13 proc. kväfve. Enbart så bedrifven, är fabrikationen nätt och jämnt lönande äfven vid det exceptionellt låga kraftpris (20 kr. pr kilowattår), som kunnat uppnås vid jätteanläggningen i Rjukan i Norge, och har icke kunnat vinna insteg i andra länder. På senare tid har man emellertid lyckats att, efter tillsats af svafvelsyra, som regenereras, i apparater af syrefast metall koncentrera den utspädda syran till högkoncentrerad salpetersyra (98 proc.), som har användning för sprängämnestillverkning och inom färgämnesindustrien och där kväfvet har nära dubbelt så högt värde som i form af gödselmedel. I den mån afsättning finnes för högkoncentrerad salpetersyra, så att denna kan bli fabrikationens enda eller öfvervägande produkt, är metoden tvifvelsutan i hög grad lönande. Birkeland-Eydes metod tillämpades först i stor skala i Notodden, sedermera i Rjukan, där åtminstone 200,000 kw. äro installerade för ändamålet. Metoden måste, så länge den var inriktad enbart på kalksalpeter, drifvas i stor skala för att bli lönande, och finansiellt stöd behöfdes därför i hög grad för att drifva fram denna sak; detta stöd har i främsta rummet lämnats af bankdirektör M. Wallenberg. För framställning af salpetersyra enligt samma metod finns en mindre anläggning vid Ljunga verk. Senare ha andra tillfredsställande ugnskonstruktioner utarbetats af Schönherr, hvars ugn åtminstone tidtals användts i de norska anläggningarna, samt af Pauling, enligt hvars system betydande verk uppförts i Tyrolen (omkr. 30,000 kw. före Världskriget) och Syd-Carolina. Grafit framställer man sedan 1900 enligt en af amerikanen Acheson (se Acheson-grafit. Suppl.) uppfunnen metod genom att i elektrisk motståndsugn till 3,000° upphetta förut formade kol-föremål. Den konstgjorda grafiten har en betydande användning till elektroder, smörjmedel, färg m. m. Den tillverkas af två bolag vid Niagara falls och i Sverige sedan 1916 af Skandinaviska grafitindustri-a.-b. i Trollhättan (800 kw.). Carborundum (se d. o.) är en annan af kemisten Acheson upptäckt produkt, hvars kemiska namn är kiselkarbid (CSi). Den tillverkas af två bolag vid Niagara falls och i Sverige af Höganäs-Billesholms a.-b. i Trollhättan. Med alundum menas i elektrisk ljusbågsugn smält lerjord eller konstgjord korund, som på grund af sin hårdhet används till slipmedel och på grund af sin höga smältpunkt till eldfast tegel. Tillverkas af samma bolag som korund, äfven i Sverige. Kolsvafla framställer man med framgång genom att leda svafvelånga öfver elektriskt upphettadt kol; i Sverige af A.-b. Svafvelprodukter i Trollhättan. Nedanstående tabell afser att belysa den elektrokemiska industriens utveckling i Sverige. Produktionsvärdet anges, för att möjliggöra en öfverblick öfver den relativa stegringen, enligt 1913 års pris; 1917 voro prisen och produktionsvärdet omkr. 3 gånger högre än enligt tabellen. 1904 1908 1911 1913 1915 1917 Antal anläggningar 8 10 14 22 36 kw. 9,600 13,500 25,000 60,000 78,000 126,000 Produktionsvärde i kr. 4,500,000 7,500,000 11,000,000 20,000,000 31,000,000 55,000,000 Som man finner, har stegringen varit utomordentligt snabb och visade intill 1917 intet tecken till afstannande. Man kan därför antaga att, om normala förhållanden återkomma, en fortsatt kraftig utveckling är att emotse. P-r. Elektrolumeniscens. Se Luminiscens 7. Elektrolytiska strömafbrytare, fys. Se Strömafbrytare, sp. 423-424: Wehnelt- och Simon-afbrytare. Elektrolytkoppar. Se Elektrokemisk industri. Suppl., sp. 554. Elektromagnetiska ljusteorien, fys. Se Ljus, sp. 886. Elektromagnetisk dämpning. Se Galvanometer, sp. 672. Elektromagnetisk induktion. Se Induktion 3. Elektromagnetisk massa, fys. Katodstrålarna (se d. o.) utgöras af elektroner, som med mycket stor hastighet utslungas från katoden. Genom studiet af katodstrålarnas afböjning i elektromagnetiska och elektrostatiska fält kan förhållandet (e/m) mellan laddningen (e) och massan (m) hos en elektron bestämmas. Då laddningen hos en elektron alltid visat sig vara densamma, men förhållandet (e/m) aftar, ju större hastigheten blir, måste alltså massan vara föränderlig samt ökas med hastigheten. Detta strider emot den klassiska uppfattningen ang. massan och förklaras därmed, att åtminstone en del af elektronens massa är skenbar. En i rörelse befintlig elektron motsvarar nämligen en elektrisk ström och måste således också vara omgifven af ett magnetiskt fält (jfr Elektromagnetism), som representerar en viss energimängd. Om elektronens rörelse ändras, ändras också det magnetiska fältet, och detta motsvaras af en viss energiförbrukning. Vid ändring af elektronens rörelse måste därför icke blott den vanliga mekaniska trögheten, utan äfven ett på grund af energiförbrukningen i magnetfältet framkalladt motstånd öfvervinnas. Detta motstånd gör sig märkbart som den skenbara eller elektromagnetiska massan, som blir större, ju starkare det magnetiska fältet är, d. v. s. ju hastigare elektronen rör sig. Af vissa undersökningar synes framgå, att elektronernas massa skulle kunna vara helt och hållet skenbar och att katodstrålarna således skulle vara fria från egentlig s. k. trög massa. T. E. A. Elektromagnetisk stämgaffel, fys. Se Stämgaffel, sp. 578 och fig. 4. Elektromagnetisk vridning af polarisationsplanet, fys. Ämnen, som under vanliga förhållanden icke ega förmåga att vrida polarisationsplanet (jfr Polarisation, sp. 1179), få denna egenskap, om de anbringas i ett magnetiskt fält. Detta fenomen kallas efter sin upptäckare Faraday-effekt (jfr Faraday, sp. 1377). Alla ämnen ha denna egenskap, som dock hos många är mycket svag. För undersökning af vridningens storlek användas elektromagneter med genomborrade polstycken, så att man kan se igenom desamma. Polariseradt ljus slappes igenom med tillhjälp af en polarisator (se Polarisationsinstrument, sp. 1181), och en analysator (se d. o.) anbringas så, att det från polarisatorn kommande ljuset utsläckes.