Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - *Elektrokemisk industri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fabriksdrift af zink synes knappt ha egt rum
annorstädes än i Trollhättan. De Laval införde
äfven framställning af finzink genom destillation af
råzink i elektrisk ugn, och detta var mycket lönande,
så länge som finzinkens pris var 500 å 600 kr. pr
ton mot 350 kr. för råzink. Sådan elektrotermisk
raffinering af zink har bedrifvits i Trollhättan,
Sarpsborg och Trondhjem. - Den elektrolytiska
utvinningen af zink har ända sedan omkr. 1890 varit
föremål för försöksarbeten; hufvudsvårigheten var
att erhålla den utfällda zinken i så kompakt form,
att den utan afsevärda förluster kunde omsmältas
till tackor. Den nu lyckligen nådda lösningen af
problemet är baserad på användning af ytterst rena
zinklösningar; den slutliga framgången nåddes af
kemisterna hos två amerikanska bolag: Consolidated
mining and smelting co. i Trail, British Columbia,
samt Anaconda copper co i Anaconda, Montana. Rostad
zinkmalm lakas med en från ett föregående kretslopp
återkommande svafvelsyrehaltig zinksulfatlösning. Vid
urlakningens andra stadium utfäller den i öfverskott
närvarande, såsom bas verkande zinkoxiden under
medverkan af oxidationsmedel såsom ozon eller
annat ytterst fullständigt järn, kobolt, nickel
m. fl. skadliga metaller; efteråt behandlas den
neutrala zinksulfitlösningen med zinkstoft, hvarvid
koppar och kadmium utfällas. Lösningen elektrolyseras,
hvarvid zinken utfälles på aluminiumkatoder, från
hvilka den lätt lossnar, under det att anoderna
utgöras af blyplåtar, som hastigt beklädas med
blysuperoxid, hvarefter de äro skyddade för vidare
angrepp af det vid anoden utvecklade syret. Den
erhållna zinkmetallen är af mycket hög renhet. Denna
metod blef färdig 1915 och har spridt sig synnerligen
hastigt, så att f. n. (1923) i Amerika och Australien
åtminstone 10 proc. af världsproduktionen af zink,
som håller sig omkr. l miljon ton pr år, framställas
enligt denna metod. Den är af stort intresse för
Sverige, som eger betydande tillgångar af zinkmalm.
Bly utvinnes som biprodukt ur zinkmalmer vid ofvan
angifna metoder (vid den elektrotermiska som metall
och vid den elektrolytiska i form af blysulfat),
hvarjämte elektrolytisk raffinering af bly (jfr nedan
ang. raffinering af koppar) utföres i ganska stor
omfattning i Amerika och England enligt amerikanen
Betts’ förfarande (råbly som anod; lösning af
blyfluosilikat som elektrolyt; finbly som katod).
Utvinning af tenn ur malmer på elektrokemisk
väg förekommer ej, så vidt kändt är. Däremot
tillvaratages i stor skala det tenn, som finnes
på affall af förtent järnbleck, på så sätt, att
affallet anbringas som anod i natronlut, hvarvid
tennet utlöses, under det att järnet kvarlämnas
(Goldschmidts metod).
Tackjärn. Tackjärn erhålles
genom reduktion af järnmalm i masugn med hjälp af kol,
som förbrukas dels för åstadkommande af erforderlig
upphettning, dels för själfva reduktionen. Härtill
används i öfvervägande grad koks utom i Sverige
och andra stenkolsfattiga, men skogrika länder,
såsom Canada, där träkol används. Värmeekonomien
i masugnen är god, då förbränningen af kolet sker
inne i ugnen och ugnsgasernas värme tillgodogöres
för beskickningens förvärmning i schaktet; efter
månghundraårig erfarenhet är äfven den vanliga
masugnen så konstruerad, att ugnsmaterialet skonas
och driften är kontinuerlig. De företräden, som
den elektriska ugnen eger framför en hel del andra
upphettningssätt, återfinnas således i den vanliga
masugnen, och man kan då fråga, huru det kan vara
motiveradt att tänka på elektrisk upphettning vid
tackjärns framställning. Att så dock sker, beror i
främsta rummet på, att i masugnen någon fullständig
förbränning af kolet till kolsyra icke inträffar,
emedan, då den kemiska jämvikten där inställt sig,
en hel del koloxid fortfarande är kvar. För en
stor del af det förbrända kolet får man därför ej
ut mer än koloxidens bildningsvärme, hvilket ej
uppgår till fullt 1/3 af kolsyrans. Ett kilowattår
kan därför i en masugn som värmeleverantör ersätta
betydligt mer än l ton prima stenkol. I Sverige och
andra länder, där järnet utreduceras med träkol,
hvarigenom ur goda malmer ett tackjärn erhålles,
som är betydligt värdefullare än kokstackjärnet,
tillkommer, att träkol är betydligt dyrare än
koks. Dess värde kan under normala förhållanden (1913)
anges till 40-45 kr. pr ton eller ung. detsamma
som priset på ett kilowattår. Redan utan det för
den elektriska smältningen gynnsammare läget i
afseende på värmealstring pr ton kol skulle således
elektrisk upphettning kunna påtänkas vid tillverkning
af träkolstackjärn. En omfattande uppfinnar- och
försöksverksamhet har i olika länder varit inriktad
på elektrisk tackjärnssmältning. Den första och
hittills enda äfven under normala förhållanden
bestående ekonomiska lösningen af problemet år
den, som getts af de tre svenske ingenjörerna
A. Grönwall, A. Lindblad och O. Stålhane. Deras
ugn kan därför lämpligen benämnas den svenska
elektriska masugnen. Denna ugn har numera utvecklats
till kommersiell drift och vunnit stor spridning,
samtidigt som den praktiskt taget för närvarande
står utan konkurrens. Den beskrifves och afbildas
i art. Järnframställning i elektrisk ugn.
Ugnen är i möjligaste mån utbildad efter mönstret af
en vanlig masugn, med ett högt schakt, hvarvid den af
gående gasens värme tillgodogöres för förvärmning. Den
första försöksugnen byggdes i Domnarfvet 1909 under
medverkan af Stora Kopparbergs bergslags a.-b. och
Trafik-a.-b. Grängesberg-Oxelösund. Sedan följde
en större försöksugn i Trollhättan, uppförd af
Järnkontoret. Den var af kommersiell storlek och
är alltjämt i gång för Strömsnäs bruks a.-b:s
räkning, som sedermera där uppfört ännu en dylik
masugn. Uddeholms a.-b. har 5 elektriska masugnar
af detta system (äfven kalladt Elektrometalls ugn,
efter namnet på ett exploateringsbolag) i Hagfors och
Stora Kopparbergs bergslags a.-b. 4 ugnar i Domnarfvet
och Söderfors. Per kilowattår ernås med högprocentig
malm och oafbruten drift en produktion af omkr. 4
ton. De största hittills byggda ugnarna konsumera
5,500 kilowatt. Produktionen af elektriskt tackjärn
i Sverige uppgick 1917 till omkr. 75,000 ton. -
Vid den elektriska tackjärnssmältningen bortfaller
upphettningskolet, och blott reduktionskolet återstår,
hvilket utgör omkr. 40 proc. af totala kolåtgången i
en vanlig masugn. Om den svenska järnhandteringen
h. o. h. öfverginge till elektrisk smältning,
skulle alltså, vid bibehållen träkolsproduktion,
produktionen af tackjärn kunna ökas till 2 1/2 gånger
den hittillsvarande eller till omkr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
