Fig. 2. Kopplingsschema för ampèretimmemätare. fig. 1). Mätarens kraftpar (och dess omloppshastighet) är proportionellt mot produkten af strömmen i ankarspolarna och det af de permanenta magneterna alstrade fältet. Den erforderliga bromsningen åstadkommes genom de hvirfvelströmmar, som alstras i ankarets aluminiumskifvor vid rotationen i samma fält. Apparaten mäter alltså ampèretimmar, men dess räkneverk anordnas vanligen så, att under antagande af en viss konstant spänning kilowattimmar registreras. Framför Thomsonmätaren har denna ampéretimmemätare åtskilliga fördelar. För större strömstyrkor och vid 3-ledaranläggningar samt då spänningen är variabel är kilowattimmemätaren att föredraga, men vid små anläggningar (hvilka utgöra flertalet) är ampéretimmemätaren den lämpligaste. I Sverige används den i stor utsträckning (1921 voro af samtliga mätare för likström i Stockholm 94 proc. och i Göteborg 88 proc. ampèretimmemätare). Af andra ampéretimmemätare må nämnas följande. Kvicksilfvermotormätaren har ett ankare, som består af en kopparskifva utan lindningar, roterande i en kammare, fylld med kvicksilfver, hvilket förmedlar kontakten till kop-parskifvan vid dess periferi och centrum, hvarigenom borstar och kollektor bli obehöfliga. Wrights Stiamätare är en elektrolytisk mätare med anod af kvicksilfver och katod af platina samt elektrolyt af kvicksilfverjodid. Det på platinablecket utfällda kvicksilfret samlas i ett graderadt glasrör, hvarifrån det efter afläsningen genom mätarens omstjälpning återföres till anoden; elektrolyten undergår ingen förändring. - Bland mätare för särskilda ändamål må nämnas automatmätaren, anordnad enligt samma idé som automatgasmätaren (se Lysgas, sp. 108), dubbeltariffmätaren för maximaltariff, med två räkneverk och ett strömrelä, som verkställer omkoppling från det ena till det andra räkneverket, när en viss belastningsgräns passeras, och den s. k. sinusmätaren för uppmätning af den reaktiva ("wattlösa") energien i en växelströmsanläggning. Af de i hufvudartikeln omnämnda typerna äro Siemens' "flügelzähler", AEG:s oscillerande mätare och Aronska pendel mätaren föråldrade. Sedan några år tillbaka tillverkas de vanligaste mätartyperna äfven inom landet (A.-b. L. M. Ericsson, Elektra-verken). A. W-m. Elektricitetstariff, taxa för de afgifter, som ett elektricitetsverk tillämpar vid försäljning af elektrisk energi, måste grundas på elektricitetsverkets själfkostnader, skall ta hänsyn till energiens värde för förbrukaren och bör vara enkel, d. v. s. lätt att tillämpa för försäljaren och lätt att förstå för abonnenten. Att uppställa en enhetstariff, som förverkligar alla dessa önskemål, är icke möjligt, ty något direkt sammanhang mellan produktionskostnader och försäljningsvärde finns ej. Bland mångfalden af tillämpade tariffer kunna emellertid särskiljas följande 3 hufvudtyper. 1. Tariff med fast afgift och energiafgift. Redan för 30 år sedan föreslog Hopkinson en metod för prisberäkning, bestående i fastställande af en viss summa pr kvartal, proportionell mot storleken af förbrukarens anläggning, och dessutom en afgift, proportionell mot den förbrukade energien. En riktigare tanke framfördes några år senare af Wright, hvilken föreslog, att till grund för beräkningen af den fasta afgiften skulle läggas icke anläggningens storlek, utan den under en viss period (ett år eller ett kvartal) uppnådda maximalbelastningen. Wright påpekade äfven, att den resulterande maximalbelastningen i kraftverket måste vara mindre än summan af de enskilde förbrukarnas maximalbelastningar, alldenstund dessa icke inträffa samtidigt, och att den fasta afgiften borde beräknas med hänsyn till detta förhållande. Wrights tariff, som följdriktigt bygger på producentens själfkostnader, har tjänat som förebild för en hel grupp af nu i bruk varande tariffer, särskildt sådana, som användas vid försäljning af elektrisk energi till stora förbrukare, där vinstmarginalen i allmänhet är liten och alltså stor hänsyn måste tas till själfkostnaden. En sådan tariff består oftast af en grundafgift oberoende af kraftbehofvets storlek, motsvarande kraftverkets kostnad för abonnentens anslutning, energiens uppmätning och debitering m. m., en afgift pr kilowatt maximal-belastning i förbrukarens anläggning, motsvarande kapitalkostnaden för den del af kraftverkets maskinella utrustning och ledningsnät, som denna maximalbelastning tar i anspråk, samt en afgift pr förbrukad kilowattimme, motsvarande kraftverkets direkta kostnader för energialstringen. Vid försäljning af växelströmsenergi tillkomma ofta ytterligare afgifter för den s. k. reaktiva effekten och energien. Med afseende på formen ansluter sig denna tariff nära till kraftverkets själfkostnader, ehuru öfverensstämmelsen mången gång är endast skenbar, då det t. ex. vid ett vattenkraftverk ofta af konkurrenshänsyn kan vara lämpligt att tillämpa en tariff, som mera motsvarar själfkostnaderna vid ett ångkraftverk. Vid en sådan tariff måste man vidare ta hänsyn till energiens värde för förbrukaren, enär man har att räkna med möjligheten för denne att bygga egen kraftanläggning. Vid försäljning af elektrisk energi till den stora allmänheten förenklar man denna tarifftyp, vanligtvis genom att slå tillsammans dess två första termer till en enda afgift. I denna form förekommer tariffen rätt ofta för belysning m. m. i bostäder; till grund för den fasta afgiften lägges då antalet rum, våningens areal eller en viss öfverenskommen maximaleffekt, som icke får öfverskridas. (Ex. Hälsingborg: för en 2-rums våning kr. 1,50 pr månad + 15 öre pr kilowattimme).