elektrolytisk väg enligt flera metoder, hvaribland Möbius' är den för silfver mest använda och Wohlwills för guld. I Falun finns en anläggning för elektrolytisk silfverraffinering enligt den nämnda metoden. Kiseljärn och andra ferrolegeringar. Kiseljärn med 10-14 proc. kisel (silicium, Si) kan framställas i vanlig masugn, men högprocentigare sorter af kiseljärn äro så svårsmälta, att de ej kunna tillverkas vid de temperaturer, som kunna nås i kolugnar, utan måste härför elektrisk ugn användas. Man tillverkar i elektriska ugnar kiseljärn med från 25 till 95 proc. kisel -, den sistnämnda produkten betecknas som tekniskt silicium. Före Världskriget var 50-procentigt kiseljärn den mest gängse sorten; numera är tendensen till förmån för de högprocentigare kvaliteterna, t. ex. 75-80 proc., antagligen på grund af de stegrade fraktkostnaderna. Råvarorna äro järnskrot, kvarts (kiselsyra, SiO₂) och kol. Kolet utreducerar ur kvartsen kisel, som sedan legerar sig med det smälta järnet, hvarvid kiseljärn erhålles med en procenthalt, som beror på proportionerna i blandningen. De ugnar, som användas, äro likadana som vid karbidtillverkning (se nedan), blott med den skillnad, att ugnen infodras med vanligt eldfast tegel i stället för magnesittegel, som angripes af smält kvarts. Kiseljärn används som tillsatsmedel för att göra gjutgods och stål biåsfria. Under Världskriget var förbrukningen mycket stor, enär det användes för framställning af gods till brisanta granater. Vidare har man funnit, att kiselärn med 13-15 proc. kisel är i alldeles ovanlig grad syrefast, hvarför denna sort funnit stor användning inom den kemiska industrien. Den är känd under många namn, såsom: neutraleisen,thermisilicid; duriron, tantiron, corrosiron, ironac; métillure. I form af mer eller mindre högprocentiga legeringar med järn utvinnes äfven på elektrotermisk väg en hel rad andra metaller, nämligen vanadin, mangan, krom, molybden, volfram och, i mindre utsträckning, titan och tantal. Framställningssättet är grundadt på att ur oxiderna af samtliga dessa metaller blandade med kol i den elektriska ugnen utreducera metallen, som legerar sig med i råvaran befintligt eller afsiktligt tillsatt järn. Ferromangan används för tillverkning af segt och hårdt stål, t. ex. till hjälmar, och järnlegeringarna af vanadin, krom, molybden och volfram användas till framställning af snabbsvarfstål. Då de således skola användas tillsammans med järn, äro ferrolegeringar af metallerna i fråga fullt lämpliga, hvilket är så mycket lyckligare, som järn ofta ingår i de mineral, som utgöra råämnena. Äfven silicider af aluminium och mangan produceras och slutligen fosforjärn. Ferrolegeringar tillverkades inom Sverige före Världskriget hufvudsakligen af A.-b. Héroults elektriska stål, Kortfors, Elektrokemiska a.-b. Gullspång, A.-b. Ferrolegeringar, Trollhättan, Vargöns a.-b., Vargön, och Stora Kopparbergs bergslags a.-b., Domnarfvet; under krigsåren äfven på flera andra håll, så att under högkonjunkturen åren 1917 -18 icke mindre än 45,000 kilowatt användes för framställning af ferrolegeringar inom Sverige. Pr kilowattår produceras omkr. 1,2 ton 50-procentigt kiseljärn. Öfrig elektrokemisk industri. Väte och syre tillverkas i stor skala på många håll genom elektrolys af en alkalisk lösning, i de flesta fall natronlut, med elektroder af järnplåt. Vid den proportion, som i vårt land råder mellan prisen på bränsle och kraft, torde denna metod representera det billigaste sättet att framställa väte. Vid katoden utvecklas vätgas och vid anoden syrgas, som knappast angriper järnet. Gaserna uppsamlas och afgå i ledningar. För att hindra dem att blandas kan användas diafragma af asbestpapp, eller ock förfares så, att sidorna på de plåtburkar, hvari gaserna samlas, gå ned en bit i vätskan. Tack vare difiusion af lösta gaser måste man dock alltid räkna med, att något syre kommer med i vätgasen och tvärtom. Gasen renas därför genom att ledas öfver upphettad, fint fördelad palladiummetall (fördelad på asbest eller koks), då den lilla syremängden i vätet öfverföres till vatten och likaså vätet, som följer med syret. På så sätt erhållas synnerligen rena gaser. Den elektrolytiskt beredda vätgasen används för blylödning, knallgassvetsning, fyllning af luftskepp och fetthärdning. Syret används hufvudsakligen för svetsning med knallgas- och acetylenbläster. För transport komprimeras gaserna till 100 atmosfärers tryck och försändas på stålflaskor. Flera apparater finnas, bland hvilka Siemens-Schuckerts torde vara den mest spridda i större anläggningar, t. ex. A.-b. Henriksborgs fabriker i Stockholm (600 kw.). Ozon. Om luft utsattes för starka elektriska spänningar, hvarvid dock spänningen ej behöfver stegras till gnistbildning, så bildas några procent ozon (03) i luften. På så sätt ozoniserad luft används på sina ställen för sterilisering af dricksvatten. Alkali och klor. En öfver hela världen spridd kemisk storindustri, som de elektrolytiska metoderna till större delen bemäktigat sig, är framställning af kaustika alkalier och klor. De kaustika alkalierna utgöras af kaustikt natron (natriumhydrat; NaOH) och kaustikt kali (kaliumhydrat; KOH). Kloren öfverföres i regel genom inverkan på kalkhydrat (släckt kalk; en uppslamning däraf i vatten kallas kalkmjölk) till blekmedlet klorkalk i fast form eller i lösning. Elektrolyserar man en stark lösning af koksalt (klornatrium; NaCl) med en anod af kol och en katod af t. ex. järn, så utvecklas vid anoden klorgas. Vid katoden utvecklas vätgas, men samtidigt uppkommer till följd af ionernas förskjutning (vandring) i lösningen under strömgenomgången en ekvivalent mängd natriumhydrat i lösningen kring katoden. Om man icke träffar några särskilda anordningar för att hålla anod- och katodprodukter åtskilda, inträffar emellertid snart bildning af nya produkter. Klorgasen är ganska löslig i vätskan, och den vid katoden bildade natronluten kommer tack vare diffusion, på det kraftigaste understödd af vätskans omröring genom de bortgående gasblåsorna, ut i den öfriga lösningen, där den möter den lösta kloren. Då uppkommer genom inverkan af klor på natronlut en ny produkt, natriumhypoklorit (underklorsyrligt natron; NaOCl), hvilken i sin tur börjar förvandlas i natriumklorat (NaClO₃). Vill man därför arbeta på att med bästa möjliga utbyte erhålla alkali och klor, så måste man söka så mycket som möjligt hålla anod- och katodprodukter i sär. Härför betjänar sig tekniken hufvudsakligen af två olika utvägar, nämligen dels insättandet af en porös skiljevägg (diafragma) mellan anod och