537 Elektrisk standardisering 538 en stång med i ändan monterade anslutningskontakter och vidhängande högspänningskabel (fig. 3), hvilken anordning kan manövreras från marken och hakas på ledningen. Elektriskt drifna plogar af Fig. 2. Transformatormotorvagn med dörrarna till motorrummet uppslagna. (Luth & Rosén.) olika typer ha äfven kommit till användning, i Sverige dock endast för försöksdrift. På sista tiden har äfven experimenterats med torkning af skördad säd på elektrisk väg. Det tekniska ordnandet af landsbygdsdistributionen sker vanligen enligt föl- Fig. 3. Stolpkontakt. j ande plan. I kraftstationen alstras kraften i form af trefasig växelström, hvars spänning i medelstora stationer i regel ej of verstiger 6,000 volt. I kraftstationen eller i dess närhet uppställas transformatorer, genom hvilka spänningen höjes till för öfver-föringen lämpligt värde, i allmänhet 20,000- 40,000 volt, vid större af stånd 40,000-100,000 volt. Utefter linjesträckningarna anordnas på lämpliga ställen nedtransformatorstationer, där spänningen sänkes till för erhållande af billigare fördelningsnät inom stationsområdet lämplig spänning. Å förbrukningsorterna uppställas sedan eventuellt mindre transformatorer, hvilka lämna en för anslutning af motorer och belysning lämplig spänning. Vid större distributionsnät är ekonomiskt att nedtransfor-mera spänningen två gånger. Yid Vattenfallsstyrelsens Älfkarlebynät skiljer man exempelvis mellan följande linjer och spänningar: primär- eller hufvud-linjer 70,000 volt, sekundärlinjer 20,000-40,000 volt, tertiärlinjer 3,000 volt. Från tertiärlinjerna uttages energien för landtbrukets behof antingen direkt genom nyssnämnda transformator-motorvagnar (speciellt för tröskning) eller genom fasta transformatorer. Med afseende på organiserandet af landtbruks-elektrifiering plägar kraftverkets åtagande sluta med tertiärstationen, hvarifrån abonnenterna få uttaga sin ström vid i allmänhet 3,000 volts spänning. Anläggandet af därför erforderliga linjer fram till hvarje förbrukares enskilda område ombestyres vanligen af en andelsförening, i hvilken de olika kraftabonnenterna ingå i proportion till den af dem abonnerade strömförbrukningen. Andelsföreningssystemet har i Sverige praktiserats i mycket stor omfattning. Landsbygdens elektrifiering, som i början forcerades väl kraftigt och i viss mån utan skarpare teknisk och ekonomisk kontroll, har småningom, delvis genom statens stöd, erhållit en viss stadga i organisatoriskt afseende. Förutom genom Vattenfallsstyrelsen, som inom sina distrikt utöfvat en stödjande och rådgifvande verksamhet, har sådan äfven genom landtbrukssällskapen kommit till stånd (länskonsulenter, länsföreningar), delvis äfven kombinerad med ekonomiska uppgifter. Slutligen har Riksföreningen för landsbygdens elektrifiering särskildt arbetat för en rationell bokföring inom andelsföreningarna. J- K-r. Elektrisk standardisering (om bet. af ordet standardisering se Standardisera) har i första hand rört sig hufvudsakligen om fastläggande af spänningar och periodtal för kraftanläggningar. Full enighet i dessa afseenden kan ännu icke sägas vara uppnådd. Rörande spänningar råder ännu knappast internationell standard, med undantag för de s. k. belysningsspänningarna 110 och 220 volt. För kraftnät är svensk standard 380, 500, 1,500, 3,000, 6,000 och 10,000 volt. Högre spänningar användas hufvudsakligen för ofverföringsändamål, och standard är därvid 20,000, 30,000, 40,000, 50,000, 70,000 och 100,000 volt (å mottagningssidan). Standard periodtal äro i Europa 25 och 50, i Amerika 25 och 60, medan för järnvägsdrift med enfasig växelström 15 eller 162/s perioder är normalt vid europeiska anläggningar. - I samband med frågan om spänningarnas standardisering förtjänar nämnas, att sedan åtskilliga år internationellt samarbete pågått för fastläggande af normer för profning och bedömning af elektriska maskiner. Detta arbete ledes af den s. k. Internationella elektro-tekniska kommissionen (eng. International electrotechnical commission], hvars säte