Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elektriskt elementarkvantum - Elektriskt kraftfält - Elektrisk torkning - *Elektrisk tågbelysning - *Elektrisk ugn - *Elektrisk uppvärmning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Elektriskt elementarkvantum, fys., detsamma som
enhetsladdning. Se Elektron.
Elektriskt kraftfält. Se Fält 2 och Kraftfält.
Elektrisk torkning har inom vissa industrier,
t. ex. trämasseindustrien, kommit till användning för
utnyttjande af elektrisk öfverskottskraft. Därvid
förfares vanligen så, att en luftström får
passera ett batteri af gjutjärnsmotstånd, hvilket
upphettas af den elektriska strömmen. Den
uppvärmda luften ledes därefter förbi den
af en transportör framförda arbetsprodukten.
J. K-r.
*Elektrisk tågbelysning (sp. 346) har under de senaste
10 åren nått afsevärd utbredning, i väsentlig grad
på grund af ökad insikt om faran af gasbelysning,
hvilken ock numera på flera håll afskaffats i
järnvägsvagnar. Elektrisk tågbelysning kan ordnas
efter tre olika system: 1) ren batteribelysning
med batteri på hvarje vagn; 2) på hvarje vagn en
generator, drifven från en vagnsaxel och under gång
laddande ett batteri, som afger ström, då vagnen
står stilla; 3) central kraftkälla (omformare eller
ångturbin) med ledningar, som gå genom tåget och
reservbatteri på hvarje vagn.
Batteribelysning är i princip synnerligen
enkel. Batterierna insättas i lådor under vagnarna,
anordnade på ett sätt, som särskildt lämpar sig för
batteriutväxlingens underlättande. I vissa fall
(preussiska statsbanorna, Norges statsbanor, franska
nordbanan) laddas batterierna på sin plats i vagnarna
genom anslutning till laddningsaggregat, som anbragts
på bangårdarna. – Systemet med från vagnsaxeln drifven
generator uppfanns af Stone och började införas i
England redan 1893. Härvid används en generator med
två batterier, hvilkas inbördes samarbete regleras
dels af en centrifugalanordning, dels af generatorns
drifrem, som är så anordnad, att slirning uppträder,
då belastningen stiger öfver ett visst värde. Systemet
är jämförelsevis enkelt, men oekonomiskt. Ett annat
dylikt system har förts i marknaden af den schweiziska
firman Brown, Boveri & cie. Här används en generator
parallellt med ett batteri; deras samarbete ombesörjes
af en speciell regulator af komplicerad konstruktion,
hvilken in- resp. urkopplar maskinen och i mån af
behof äfven reglerar dess spänning, oberoende af
hastigheten. Flera andra system finnas. I Amerika
ha utbildats några system, vid hvilka i betydande
utsträckning användas regulatorer af kolplattor,
hvilkas motstånd varieras genom plattornas
tryck mot hvarandra (Gould Simplex bliss och
Safety electric light). De axeldrifna systemen
torde hittills ha nått den största spridningen,
men medföra vid vårt vinterklimat en viss risk
med afseende på driftsäkerheten. – Belysning från
central kraftkälla har kommit till större användning
hufvudsakligen i Amerika. Det vanligaste systemet
består i anbringandet af en liten turbogenerator å
lokomotivet, matad direkt från ångpannan. Samtliga
vagnar måste vid detta system förses med genomgående
ledningar och kopplingar. Anordningar äro träffade så,
att lamporna kunna matas från de i vagnarna anbragta
reservbatterierna eller från generatorn. Detta system
är ganska ekonomiskt och lättskött och erbjuder vissa
fördelar med hänsyn till elektrisk järnvägsdrift,
då turbodynamon som kraftkälla utan vidare kan
ersättas af en lämplig anslutning till det elektriska
lokomotivets strömsystem.
Till tiden före kriget voro hos skilda
järnvägsförvaltningar i olika länder sammanlagdt
omkr. 60,000 vagnar försedda med elektrisk
belysning. I Sverige har denna belysningsmetod
hittills fått föga spridning, men försök i större
omfattning pågå (1923) vid Statens järnvägar.
J. K-r.
*Elektrisk ugn. Om Kjellins ugn se vidare
Järnframställning i elektrisk ugn, sp. 401, och
Elektrokemisk industri. Suppl., sp. 553. Om Rennerfelts
elektriska ugn se Rennerfelt, I., och Elektrokemisk
industri. Suppl., sp. 553. Om elektrisk ugn se äfven
sistnämnda art., flerstädes.
*Elektrisk uppvärmning. Inom industri och yrken har
den elektriska uppvärmningen fått en ganska omfattande
användning. Den elektriska saltbadsugnen för
härdning af stålverktyg består af en chamotte-degel,
innehållande ett salt (klorbarium eller klorkalium),
genom hvilket en växelström ledes. Temperaturen i
saltbadet blir synnerligen jämn och kan noga regleras,
och de i badet nedsänkta föremålen äro fullständigt
skyddade mot oxidation. Vid den elektriska nitvärmaren
inspännes niten mellan ett par kontaktstycken, och
genom densamma ledes växelström af låg spänning,
omkr. 3 volt. Uppvärmningen försiggår mycket hastigt;
så t. ex. värmes en 12 mm. nit af 30 mm. längd på 10
sekunder i en nitvärmare med omkr. 5 kw. effekt. Ugnar
för varmlackering och emaljering ha i synnerhet
i Amerika vunnit stor användning. Äfven den
elektriska lödkolfven och limpannan ha sina särskilda
företräden. Elektriska bakugnar för större bagerier
äro mycket vanliga i Schweiz, där kraft under natten
fås till billigare pris, och i Norge, där kraftprisen
öfver hufvud taget äro mycket låga. Genom omsorgsfull
värmeisolering har energiåtgången för bakning af mjukt
groft bröd nedbringats ända till 0,45 à 0,3 kw.-timmar
pr kg. bröd, beroende på ugnens storlek och antalet
bakningar i följd. I förhållande till de fördelar,
som vinnas (bättre och jämnare kvalitet, största
renlighet, intet besvär med eldning och bortskaffande
af aska samt obetydlig temperaturstegring i lokalen),
spelar energikostnaden ingen afgörande roll. Äfven
i Sverige har den elektriska bakugnen införts för
bakning af knäckebröd. En sådan finns vid Tannefors
i närheten af Linköping och en vid Öhmanska bageriet
i Stockholm, båda för 70 kw. och en produktion af
100 kg. bröd pr timme. Ang. elektriska ångpannor
se Ångpanna.
Äfven inom bostaden och hushållet vinner det
elektriska värmet alltmer insteg. För rumsuppvärmning
är det naturligtvis mest öfverskottsenergi, som kan
komma i fråga, oftast i samband med ackumulering
(täljstenskaminer, kakelugnsinsatser), men någon
allmännare användning af det elektriska värmet för
detta ändamål torde icke vara att förvänta, åtminstone
så länge den elektriska energien som nu alstras genom
mekaniskt arbete. Däremot föreligga mycket stora
möjligheter, då det gäller andra, mindre och så att
säga mera kvalificerade värmebehof, t. ex. strykning,
vattenvärmning i mindre skala samt matlagning. Det
elektriska strykjärnet (se d. o.) är f. n. den mest
använda elektriska värmeapparaten. En undersökning
i Schweiz 1914 omfattande 28 elektricitetsverk med
tills. 115,000 abonnenter visade, att 29 proc. af
dessa använde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
