Då strömmen genom elektromagneten slutes, måste analysatorn vridas en viss vinkel, för att det åter skall bli mörkt. Yridningens storlek är beroende dels på det magnetiska fältets styrka, dels på tjockleken af det skikt af det undersökta ämnet, som ljuset får genomlöpa, dels på ämnets natur. Vridningen kan vara antingen positiv, d. v. s. i samma riktning som den elektriska ström, hvilken framkallar magnetfältet, eller negativ, då vridnin-gen sker i motsatt riktning mot den nyssnämnda. Vridningen står icke i något enkelt samband med de olika ämnenas magnetiska egenskaper. Både bland dia- och paramagnetiska ämnen (se Magnet, sp. 485) är vridningen för vissa ämnen positiv, under det att andra däremot vrida i negativ riktning. Jfr Kerr, J. T. E. A. Elektrometalls ugn. Se Elektrokemisk industri. Suppl., sp. 552. *Elektrometallurgi. Se d. o. och Elektrokemisk industri. Suppl., sp. 547, 549 ff. Elektromotorisk kraft, fys. Se Galvanisk ström, Galvaniskt element, Polarisation, sp. 1180, och Potential, sp. 67-68. *Elektron (sp. 366). Af elektron (en naturlig blandning af omkr. 73 proc. guld och 27 proc. silfver, som vaskades i floden Paktolos eller bröts i bergen Tmolos och Sipylos) började i Lydien på 600-talet f. Kr. myntprägling. Denna fortsattes af Kyzikos, hvars elektronmynt i ofantliga massor cirkulerade i hela den grekiska världen jämsides med de persiska gulddareikerna ända till midten af 4:e årh. f. Kr. Elektronteorien, fys. Den Maxwellska teorien för elektriciteten inriktar sig hufvudsakligen på en exakt formulering af de allmänna lagarna för de elektromagnetiska företeelserna (jfr Elektricitet, sp. 202, och Maxwell, J. C.), utan att närmare ingå på frågan om, huru dessa företeelser förlöpa i materiens inre. Enligt den moderna uppfattningen ang. materiens byggnad (jfr Atommodell. Suppl.) utgöra elektronerna (se d. o.) en hufvudbeståndsdel i all materia. Från eller med en atom eller en komplex af atomer kunna en eller flera elektroner afspaltas, resp. förenas, hvarigenom positivt eller negativt laddade ioner uppkomma (se Ion och Ionisering). Elektronteorien antar nu, att de elektromagnetiska företeelserna, då de förlöpa i materia (i motsats till i etern), bero på lagringen och rörelsen hos elektronerna. Hos metaller antas elektronerna vara fritt rörliga, och därpå skulle deras ledningsförmåga bero, under det att de hos de isolerande ämnena skulle vara bundna vid vissa jämviktslägen. Magnetiseringen skulle förklaras därigenom, att vissa elektroner befinna sig i cirkulär rörelse (jfr Elektromagnetism, sp. 358). Då ljuset är en elektromagnetisk företeelse (jfr Ljus, sp. 886), inses lätt, att de optiska företeelserna också måste stå i samband med elektronernas rörelse. Elektronteorien har visat sig vara utomordentligt fruktbärande och har blifvit af den allra största betydelse för många olika områden inom fysiken. En närmare utredning däraf kan inhämtas i t. ex. Lorentz, "Die Maxwellsche theorie und elektrontheorie" (i "Kultur der gegenwart", III, bd I: "Physik" unter redaktion von Warburg, Leipzig, 1915). T. E. A. Elektropneumatik (jfr Pneumatik), mus. Se Orgel, sp. 866. Elektrosmos l. Elektrisk osmos, fys., detsamma som elektrisk endosmos (se d. o.). Elektrostatisk kapacitet. Se Laddningskapacitet. Elektrostriktion, fys., form- eller volymförändring hos kroppar, som utsättas för elektriska krafters inverkan (jfr Magnetostriktion). I ett isolerande ämne, genom hvilket ett elektriskt fält (se Potential) verkar, uppkomma till följd af spänningstillståndet elastiska tryckkrafter, som kunna göra sig gällande på olika sätt, t. ex. vid genomskinliga ämnen genom optiska verkningar (jfr Elektrooptik) eller genom deformation af ämnet. Form- eller volymförändringarna äro dock i regel mycket små och påvisbara endast genom mycket noggranna försök. T. E. A. Elektrotakyskop [-skåp]. Se Kronofotografi, sp. 35. Elektrotekniska kommissionen, Internationella. Se Elektrisk standardisering. Suppl. *Elektroteknisk industri har under de senaste tjugu åren kraftigt utvecklats. Medan den äldre baserades hufvudsakligen på elektrisk belysning, ha senare successivt nya afsättningsområden öppnats: elektriska spårvägar, elektrisk kraftöfverföring, elektrokemiska och elektrotekniska industrier, elektriska järnvägar, radioteknik. Världsproduktionen utgjorde för den elektrotekniska industrien omkr. 1913 närmare 4 milliarder kr., hvaraf belöpte sig på Europa 60 proc. och på Amerika 35 proc. Bland de europeiska länderna var Tyskland afgjordt ledande, men äfven England, Frankrike, Österrike och Schweiz hade att uppvisa en ganska betydande produktion. Efter Världskriget har en viss förskjutning inträdt i den elektrotekniska marknadens balans: genom de i alla länder under krigsåren vidtagna industriella utvidgningarna ha produktionsresurserna stegrats vida utöfver den normala marknadens behof. Svårast ställa sig därvid förhållandena för den tyska industrien, som afstängts från en del tidigare för densamma mycket betydelsefulla afsättningsområden. Följden däraf har blifvit, att denna industri f. n. genom sin af valutaläget ytterligare gynnade position hårdt pressar marknaden i de "neutrala" länder, där den ännu har tillträde. De mest betydande firmorna i branschen äro i Tyskland fortfarande Allgemeine elektricitätsgesellschaft (se d. o. Suppl.) och Siemens-Schuckert-werke, båda före kriget sysselsättande 60,000-70,000 personer hvardera, vidare Bergmann elektricitätswerke, Maffei-Schwarzkopf m. fl. I England ha under och efter kriget omfattande sammanslagningar egt rum. En sådan är English electric co, utgörande en sammanslutning af 5 stora firmor. Vidare märkas Metropolitan Vickers electric co ltd i Manchester, Ferranti ltd i Hollinwood m. fl. I Frankrike, där elektroindustrien sysselsätter omkr. 60,000 arbetare, äro de mera betydande koncernerna Compagnie Thomson-Houston, Schneider & cie, båda i Paris (den senare äfven i Champagne och Seine), Atéliers de constructions électriques de Jeumont, Société alsacienne de constructions mécaniques i Belfort, Compagnie électro-mécanique i Havre,