klockslag, hålla temperaturen vid ett visst önskadt värde och åter koppla från strömmen efter en viss tid. På senare tid har man på en annan väg sökt ge den elektriska spisen större konkurrenskraft, nämligen genom att använda värmeackumulering. Man låter då ett värmeelement med jämförelsevis liten effekt vara inkoppladt hela eller större delen af dygnet och upphettar härmed ett värmemagasin, hvars samlade värme sedan vid behof används vid matlagningen. På grund af den långa användningstiden blir priset pr kw.-timme för den elektriska energien mycket lägre än vid vanliga elektriska spisar. Särskildt i Norge har man arbetat på detta problem. Bland där förekommande typer af värmemagasinerande elektriska spisar må nämnas Saxegaardsspisen och Sarpsborgsspisen. I den förra används vatten som värmemagasinerande medium, och all matlagning med magasinerad värme försiggår således vid en temperatur under 100°. För de processer, som kräfva högre temperaturer, användas vanliga direkt strömförbrukande apparater. Två modeller utföras, en för 0,9 och en för 1,2 kw. I Sarpsborgsspisen utgöres värmemagasinet af gjutjärn, som upphettas till hög temperatur (500 à 550° C.), och man kan vid denna spis utföra äfven stekning m. m. med magasineradt värme. Äfven denna spis utföres i två storlekar, 0,65 och 0,95 kw. Det uppges, att f. n. omkr. 1,500 Sarpsborgsspisar äro i bruk i Norge. Vid Stockholms elektricitetsverk har äfvenledes utarbetats en värmemagasinerande spis, som med 300 watts effekt är tillräcklig för matlagningen i en familj om 4 à 5 personer. Denna spis är äfven billig att installera, då den kan inkopplas på en vanlig belysningsledning. A. W-m. Elektrisk utvidgning, fys., detsamma som elek-trostriktion (se d. o. Suppl.). Elektrisk ängpanna. Se Ångpanna. Elektrodiagnostlk, med., elektricitetens användning i den medicinska diagnostikens tjänst, eger betydelse hufvudsakligen i afseende på sjukdomar i de perifera nerverna, i dessas främre rötter från ryggmärgen samt i deras ganglieceller inom ryggmärg och hjärna. Nerven undersökes med hänsyn till sin elektriska retbarhet på vissa punkter, där den passerar ytligt under huden och är lätt åtkomlig. Graden af retbarhet tillkännages genom den större eller mindre lätthet, hvarmed härvid en sammandragning (ryckning) kan framkallas i den eller de muskler, som innerveras från den pröfvade nerven. Såväl faradisk ström, från induk-tionsapparat, som galvanisk ström kunna användas till dylika diagnostiska undersökningar. Styrkan af den ström, som är tillräcklig för att framkalla en muskelryckning, mätes för den faradiska strömmen genom storleken af det insatta ledningsmotståndet, d. v. s. storleken af det s. k. rullafståndet på induktionsapparaten (alltså, t. ex. mindre rull-afstånd = starkare ström), för den galvaniska genom gal vanometer direkt i antalet milli-ampéres. Behöfves till framkallande af en muskelryckning en strömstyrka, som är väsentligt större än andra vid s. k. fysiologiska förhållanden använda, tyder detta på en nedsatt retbarhet hos den undersökta nerven, under det att ett motsatt förhållande, d. v. s. anmärkningsvärdt svag strömstyrka, anger en förhöjd retbarhet hos densamma. På dylika Tryckt deu 2% 23 observationer grundas en exakt diagnos af nervledningens tillstånd. De sjukliga förändringarna i en nervs elektriska retbarhet omfatta dels en kvantitativ minskning eller stegring af densamma, äfven en såväl kvantitativ som kvalitativ förändring af densamma. En konstant minskning af retbar-heten hos en nerv kallas degenerations-reaktion. Är denna fullständigt utvecklad, befinnes nervens retbarhet utslocknad både för faradisk och galvanisk ström, under det att själfva muskelns retbarhet för galvanisk ström är stegrad och kvalitativt ändrad så till vida, att ryckningen är trög eller långsam och lättare framkallas, om strömmen slutes, under det att muskeln retas, medelst den elektriska anoden än med katoden, ett förhållande, som är motsatt det fysiologiskt förekommande. Det mest karakteristiska och konstanta fenomenet vid den s. k. degenerationsreaktionen är alltid den ofvannämnda tröga muskelryckningen. Dylikt afbrott i den perifera nervledningen med degenerationsreaktion förekommer dels vid en del sjukdomar, lokaliserade till de motoriska kärnorna i ryggmärgens främre horn, af hvilka de mest bekanta torde vara den s. k. barnförlamningen (poliomyeliten) och den ofta familjärt uppträdande, spinala muskelatrofien, dels vid sjukliga tillstånd, som träffa ryggmärgsnervernas främre rötter, t. ex. vid sjukdomar i ryggkotorna o. d., dels slutligen vid sjukdomar i de perifera nerverna (neurit). En vanlig dylik är det s. k. perifera "nervslaget" i ansiktet (se därom Nervsjukdomar, sp. 802 -803). En fullständig degenerationsreaktion i en nerv visar ofta en dålig prognos för nervledningens återställande i fysiologiskt skick. - En elektrisk öfverretbarhet i den perifera nervledningen är mera sällsynt och träffas vid tetani och s. k. spasmofila tillstånd. I. H. Elektrohängbana. Se Telferbana. Elektroingenjör. Se Mariningenjörkå-r e n. Elektrokardiografi (jfr Kardiograf och Kardiogram), fysiol., metod att registrera retningsledningen i hjärtat. Den normala impulsen till hjärtslaget utgår från venmynningarna i hjärtat, utbreder sig därefter i förmaksmuskulaturen och öfverföres genom den s. k. Hisska knuten till kamrarnas muskulatur. Retningen (se d. o.) åtföljes af en elektrisk företeelse, aktionsströmmen

Fig. 1. Typiskt elektrokardiogram enl. Einthoven. P motsvarar retningsledningen i förmaken. Det därpå följande stycket anses motsvara öfverledningen mellan förmak och kammare. Q, R, S, T hänföra sig till kammarkontraktionen.

(se Djurelektricitet och Muskler, sp. 1466). Förbindes undersökspersonen medelst lämpliga elektroder med en kapillarelektrometer (se Elektrometer, sp. 361, och Kapillärelektricitet) eller en stränggalvanometer (se