fabriksdrift af zink synes knappt ha egt rum annorstädes än i Trollhättan. De Laval införde äfven framställning af finzink genom destillation af råzink i elektrisk ugn, och detta var mycket lönande, så länge som finzinkens pris var 500 å 600 kr. pr ton mot 350 kr. för råzink. Sådan elektrotermisk raffinering af zink har bedrifvits i Trollhättan, Sarpsborg och Trondhjem. - Den elektrolytiska utvinningen af zink har ända sedan omkr. 1890 varit föremål för försöksarbeten; hufvudsvårigheten var att erhålla den utfällda zinken i så kompakt form, att den utan afsevärda förluster kunde omsmältas till tackor. Den nu lyckligen nådda lösningen af problemet är baserad på användning af ytterst rena zinklösningar; den slutliga framgången nåddes af kemisterna hos två amerikanska bolag: Consolidated mining and smelting co. i Trail, British Columbia, samt Anaconda copper co i Anaconda, Montana. Rostad zinkmalm lakas med en från ett föregående kretslopp återkommande svafvelsyrehaltig zinksulfatlösning. Vid urlakningens andra stadium utfäller den i öfverskott närvarande, såsom bas verkande zinkoxiden under medverkan af oxidationsmedel såsom ozon eller annat ytterst fullständigt järn, kobolt, nickel m. fl. skadliga metaller; efteråt behandlas den neutrala zinksulfitlösningen med zinkstoft, hvarvid koppar och kadmium utfällas. Lösningen elektrolyseras, hvarvid zinken utfälles på aluminiumkatoder, från hvilka den lätt lossnar, under det att anoderna utgöras af blyplåtar, som hastigt beklädas med blysuperoxid, hvarefter de äro skyddade för vidare angrepp af det vid anoden utvecklade syret. Den erhållna zinkmetallen är af mycket hög renhet. Denna metod blef färdig 1915 och har spridt sig synnerligen hastigt, så att f. n. (1923) i Amerika och Australien åtminstone 10 proc. af världsproduktionen af zink, som håller sig omkr. l miljon ton pr år, framställas enligt denna metod. Den är af stort intresse för Sverige, som eger betydande tillgångar af zinkmalm. Bly utvinnes som biprodukt ur zinkmalmer vid ofvan angifna metoder (vid den elektrotermiska som metall och vid den elektrolytiska i form af blysulfat), hvarjämte elektrolytisk raffinering af bly (jfr nedan ang. raffinering af koppar) utföres i ganska stor omfattning i Amerika och England enligt amerikanen Betts' förfarande (råbly som anod; lösning af blyfluosilikat som elektrolyt; finbly som katod). Utvinning af tenn ur malmer på elektrokemisk väg förekommer ej, så vidt kändt är. Däremot tillvaratages i stor skala det tenn, som finnes på affall af förtent järnbleck, på så sätt, att affallet anbringas som anod i natronlut, hvarvid tennet utlöses, under det att järnet kvarlämnas (Goldschmidts metod). Tackjärn. Tackjärn erhålles genom reduktion af järnmalm i masugn med hjälp af kol, som förbrukas dels för åstadkommande af erforderlig upphettning, dels för själfva reduktionen. Härtill används i öfvervägande grad koks utom i Sverige och andra stenkolsfattiga, men skogrika länder, såsom Canada, där träkol används. Värmeekonomien i masugnen är god, då förbränningen af kolet sker inne i ugnen och ugnsgasernas värme tillgodogöres för beskickningens förvärmning i schaktet; efter månghundraårig erfarenhet är äfven den vanliga masugnen så konstruerad, att ugnsmaterialet skonas och driften är kontinuerlig. De företräden, som den elektriska ugnen eger framför en hel del andra upphettningssätt, återfinnas således i den vanliga masugnen, och man kan då fråga, huru det kan vara motiveradt att tänka på elektrisk upphettning vid tackjärns framställning. Att så dock sker, beror i främsta rummet på, att i masugnen någon fullständig förbränning af kolet till kolsyra icke inträffar, emedan, då den kemiska jämvikten där inställt sig, en hel del koloxid fortfarande är kvar. För en stor del af det förbrända kolet får man därför ej ut mer än koloxidens bildningsvärme, hvilket ej uppgår till fullt 1/3 af kolsyrans. Ett kilowattår kan därför i en masugn som värmeleverantör ersätta betydligt mer än l ton prima stenkol. I Sverige och andra länder, där järnet utreduceras med träkol, hvarigenom ur goda malmer ett tackjärn erhålles, som är betydligt värdefullare än kokstackjärnet, tillkommer, att träkol är betydligt dyrare än koks. Dess värde kan under normala förhållanden (1913) anges till 40-45 kr. pr ton eller ung. detsamma som priset på ett kilowattår. Redan utan det för den elektriska smältningen gynnsammare läget i afseende på värmealstring pr ton kol skulle således elektrisk upphettning kunna påtänkas vid tillverkning af träkolstackjärn. En omfattande uppfinnar- och försöksverksamhet har i olika länder varit inriktad på elektrisk tackjärnssmältning. Den första och hittills enda äfven under normala förhållanden bestående ekonomiska lösningen af problemet år den, som getts af de tre svenske ingenjörerna A. Grönwall, A. Lindblad och O. Stålhane. Deras ugn kan därför lämpligen benämnas den svenska elektriska masugnen. Denna ugn har numera utvecklats till kommersiell drift och vunnit stor spridning, samtidigt som den praktiskt taget för närvarande står utan konkurrens. Den beskrifves och afbildas i art. Järnframställning i elektrisk ugn. Ugnen är i möjligaste mån utbildad efter mönstret af en vanlig masugn, med ett högt schakt, hvarvid den af gående gasens värme tillgodogöres för förvärmning. Den första försöksugnen byggdes i Domnarfvet 1909 under medverkan af Stora Kopparbergs bergslags a.-b. och Trafik-a.-b. Grängesberg-Oxelösund. Sedan följde en större försöksugn i Trollhättan, uppförd af Järnkontoret. Den var af kommersiell storlek och är alltjämt i gång för Strömsnäs bruks a.-b:s räkning, som sedermera där uppfört ännu en dylik masugn. Uddeholms a.-b. har 5 elektriska masugnar af detta system (äfven kalladt Elektrometalls ugn, efter namnet på ett exploateringsbolag) i Hagfors och Stora Kopparbergs bergslags a.-b. 4 ugnar i Domnarfvet och Söderfors. Per kilowattår ernås med högprocentig malm och oafbruten drift en produktion af omkr. 4 ton. De största hittills byggda ugnarna konsumera 5,500 kilowatt. Produktionen af elektriskt tackjärn i Sverige uppgick 1917 till omkr. 75,000 ton. - Vid den elektriska tackjärnssmältningen bortfaller upphettningskolet, och blott reduktionskolet återstår, hvilket utgör omkr. 40 proc. af totala kolåtgången i en vanlig masugn. Om den svenska järnhandteringen h. o. h. öfverginge till elektrisk smältning, skulle alltså, vid bibehållen träkolsproduktion, produktionen af tackjärn kunna ökas till 2 1/2 gånger den hittillsvarande eller till omkr.