utgöres af två permanenta magneter (3 fig. 1), ankarlindningarna genomflytas af en mindre del af den totala strömmen, hufvuddelen går genom den s. k. mätarshunten (1 fig. 2). Ankaret är i den i fig. visade typen skifformigt, bestående af tre st. ankarspolar (5 fig. 1), anbragta mellan två skifvor af aluminium (2 o. 4 fig. 1). Strömmen föres till det roterande ankaret medelst två borstar släpande mot en 3-delad kollektor (1