katod, dels användning af kvicksilfver som katod. Diafragmaförfaranden. Med elektrolytiskt diafragma förstår man en porös skiljevägg, som visserligen tillåter de elektricitetsbärande ionerna att passera utan afsevärd ökning af motståndet, men samtidigt i väsentlig grad hindrar anod- och katodlösning från att blandas, äfven om dessa få något olika specifik vikt. Det första diafragmaförfarandet utarbetades af Chemische fabrik Griesheim-elektron i Frankfurt a/M. Det sattes i kommersiell drift 1894 och använder diafragmor af cement. I Griesheim-elektrolysörerna står saltlösningen ungefär lika högt innanför och utanför diafragmorna. Så snart lut börjar bildas vid katoden, komma de nybildade hydroxyl-ionerna att i sin mån deltaga i elektricitetsledningen, d. v. s. vandra baklänges in i anodrummet. Detta medför icke blott, att strömutbytet oaflåtligt sjunker, allteftersom elektrolysen framskrider, utan äfven den olägenheten, att tillfälle sålunda ges till bildning af hypoklorit och klorat vid anoden, hvarigenom angreppet på kolanoden ökas. Ehuru detta förfarande i och för sig visat sig synnerligen ekonomiskt och vunnit stor spridning, måste det dock numera anses öfverträffadt af de med genomsippringsdiafragma arbetande processerna. Det äldsta bland dessa är Hargreaves och Birds sedan 1902 i stor skala tillämpade förfarande (fig. 3).

Fig. 3. Elektrolysör för framställning af alkali och klor med tillhjälp af genomsippringsdiafragma. Som diafragma används asbestpapp. Detta måste emellertid stödjas, och så kommo uppfinnarna därhän att använda katoder af groft koppartrådnät (numera används perforerad järnplåt) och ställde asbestplattorna på katodernas insida, hvarvid asbestplattan, som i vatten blir mjuk, af vätsketrycket hålles stödd mot katoden. Men då inställde sig stor fördel: på detta sätt blir den bildade luten utklämd, allteftersom den bildas och afsipprar utanför katoden. På så sätt förhindras i väsentlig grad hydroxyl-ionernas vandring baklänges. Ett högt strömutbyte ernås (man kan tryggt räkna med 90 proc. äfven för fabriksdrift), och kolanoderna skonas. Hargreaves och Bird insläppa ånga och kolsyrehaltiga gaser i utanför katoderna anordnade ytterkamrar (jfr fig.) och erhålla sålunda en lösning af natriumkarbonat. Hvarken vattenångan eller kolsyran är emellertid nödvändig, utan man kan helt enkelt låta luten afsippra (Moore och Allens cell; Nelsons cell). Man kan äfven låta katod, diafragma och anoder vara horisontella, då luten afrinner under katoden, som är placerad lägst och täckes af diafragmat. Så är Siemens & Halskes cell konstruerad, hvilken används bl. a. af Barnängens kemiska fabrikers a.-b. i Hudiksvall (400 kw.). Kvicksilfverförfaranden. Natriummetall kan icke i kompakt form utfällas elektrolytiskt ur en vattenlösning, emedan den spänning, som därför erfordras, är högre, än som behöfves för utfällning af vattnets väteioner. Om man däremot som katod i en koksaltlösning använder kvicksilfver, så blir förhållandet ett annat. Då intet natrium från början finns i kvicksilfret och detta har förmågan att lösa natrium, så utfällas de första spåren natrium äfven af en låg spänning. Utfällningen fortskrider visserligen icke längre än tills att några hundradels procent natrium inkommit i kvicksilfret, då väteutfällningen begynner. Men detta är tillräckligt. Man kan nämligen låta kvicksilfret strömma genom cellen, sedan behandla det erhållna amalgamet med vatten, då natronlut bildas under utveckling af vätgas, och så låta kvicksilfret rinna tillbaka till elektrolysen. Kvicksilfverförfarandet utarbetades af engelsmannen H. Y. Castner och österrikaren C. Kellner, i början hvar för sig, sedermera i samarbete. Det blef färdigt samtidigt med Griesheims diafragmaförfarande. Fig. 4 visar schematiskt en cell enligt de

Fig. 4. Schematisk bild af kvicksilfvercell för framställning af alkali och klor. nyssnämnde uppfinnarnas konstruktion. Den består af en långsträckt, platt låda af gjutjärn, hvari är insatt en klocka af stengods med nedgående väggar, som af dela apparaten i tre rum. I det mellersta fortgår elektrolysen: där bortgår klorgasen, och natriumamalgam bildas. Järnlådan är fast understödd på ena sidan, men hvilar på den andra på en roterande excenterskifva. Därigenom kommer den i en vaggande rörelse, och det i midtafdelningen bildade amalgamet föres omväxlande öfver till sidokamrarna, där omsättningen med vatten och bildning af lut och vätgas eger rum. Kvicksilfret kan också få strömma genom elektrolysören och omsättas i annan apparat, såsom nämndt; så arbetas i