1,400,000 ton pr år. Härför skulle erfordras omkr. 350,000 kw. Den elektriska tackjärnssmältningen påkallar därför det största intresse, emedan vi med hjälp af den kunde öka tackjärnsproduktionen, som nu begränsas af träkolstillgången, samt finna användning för en afsevärd del (omkr. 10 proc.) af vår vattenkraft. Stål. Angående Héroults m. fl:s ljusbågugnar se Järnframställning i elektrisk ugn. En annan typ representerar den af svenske ingenjören I. Rennerfelt (se denne) uppfunna ugnen, som används äfven för annan metallsmältning (jfr fig. 1). Den är en ren strålningsugn, liksom den ursprungliga De Lavalska zinkugnen. Då elektroderna icke alls komma i beröring med beskickningen, garanteras en bättre kontroll af produktens beskaffenhet. Risken för, att bitar från elektroder eller hvalf ramla ned i smältan, finns dock kvar. Värmeekonomien blir ej så hög, då i en strålningsugn

Fig. 1. Rennerfeltugn, i K. myntverket, Stockholm, för smältning af metall till brons- och nickelmynt. afsevärda värmeförluster ega rum till tak och väggar, och ugnen kan ej lämpligen byggas för särdeles stora kraftbelopp (omkr. 200 kw.). Men då ugnen vidare är särdeles lätthandterlig, har den fått stor spridning och representerar förmodligen den elektriska ugnstyp, som hittills utförts i största antalet exemplar. Den mest raffinerade stålugnen representeras af den af kemisten, filos, doktor F. A. Kjellin uppfunna induktionsugnen (jfr Järnframställning i elektrisk ugn), som sedermera, under samverkan med den ursprunglige uppfinnaren, fullkomnats af Röchling och Rodenhauser. Nickel är föremål för elektrolytisk raffinering (jfr hvad som härom säges vid koppar här nedan) i ganska stor skala, bl. a. efter den af svenske ingenjören S. V. Hybinette utarbetade metoden, som funnit användning vid Kristiansand i Norge. Koppar. Större delen af den koppar, som framställes, används till elektriska ledningar. Då äfven små mängder af främmande ämnen betydligt nedsätta den elektriska ledningsförmågan hos en metall och då det är i hög grad önskvärdt att kunna räkna med ett material af bestämd ledningsförmåga, så har behofvet af ren koppar gjort sig starkt gällande. Den på en gång mest effektiva och mest ekonomiska reningsprocessen är den elektrolytiska raffineringen. Sådan utföres, som redan nämnts, äfven vid åtskilliga andra metaller efter i hufvudsak samma schema, nämligen följande: Den metall, som skall raffineras, gjutes eller valsas till plattor eller plåtar, som nedsättas såsom anoder i en lösning af ett passande salt af samma metall. Som katod används i regel en särskildt framställd ren plåt af samma metall. Förloppet är nu det, att metallen löses från anoden och utfälles igen på katoden. Främmande metaller, som äro ädlare än metallen i fråga (såsom silfver och guld, då det gäller koppar), kvarlämnas olösta vid anoden och samla sig småningom som ett pulver på elektrolysörens botten (anodslam). Främmande metaller, som äro positivare än metallen i fråga (såsom järn, då det gäller koppar), lösas visserligen från anoden, men utfällas dock icke på katoden, emedan härför fordras högre spänning. De hindra således ej, att endast praktiskt taget ren koppar utfälles på katoden. Däremot kommer tydligen i nämnda exempel järn så småningom att ersätta koppar i lösningen, så att denna efter en viss tid blir obrukbar och måste bytas om. Minsta möjliga kraftförbrukningen är teoretiskt = O, då spänningsfallen vid anod och katod jämt taga ut hvarann, eftersom samma metall skall upplösas och utfällas. I verkligheten erfordras en viss kraft för att drifva fram strömmen (ionerna) genom lösningen, men äfven den praktiska kraftförbrukningen blir vid metallraffineringsprocesserna liten (pr kilowattår raffineras omkr. 20 ton koppar), så att kraftpriset ej är af så stor betydelse. Den elektrolytiska kopparraffineringen har på grund af elektroteknikens utveckling vunnit stor betydelse. Världsproduktionen af koppar uppgick 1913 till omkr. l mill. ton, hvaraf omkr. 70 proc. raffinerades på elektrolytisk väg. Den elektrolytiskt raffinerade kopparn (äfven kallad elektrolytkoppar l. katodkoppar) torde sällan hålla mindre än 99,95 proc. koppar. Vinsten på processen beror i hufvudsak på den mängd silfver och guld, som tillvaratages ur anodslammet. Fig. 2

Fig. 2. Elektrolysör för kopparraffinering. visar en elektrolysör för raffinering af koppar. Utvinning af koppar på elektrolytisk väg enligt en process, som mycket liknar den elektrolytiska zinkutvinningsprocessen, sker i största skala i Chile, där i syror lättlösliga malmer, bestående af basiska sulfat och klorider af koppar, förekomma. Silfver och guld raffineras i stor utsträckning på