användningen af elektrisk energi ställer sig förmånligare gentemot bränsleupphettning, än hvad den direkta jämförelsen af antalet producerade värmeenheter ger vid handen. Den elektrokemiska industriens utveckling har gått i tre hufvudetapper. Så länge man icke hade någon billigare elektrisk strömkälla än de galvaniska elementen, kunde ingen annan elektrokemisk industri än de på 1840-talet införda galvanotekniska förfarandena bedrifvas (se Galvanoteknik). Efter dynamomaskinens framträdande på 1860-talet kunde elektrisk energi alstras så billigt, att metallraffineringsprocesserna, som fordra ganska litet kraft, kunde utföras i stor skala, hvilket ock skyndsamt utnyttjades. Men först sedan man omkr. 1890 börjat använda vattenkraften för drifvande af elektriska generatorer, kunde den elektriska energien erhållas så pass billigt, att den elektrokemiska industrien kunde helt eller delvis bemäktiga sig tillverkningen af en rad produkter, hvilkas framställning kräfver mera kraft. A. Elektrometallurgi. Om elektrometallurgien må först framhållas, att så godt som alla metaller, som framställas i industriell skala, äro föremål för utvinning eller raffinering på elektrokemisk väg och att ett betydande antal af dem produceras enbart på detta sätt. Natrium framställes numera uteslutande på elektrolytisk väg och detta, så vidt bekant, öfverallt enligt den af H. Y. Castner (pionjär på den elektrokemiska industriens område; f. 1859 i Brooklyn, d. 1899) först angifna vägen, som består i att elektrolysera smält natriumhydrat (kaustikt natron) med nickelelektroder. Därvid afskiljes natrium jämte väte vid den negativa elektroden (katoden); metallen är lättare än smältan och flyter upp, skyddad af vätgasatmosfär, samt uppsamlas i perforerade plåtskopor, då den i följd af sin höga ytspänning liksom kvicksilfver ej rinner igenom fina hål. Tillverkningen bedrifves vid flera af de stora tyska färgämnesfabrikerna, i Förenta staterna, Norge m. fl. länder. En i Porjus af Stockholms superfosfatfabriks a.-b. anlagd fabrik är tills vidare nedlagd. Magnesium erhålles uteslutande genom elektrolys af smält klormagnesium, försatt med alkaliklorider. Den första fabriken grundlades i Hemelingen nära Bremen. Under krigsåren uppstodo flera fabriker i Förenta staterna och äfven en vid Trollhättan i Sverige, men tillverkningen har nu gått tillbaka. Cermetall är en blandning af s. k. sällsynta jordartmetaller (såsom cerium, lantan, neodym, praseodym m. fl.), hvilken, legerad med järn, används i de bekanta, af Auer von Welsbach införda fickelddonen. Legeringen ger nämligen kraftiga gnistor vid rifning mot stål, och dessa gnistor tjäna att tända sprit eller bensin. Cermetallen framställes i Österrike m. fl. länder uteslutande genom elektrolys af klorider af nämnda metaller, hvilka i sin tur erhållas ur oxider, som bilda en biprodukt vid tillverkning af den för gasglödljus afsedda toriumoxiden. Aluminium (se d. o,, äfven i Suppl.). Trots kraftiga ansatser att sänka tillverkningskostnaden vid den äldre, "rent kemiska" metoden, hufvudsakligen genom att förbilliga metoderna för framställning af den för utreduktion af metallen erforderliga natriummetallen, hade man vid början af år 1890 ej kommit längre, än att aluminiumpriset gått ned från omkr. 200 kr. (1856) till 40 à 45 kr. pr kg. Den segerrika elektrolytiska metoden uppfanns samtidigt af två olika personer, nämligen amerikanen Hall och fransmannen P. Héroult. De kommo i all hufvudsak till samma resultat, och de första patenten datera sig från 1886. Halls metod upptogs af Pittsburgh reduction co. i Amerika och Héroults af Aluminium-industrie-aktien-gesellschaft i Neuhausen i Schweiz (vid Rhenfallet där). Inom detta bolag torde doktor Kiliani ha inlagt stor förtjänst om metodens praktiska utförande. Dessa två bolag kommo i gång med tillverkningen i början af 1890 med det resultat, att aluminiumpriset på 2 år sjönk ned till kr. 4,50 pr kg. Den äldre fabrikationen måste då upphöra. Aluminium hör således till de metaller, som framställas uteslutande på elektrokemisk väg. Priset sjönk sedan ytterligare, så att det under åren närmast före Världskriget höll sig omkr. kr. 1,50 pr kg. Den elektrolytiska metoden tillgår så, att en blandning af kryolit (natrium-aluminiumfluorid, Na₃AlF₆) och aluminiumoxid (lerjord, Al₂O₃) i smält tillstånd elektrolyseras vid omkr. 900°, hvarvid värmet för vidmakthållandet af smältningen levereras af strömmen. Som katod tjänar från början elektrolysörens af kol bestående botten och därefter, så snart en del aluminium urskilts, metallen själf. Den sjunker nämligen här till bottnen och aftappas med vissa mellanrum. Anoderna (positiva elektroderna) utgöras af kolstafvar, vid hvilka syre afskiljs, som i sin tur vid den rådande temperaturen angriper kolstafvarna under bildning af koloxid och syre. I smältan ingående, från kryoliten härstammande natrium och fluor af skiljas endast spårvis, enär de fordra högre spänning än aluminium och syre för att utfällas. M. a. o.: af smältan förbrukas blott aluminiumoxiden, under det att kryoliten tjänstgör endast som flussmedel och möjliggör arbete vid en relativt låg temperatur. Aluminiumoxid får därför då och då sättas till smältbadet, under det att förbrukningen af kryolit inskränkes till förluster genom afdunstning och spillning. - Kryolit förekommer som mineral på Grönland, men icke, så vidt kändt är, annorstädes i brytvärda mängder. Denna monopolställning har utnyttjats till höjande af priset, så att kryolit numera framställes äfven med konst. Aluminiumoxiden måste vara mycket ren; de främmande ämnen, som, härrörande från råvarorna, förekomma i den, äro järnoxid och kiselsyra, och i den mån, som dessa äro tillstädes, förorenas metallen af järn och kisel, då dessa ämnen ha lägre utfällningsspänning än aluminium och därför ohjälpligen utfalla. Om tillvägagåendet vid framställning af aluminiumoxid af tillräcklig renhet ur bauxit se Aluminium. Suppl. Som kostnaden för den rena lerjorden är den drygaste utgiftsposten, har en tryggad tillgång af sådan, framställd ur bauxit, hittills varit en särdeles viktig faktor för en aluminiumfabrik. Det vore, särskildt för Sverige, ett önskemål att ur leror, hvars hufvudbeståndsdel är aluminiumsilikat, kunna till antagligt pris utvinna den för aluminiumtillverkningen erforderliga rena lerjorden, då vi i så fall kunde erhålla en inhemsk tillverkning, som vore oberoende af utlandet. Om framställningen på elektrokemisk väg af zink se d. o. Någon elektrotermisk utvinning i verklig