välbekanta Geisslerröret, som var kändt redan på midten af 1800-talet, kan sägas utgöra förebilden till dessa lampor, hvilka äfven benämnas glimljuslampor. I vårt land ha dessa lampor ej fått någon användning. De ha numera endast historiskt intresse. Däremot ha de lågvoltiga glimljuslamporna efter 1918 rätt allmänt kommit till användning för reklamändamål, som signallampor, nattlampor o. s. v. Till sin yttre form likna lamporna vanliga glödlampor och utföras för 220 volts spänning. De kunna användas för såväl växelström som likström, men utföras endast för mycket små effektbelopp, vanligen 5 watt. Ljusutbytet är jämfordt med de vanliga glödlampornas mycket dåligt, då en 5 watts lampa lämnar endast omkr. 1/3 hefnerljus (sfäriskt medelvärde), motsvarande 15 watt per hefnerljus. Att glimljuslamporna trots detta kommit till användning, beror på, att volframglödlampor för 220 volt ej kunna utföras för mindre effekt än 16--18 watt. Elektroderna, som utföras af järnplåt, äro, då lamporna användas för reklamändamål, utformade till bokstäfver, stjärnor o. s. v., hvilka lysa med ett svagt rödgult ljus i förtunnad neongas. På grund af sin dåliga ekonomi kunna gifvetvis dessa lampor ej konkurrera med volframglödlamporna för vanliga belysningsändamål. Om elektrisk belysning för fotografiska ändamål se Kvicksilfverlampa. K. Ll.

Fartyg under bogsering genom slussen vid Gatun (Panamakanalen).

Elektrisk bogsering. För framförande af fartyg i kanaler har i vissa fall elektrisk drifkraft kommit till användning. Den vanligaste anordningen är därvid bogsering med hjälp af elektriska lokomotiv, löpande å skenor, förlagda utefter kanalbanken. En typisk anläggning af detta slag och sannolikt den hittills mest betydande finnes vid Panamakanalen (se fig.). Fartygen framföras där genom slussarna vanligen medelst 4 lokomotiv, som arbeta parvis, ett på hvar sida framför och ett på hvar sida efter fartyget. Kablar utlöpa från de främre lokomotiven och fästas vid fartygets sidor nära bogen; andra kablar förbinda de bakre lokomotiven med fartygets akter. Kablarna manövreras genom å lokomotiven anbragta speltrummor. Fartyget bogseras af de främre lokomotiven, medan de bakre ha till hufvudsaklig uppgift att hålla fartyget i kurs samt att träda i funktion, då fartyget skall stoppas. Bogseringsspåren äro försedda med kuggbanor, i hvilka kugghjul å lokomotiven gripa in; därigenom kommer lokomotivens dragkraft att begränsas endast af motorernas öfverbelastningsförmåga. För tomgående lokomotiv finnes ett returspår utan kuggbana, där högre körhastighet används, sedan den för kuggbanan afsedda drifanordningen urkopplats. Strömtillförseln till lokomotiven sker med hjälp af i en kanal invid spåren skyddadt anbragta kontaktskenor. Lokomotiven äro utrustade med två 75 hkr motorer för åkrörelsen och en 20 hkr motor för spelet. J. K-r. Elektrisk dispersion, fys., den spridning motsvarande färgspridningen vid vanligt ljus (jfr Dispersion), som inträffar, då elektriska vågor med olika våglängd passera genom ett isolerande ämne. Dispersionens storlek beror på förhållandet mellan de respektive vågornas fortplantningshastighet i luft och i ämnet i fråga. Dispersionen kan liksom vid ljuset vara antingen normal, då brytningsindex (se Ljusbrytning) växer, eller anomal, då brytningsindex aftar med aftagande våglängd. T. E. A. Elektrisk dubbelbrytning, fys. Se Dubbelbrytning och Kerr, J. Elektrisk fartygsdrift. De tidigare försöken med elektrisk drift af fartyg från om bord anbragt ackumulatorbatteri som kraftkälla (se Elektriska båtar) ha ej ledt till resultat af praktisk betydelse. Däremot ha sedan ett 20-tal år tillbaka, ehuru först på de senaste åren i större omfattning, utförts anläggningar med elektrisk öfverföring mellan fartygets kraftmaskin, i sådant fall antingen ångturbin (jfr Ängturbin, sp. 1104) eller dieselmotor, och propellern. Motiven för sådana sy-