507 Elektricitetsverk 508 2. Kilowattimme-tariffen har i Sverige den ojämförligt största tillämpningen. Enligt denna erlägges endast en viss afgift pr förbrukad kilowattimme. Principen för debiteringen är för allmänheten lätt att fatta, då den ju är densamma, som tillämpas vid försäljning af andra nyttigheter. Ur elektricitetsverkets själfkostnadssynpunkt är tariffen däremot ej rationell. Emellertid kunna förbrukarna sammanföras till vissa grupper, inom hvilka de faktorer, som bestämma själfkostnaden, äro ungefär desamma, och därigenom att man sätter olika energipris för dessa grupper, kan tariffen bringas i samklang med kraftleverantörens själfkostnader. Så t. ex. sättes kilowattimmepriset högre för belysning än för motor-drift, emedan användningstiden för belysningsström i medeltal är mycket mindre än för motorström, och alltså verkets fasta kostnader pr kilowatt skola fördelas på ett mindre antal kilowattimmar i det förra fallet än i det senare. Då elektrisk energi använd för belysning har större förbrukningsvärde än använd för motordrift, finner förbrukaren äfven ur sin synpunkt denna prisskillnad naturlig. För att hindra ett illojalt utnyttjande af tariffen bifogas ofta vissa garantibestämmelser, t. ex. att en viss minimi-afgift pr år under alla omständigheter skall betalas, eller upptas utöfver energiafgiften en anslutnings-afgift, s. k. mätarhyra. (Ex. Malmö: belysning: 35 öre pr kilowattimme, motordrift 20 öre pr kilowatttimme, mätarhyra 50 öre pr mån.). Yid ett elektricitetsverk, som levererar energi hufvudsakligen till belysning, äro gifvetvis maskiner och ledningsnät under en stor del af året och dygnet föga utnyttjade. Verket skulle då under tider med låg belastning kunna leverera energi, utan att denna behof de belastas med kapitalkostnaderna (hvilka redan fördelats på belysningsenergien), d. v. s. till ett mycket lägre pris. Denna tanke ligger till grund för "dubbeltariffen"; kilowattimmetariff med dubbla energipris. (Se Elektricitetsverk, sp. 222.) (Ex. Djursholm: Högtariff 25 öre pr kilowattimme, lågtariff 13 öre pr kilowattimme under sept.-april och 10 öre under maj-aug. Under "spärrtid", d. v. s. hufvudsakligen den tid, då belysning är tänd, betalas efter högtariff, eljest efter lågtariff.) Dubbeltariffen (som är en förmånstariff) måste tillämpas med försiktighet. Den förbrukning, som den afser att uppmuntra (kokning, uppvärmning o. s. v.), kan lätt växa så, att belastningen utanför spärrtiden blir högre än belysningsmaximum, och då är det lägre energipriset ej längre ekonomiskt berättigadt. 3. Ackordstariffen. Enligt denna betalar förbrukaren endast en viss årsafgift i proportion till storleken af sin anläggning, t. ex. pr uppsatt lampa af viss ljusstyrka, pr antalet hästkrafter i sin motoranläggning o. s. v. Tariffen har för abonnenten den stora fördelen, att han på förhand vet, hvad han har att betala, och kostnaden för energiens uppmätning (som vid småabonnenter är oproportionerligt hög) bortfaller. I sin ursprungliga form lade emellertid tariffen hinder i vägen för anslutningen, alldenstund det låg i förbrukarens intresse att inskränka installationen till det minsta möjliga. I detta afseende innebär införandet af ackordstariff med strömbegränsare ett afgjordt framsteg. Strömbegränsaren är en apparat, som tillåter förbrukaren att uttaga endast en viss öfverenskom-men maximieffekt, när denna öfverskrides, f rån- kopplas strömmen helt och hållet eller slås från och till med korta mellanrum. Abonnenten erlägger alltså ackordsafgift endast för en viss effekt eller ett visst antal lampor, som få tändas samtidigt, men är i öfrigt oförhindrad att använda och ordna sin anläggning efter behag. I länder med riklig tillgång på vattenkraft, t. ex. Norge och Schweiz, är nyssnämnda tariff mycket vanlig. Den innebär emellertid alltid ett visst slöseri. Man har funnit, att af lampor anslutna enligt kilowattimmetariff endast 25 ä 30 proc. äro samtidigt tända, men af ackordslampor omkr. 75 proc, A. W-m. ^Elektricitetsverk. Deras snabba utveckling under de senaste 15 åren har möjliggjorts genom teknikens framsteg i synnerhet på två områden, nämligen belysningens (metalltrådslampan) och kraft-genereringens (ångturbinen). Genom metalltråds-lampan, som för samma ljusstyrka behöfver endast ung. 1/s så stor effekt som koltrådslampan, blef den elektriska belysningen den billigaste af alla. Några här nedan anförda siffror ur Stockholms belysningsstatistik visa, hur gasbelysningen efter metalltrådslampans uppträdande började minskas, och hur förbrukningen af elektrisk energi för belysning år från år har ökats, om ock i mindre hastigt tempo än förut. (Den starka ökningen under 1910 förklaras af nedsättningen i priset från 40 till 30 öre pr kwtimme.) År Antal me- Antal kol- Antal Mill. Pris pr talltråds- trådslarn- gaslågor kwtim- kw-lampor por mar för tim- belysn. me 1906 - 200,000 191,000 4,186 40 1910 141,000 277,000 180,000 7,827 30 1914 599,000 148,000 131,000 11,677 30 1921 1,242,000 46,000 52,000 21,673 55 På kraftgenereringens område har ångturbinens segertåg varit nästan lika snabbt som metalltrådlampans på belysningens. Omkr. 1910 hörde ångturbingeneratorer på 7,000 å 8,000 kw. ännu till sällsyntheterna, under det att numera sådana på 40,000 å 60,000 kw. förekomma. Sålunda insättas f. n. i Hell-gate-stationen i New York 4 st. ångturbiner med tills, öfver 150,000 kw. Ångkraftverket Gennevilliers i närheten af Paris innehåller f. n. 5 st. turbingeneratorer ä 40,000 kw., och i Goldenbergverket i Westfalen installerades 1916 2 st. enheter å 50,000 kw. och 1922 ytterligare 2 ä 60,000 kw., hvilka äro de största, som f. n. finnas i drift. I synnerhet då det gäller större kraftenheter, är ångturbinen billigare i anskaffning, har lägre ångförbrukning, kräfver mindre utrymme och mindre personal än kolfångmaskineri af motsvarande storlek, och dess införande har därför i hög grad påskyndat den redan förut påbörjade koncentreringen af kraftalstringen till stora centraler med få, stora enheter. Äfven större industriella anläggningar finna det därför mera ekonomiskt att ta sitt behof af elektrisk energi från ett med moderna maskiner utrustadt elektricitetsverk än att alstra densamma i egna kraftanläggningar. Den elektriska energi, som de svenska elektricitetsverken distribuera, alstras numera till största delen med vattenkraft, och ångturbinens utveckling har därför hos oss icke haft samma betydelse för elektricitetsverken, som förhållandet varit i t. ex.