och höjdläge samt styranordningen, som kan vara enkelsidig, då föraren alltid har sin plats vid trallans ena ända, eller dubbelsidig, då manövrering kan ske från båda ändar. Vid vissa typer är lastplattformen sänkbar för att underlätta på- och aflastning af gods. I andra fall är trallan försedd med en liten svängkran för samma ändamål och utgör då en s. k. kranvagn. Gemensamt för de flesta trallvagnstyper är, att ackumulatorbatteriet anordnas under vagnen, som drifves af en liten kapslad seriemotor på 1 à 2 hästkrafter. Vid egentliga traktorer användas något kraftigare motorer. Kraftens öfverföring till drifhjulen sker vanligen med skrufhjul och differentialväxel, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med vid elektriska automobiler ofta tillämpad praxis. Trallvagnarnas lastkapacitet är i allmänhet 1--2 ton. En dylik af svensk tillverkning (Luth & Roséns elektr. a.-b.) och afsedd för transporter vid järnvägsstationer visas af fig. J. K-r. Elektriska ventiler l. Elektriska likriktare, fys., apparater af den beskaffenheten att, då de passeras af elektrisk ström af växlande riktning, det elektriska motståndet är mycket större för den ena än för den andra strömriktningen. Vid samma spänning genomsläppes därför i den ena riktningen mycket starkare ström än i den andra, s. k. unipolär ledning. Den elektriska ventilens verkningssätt är beroende på dess fysikaliska egenskaper och har ingenting att göra med roterande strömvändare eller andra mekaniska anordningar, med tillhjälp af hvilka växelström kan förvandlas till likriktad ström, s. k. mekaniska likriktare. Elektriska ventiler finnas af många olika slag och kunna här endast i största allmänhet behandlas. Den för en elektrisk ventil karakteristiska egenskapen kan uppträda, då ioner eller elektroner på grund af en spänningsskillnad tvingas att öfvergå från en kropp till en annan. Ventilverkan kan således i vissa fall uppkomma vid gränsytan mellan metall--metall, gas--gas, elektrolyt--elektrolyt, metall--gas, metall--elektrolyt och gas--elektrolyt. Af dessa sex möjligheter äro de tre förstnämnda af föga betydelse, medan däremot de tre senare utnyttjats för konstruktion af ett stort antal olika slags elektriska ventiler. En mycket viktig konstruktionsform, vid hvilken kombinationen metall-gas kommer till användning, är kvicksilfverlikriktaren (se Växelströmslikriktare). Som exempel på användning af en kombination, i hvilken en elektrolyt ingår, kan aluminiumcell (se d. o.) anföras. Till elektriska ventiler räknas äfven detektorer af olika slag, som användas vid telegrafering utan tråd (se Telegraf, sp. 749). Litt.: "Handwörterbuch der naturwissenschaften", III, s. 303. T. E. A. Elektriska ångpannor. Se Ångpanna, sp. 1078--79. *Elektrisk belysning (sp. 331). Belysningsteknikens utveckling under de senaste åren (efter 1908) kännetecknas framför allt af volframglödlampornas framträdande och allmänna införande. Sådana började efter 1906 uppträda som konkurrenter till tantallamporna och voro liksom dessa vakuumlampor, d. v. s. lystråden fick glöda i en evakuerad, vanligen päronformad glasballong. Lampans spec. effektbehof utgjorde till att börja med omkr. 1,2 watt per hefnerljus. Först 1910 lyckades det amerikanen Coolidge vid General electric co. att framställa en böjlig och starkt dragen tråd af volframmetall. Samtidigt med att lampans hållbarhet härigenom blef fullt tillfredsställande, kunde lampans ekonomi höjas till 1 watt per hefnerljus vid de större enheterna. På grund däraf benämnas dessa volframlampor af vakuumtyp ofta enwattslampor. Emellertid kunde redan 1913 på grund af amerikanen Langmuirs undersökningar och sinnrika uppslag en ytterligare förbättring af volframlamporna genomföras, hvilken som resultat gaf de nu allmänt använda s. k. halfwattslamporna, vid hvilka glasballongen icke är lufttom, utan fylld med kväfgas (vid de större typerna) eller argongas (vid de mindre). Spec. effekt behof vet utgör vid de större lamporna endast 0,5 watt per hefnerljus hänförande sig till det sfäriska medelvärdet, men stiger vid de mindre till ungefär 1 watt per hefnerljus. Om vakuum- l. enwattslampors och gasfyllda l. halfwattslampors resp. egenskaper se vidare Glödlampa. Suppl. För ytterbelysning, där båglampor förr hade sin gifna plats, användas numera så godt som uteslutande glödlampor. Omkr. 1900 började de ekonomiska effektbåglamporna (se Båglampa, sp. 806, och Båglampa. Suppl.) undantränga de äldre båglamporna med vanliga kol. Ljusutbytet var vid de förra mer än dubbelt så stort som vid de senare och uppgick till 1,5--2,0 hefnerljus per watt (sfäriskt medelvärde). Sedan de stora gasfyllda volframglödlamporna kommit i marknaden, uppvisande praktiskt taget samma ekonomi som effektbåglamporna, var dock glödlampans seger gifven. Kostnaden för skötsel och underhåll är betydligt mindre för glödlampor än för båglampor. Vid normal gatubelysning användas vanligen 200--300 hlj.-lampor af såväl enwatts- som halfwattstyp beroende på strömpriset. Dessa lampor upphängas vid smalare gator på spänn midt öfver gatan på omkr. 7 meters höjd. Vid bredare gator användas särskilda belysningsstolpar, vanligen för en lamphöjd af 5--6 m., hvarigenom lamporna bekvämt kunna rengöras och bytas äfven vid fast upphängning af lamparmaturen. För belysning af stora öppna platser, där stark belysning erfordras, väljas halfwattslampor på 1,000--2,000 hlj.-styrka, monterade på 8--12 m. höjd. För att erhålla en jämn belysning äfven med stora lampafstånd användas ofta armaturer försedda med en ljusspridande prismaskuren kupa, s. k. diopterkupa. För att lamporna bekvämt skola kunna tändas och släckas, utläggas vanligen särskilda gatubelysningsledningar, hvilka in- och urkopplas antingen automatiskt genom särskilda s. k. kopplingsur eller för hand genom fjärrmanövrerade strömställare. Den elektriska gatubelysningen börjar alltmer uttränga gatubelysning med gas, då den för sin skötsel erfordrar endast 1/5--1/10 så stor personal. För inomhusbelysning användas såväl enwatts- som halfwattslampor. För att på lämpligaste sätt kunna utnyttja det elektriska ljuset har under de senaste åren framkommit en del nya armaturer, som utmärka sig för hög verkningsgrad och som bekvämt kunna användas för erhållandet af en bländfri belysning af önskad storlek. Hit höra holofanglas- och opalglaskupor för diffust ljus, spegelreflektorer (X-Ray, Wiskott) m. fl. Med hänsyn till det