"dubbelkultur" med valspråket "Elsass-Lothringen för elsass-lothringarna". Häftiga politiska strider framkallades af författningsfrågan, som 1910 af regeringen sattes på dagordningen. Tyske inrikesministern Delbrück förelade nämligen förbundsrådet ett förslag om vidgad själfstyrelse för rikslandet, där landsutskottet skulle ersättas med en af två kamrar bestående landtdag, hvars andra kammare skulle utses genom allmän rösträtt, dock med tilläggsröster för äldre valberättigade; rikslandet skulle ej få röstberättigade ombud i förbundsrådet. Förslaget, som i något ändrad form tillställdes riksdagen i febr. 1911, blef där delvis omgestaltadt i frisinnad anda, så att t. ex. rösträtten till andra kammaren blef lika med den tyska riksdagsvalrätten och rikslandet erhöll 3 röster i förbundsrådet, hvilka dock ej finge utöfvas i de fall, då deras aflämnande skulle ge Preussen majoritet. Den nya författningen antogs af tyska riksdagen i maj 1911; i rikslandet voro meningarna delade om reformen, i det att man på många håll vidhöll krafvet på E:s förvandling till en med öfriga tyska stater likaberättigad förbundsstat, medan åter de ifrigaste franskvännerna ogillade hvarje ändring, som kunde stärka banden mellan E. och Tyska riket. Vid landtdagsvalen hösten 1911 eröfrade af andra kammarens 60 mandat centern 25, socialisterna 11, det lothringska blocket 10, de frisinnade 6, och 8 af de valde voro "vildar". Valdeltagandet var ytterligt lifligt (80,67 procent), och det moderat fransksinnade "nationalförbundet" led ett stort nederlag; dess bägge ledare Preiss och Blumenthal föllo igenom. Första kammaren räknade 41 led., af hvilka 5 voro själfskrifna (2 katolska biskopar, 2 evangeliska prästmän, l domstolspresident), 18 utsedda af kejsaren och de öfrige valda af handelskammare, landtbruksråd och andra liknande korporationer. Den nya själfstyrelsen var alltför senkommen och alltför snäft begränsad för att kunna fylla sitt utjämnande syfte, och motviljan mot tysk tvångsregim stärktes genom episoder sådana som (1913) den beryktade Zabern-affären (se d. o.). I samband med denna ersattes statssekreteraren Zorn von Bulach med grefve Roedern (1914--16), och den moderate grefve Wedel efterträddes som ståthållare af en preussisk byråkrat, v. Dallwitz (maj 1914). Världskrigets utbrott (aug. 1914) gjorde frågan om E:s återförening med Frankrike ånyo aktuell. Franska trupper inföllo under krigets första veckor i Elsass och höllo ett hörn däraf besatt till krigets slut. Återföreningen proklamerades af general Joffre och sedermera af franska regeringen och parlamentet som ett orubbligt franskt krigsmål, men till en början var man i England och Förenta staterna rätt betänksam mot en sådan utan förutgående folkomröstning. Å andra sidan afvisade tyska regeringen ännu sommaren 1918 hvarje tanke på rikslandets uppgifvande. En systemförändring i okt. 1918 under förre Strassburgborgmästaren R. Schwander som ståthållare hann ej något uträtta. I E. torde, innan krigets utgång var afgjord, folkstämningen ha varit delad. Landtdagen uttalade sig 1917 för vidgad autonomi inom Tyska riket, projekt om en själfständig, neutraliserad stat uppdöko äfven, men återföreningstanken vann terräng genom det hårda tvångsvälde, som från tysk sida utöfvades i rikslandet under kriget, och den hade outtröttliga förfäktare i abbé Wetterlé, Blumenthal, Weill och andra vid krigsutbrottet till Frankrike flyktade partiledare. Småningom vanns för densamma äfven opinionen i Förenta staterna, och jan. 1918 upptogo Wilson och Lloyd George den i sina framställningar om de allierades krigsmål. I stilleståndsfördraget 11 nov. s. å. stadgades omedelbar tysk utrymning af E., och det jublande emottagande de franska trupperna och president Poincaré där fingo framställdes från franskt håll som fullgod ersättning för en folkomröstning. I Versaillesfreden (28 juni 1919) förklarades E. "från vapenstilleståndsdagen 11 nov. 1918 reintegreradt under fransk suveränitet". Till E. invandrade tyskar och deras efterkommande erhöllo därmed ej franskt medborgarskap, utan hänvisades att ansöka om naturalisering. Till Frankrike återgick E. utan någon andel i den tyska statsskulden. Dess gränser mot Tyskland blefvo de före 1871 gällande, dock så, att Rhenhamnen Kehl för 7 (eventuellt 10) år ställdes under en med Strassburgs hamn gemensam (fransk) förvaltning. Franska regeringen fick vidsträckt befogenhet att inom E. konfiskera tysk privategendom. Den under tyska tiden införda socialförsäkringen af skilda slag bibehölls. Styrelsen öfver E. under öfvergångstiden uppdrogs åt en direkt under konseljpresidenten sorterande generalkommissarie (april 1919--jan. 1920 Millerand, sedan febr. 1920 Alapetite). Vid hans sida står ett konsultativt råd med 35 medlemmar (3 senatorer, 6 deputerade, 21 arrondissemangsrådsledamöter, 5 af konseljpresidenten utsedda) med begränsad rådgifvande befogenhet i ekonomiska och administrativa ärenden, som angå de tre departementens befolkning gemensamt. I franska parlamentet företrädes E. af 14 senatorer och 24 deputerade. Vid valen 1919 framträdde följande partier: "Union populaire républicaine" (motsvarande centern under tyska tiden), socialdemokraterna, demokratisk-republikanska partiet, det med Frankrikes radikaler förbundna republikansk-radikala partiet och "Union républicaine lorraine" (motsvarande den forna lothringska centern). De franska uniformitetssträfvandena ha bedrifvas metodiskt och genomgripande och bl. a. omfattat tyska språkets aflägsnande ur förvaltning, rättskipning och (delvis) skolundervisning, Strassburguniversitetets förfranskning och anställning i stor utsträckning af rent franska ämbetsmän och lärare. Tyskar och tysksinnade utvisades massvis under de första åren. Stundom i trefvande form framträdande "regionalistiska" sträfvanden för en viss administrativ särställning ha genomgående afvisats. Dock ha i religiöst hänseende äldre förhållanden fått fortbestå (t. ex. konkordatet med Vatikanen och religionsundervisningen i skolorna). Litt.: Vildhaut, "Politische strömungen und parteien in E.-L. von 1871--1911" (1911), H. Rehm, "Das reichsland E.-L." (1912), R. Reuss, "Histoire d'Alsace" (s. å.), É. Wetterlé, "Ce qu'était l'Alsace-Lorraine et ce qu'elle sera" (1915), D. S. Jordan, "Alsace-Lorraine, a study in conquest" (s. å.), M. Spahn, "E.-L." (1919), och K. Stählin, "Geschichte E.-L:s" (1920). V. S-g.