d. o. och Galvanometer, sp. 674--675), erhålles en kurva, elektrokardiogram, som återger retningsledningens tidsförlopp. Afvikelser från elektrokardiogrammets typiska form lämna värdefulla upplysningar om rubbningar i retningsledningen, t. ex. skador å ledningen mellan förmak och kammare. Se vidare fig. 1--3. J. E. J-n.

Fig. 2. Öfverst pulskurva från karotis (halspulsådern), därunder elektrokardiogram från ett fall af s. k. totalt hjärtblock, d. v. s. förmak och kammare slå i olika takt, beroende på, att öfverledningen är afbruten.

Fig. 3. Öfverst pulskurva, därunder elektrokardiogram med en atypisk kammarretning, som ej åtföljes af något pulsslag.

*Elektrokemisk industri. Den elektrokemiska industrien har under senare tid fått en allt större betydelse, ej minst för Sverige. Enligt internationellt språkbruk förstås med elektrokemisk industri dels sådan industri, hvarigenom med hjälp af elektrisk energi kemiska produkter åstadkommas, dels framställningen af apparater (galvaniska element och ackumulatorer), i hvilka elektrisk energi alstras med hjälp af kemiska omsättningar. Om sistnämnda grupp af elektrokemisk industri se Ackumulator, Galvaniskt element och Galvanoteknik. Framställningen af kemiska produkter med hjälp af elektrisk energi kan ske på två sätt. Antingen kan elektriciteten användas enbart som värmekälla - sådana förfaranden kallas elektrotermiska - eller ock kan man använda den elektriska strömmens förmåga att sönderdela sammansatta ämnen - de elektrolytiska förfarandena. Efter erhållna produkter indelar man den elektrokemiska industrien i elektrometallurgi, som af ser framställning af metaller och deras legeringar, och öfrig elektrokemisk industri, som afser framställning af väte, metalloider och kemiska föreningar. Sist nämnda slags elektrokemisk industri kan också karakteriseras såsom den industri, som afser framställning af kemisk-tekniska produkter, en bruklig benämning af ifrågavarande ämnen till skillnad från metallerna - en benämning, som emellertid är föga rationell. Den kemiska storindustrien var före de elektrokemiska metodernas framträdande baserad på bränsle som värme- och kraftkälla och lokaliserade sig därför i väsentlig grad till stenkolsförande trakter, såsom (i Europa) England, Rhentrakterna,norra Frankrike och Belgien. Den elektrokemiska industrien tar i främsta rummet sikte på vattenkraften såsom en billig alstrare af elektrisk energi, och i och med dess utveckling har den kemiska storindustrien börjat i väsentlig grad förskjuta sig till de vattenfallsrika trakterna, såsom (i Europa) Sverige, Norge samt Frankrikes, Schweiz', Tysklands, Österrikes och Italiens alptrakter. Erfarenheten har visat, att vid något så när stora svenska vattenfall ett pris på energien af 40 kr. per kilowattår i allmänhet ger god ränta på det nedlagda kapitalet under de förhållanden, som gällde före Världskriget. Äfven vid detta relativt låga kraftpris måste emellertid den elektrokemiska industrien noga ekonomisera med kraften och är därför i de flesta fall baserad på att utnyttja kraften dygnet rundt och året om, så att man för denna industri, med vederbörlig hänsyn till driftafbrott och erforderlig tid för reparationer, plägar räkna med en drifttid af 350x24 = 8,400 t. pr år. Inom den elektrotermiska industrien använder man den elektriska energien för upphettning. Det är därför af största betydelse att klargöra för sig, huru mycket värme, som kan erhållas pr kilowattår, jämfördt med hvad som fås ur bränsle. Resultatet af en teoretisk beräkning däraf blir, att l kilowattår alstrar lika många värmeenheter som l ton prima stenkol. Då en ton dylika kol före 1914 i svensk hamn kostade 15 kr. och vid en fabrik inne i landet sällan öfver 20 kr. -, medan normalpriset pr kilowattår i Sverige kan anges till omkr. 40 kr. -, så skulle man vara frestad att tro, att elektrotermisk industri icke vore möjlig. I de elektriska ugnarna kan man emellertid med hjälp af antingen den elektriska ljusbågen eller motståndsupphettning nå en temperatur af 3,000-4,000°, medan man med hjälp af bränsle kan på sin höjd komma till 1,700-1,800° C. Man kan därför i elektriska ugnar genomföra en del processer, som erfordra högre temperatur, än som på annat sätt kan nås; hit hör framställning af högprocentigt kiseljärn, karbid, grafit, carborundum, salpetersyra direkt ur luften m. m. Emellertid är den elektrotermiska industrien ingalunda inskränkt till dessa processer, hvilka öfver hufvud taget icke på annat sätt kunna genomföras, utan har delvis bemäktigat sig äfven andra områden. Detta beror i första hand därpå, att i de elektriska ugnarna värmekällan (d. v. s. ljusbågen) är placerad inne i ugnen, hvarigenom ett mycket bättre utnyttjande af värmet ernås än vid upphettning utifrån. Härtill kommer, att man af samma orsak, värmekällans lämpliga placering, kan leda driften så, att ugnsmaterialet i hög grad skonas. Dessa bägge omständigheter göra, att