579 Emissionsbolaget-Emmich 580 den öfversteg halfva grundfonden. Denna bestämmelse har genom lag af 22 juni 1921 ändrats därhän, att bank, som önskar ega aktier, skall afsätta medel till en särskild dispositionsfond; dess förråd af aktier får uppgå till fulla beloppet af denna fond. Bank, som före l jan. 1922 hade en reservfond, som öfversteg halfva grundfonden, eger dock rätt att fortfarande ega aktier enligt den gamla regeln. För att en bank skall få ega aktier, fordras dock, att dess grund- och reservfonder sam-manlagdt uppgå till minst 10 mill. kr., och aktie-innehafvet får icke i något fall of verstiga 10 proc. af beloppet af dessa fonder. 2. Emissionsbolag. När 1911 års bestämmelse genomfördes, tänkte man sig, som nämndt, att bankerna skulle begagna sig af densamma för att direkt bedrifva emissionsrörelse. Så har emellertid icke blifvit fallet. Bankerna ha visserligen i allmänhet utnyttjat den medgifna rätten, men ej på det sätt, som man tänkte sig. De ha i stället föredragit att för sina aktieaffärer skapa särskilda institutioner, som kommit att sammanfattas under namnet emissionsbolag, ehuru detta namn för en stor del af dem är ganska oegentligt. Som det första mera betydande bolaget af denna art kan man nämna Stockholms enskilda banks sidobolag "Providentia", stiftadt 1899. Detta var emellertid öfvervägande ett förvaltningsbolag och fick ingen framträdande betydelse. Banbrytande blef i stället det af Louis Fraenckel som sidobolag till Stockholms handelsbank skapade "Svenska emissions-a.-b." (se d. o.), stiftadt 1907 med det för den tiden mycket stora kapitalet på 12 mill. kr.; det hade emellertid länge ingen större framgång, och det såg till en tid ut, som om det skulle bli utan efterföljare. Med 1914 ändrades emellertid situationen fullständigt. Början gjordes med grundandet af "Emissionsinstitutet" i maj s. å. af Stockholms enskilda bank, i hvilket till en början äfven Skandinaviska kredit-a.-b. deltog. Andra följde efter, och under krigstidens högkonjunktur bildades det ena emissionsbolaget efter det andra; vid midten af 1918 funnos sålunda 14 stycken dylika med ett sammanlagdt kapital på omkr. 160 mill. kr. Alla banker af någon betydelse skaffade sig åtminstone ett sådant dotterbolag. Somliga hade två, hvarvid det ena skulle vara förvaltningsbolag och det andra emissionsbolag (t. ex. Stockholms enskilda bank med "Investor" och "Emissionsinstitutet" samt Industribanken med "Värdeförvaltning" och "Svenska finansinstitutet"); någon sträng skillnad mellan dessa båda former har emellertid ej upprätthållits. Formerna för dessa bolags ställning till moderbanken växlade. I en del fall egde den senare en del af aktierna. Detta visade sig emellertid vara föga nödvändigt. Ofta bildades emissionsbolag af banker, som ej ens hade rätt att ega aktier. Härvid förvärfvades större delen ai aktierna af bankens direktörer och andra densamma närstående personer. Äfven i de fall, då ett emissionsbolags aktier i större utsträckning spredos bland allmänheten, mötte inga svårigheter för moderbanken att bevara ledningen af detsamma. Det var nämligen städse banken, som lämnade de för emissionsbolagets rörelse behöfliga medlen genom att mot låg ränta belåna af bolaget inköpta aktier; äfven belånade bankerna i ej ringa ut- sträckning aktierna i själfva emissionsbolagen, hvarigenom dessas kapital delvis blef rent nominellt. Vid sidan af dessa af en viss bank beroende institutioner funnos äfven några fristående emissionsbolag, bland hvilka "A.-b. Alb. Söderberg & co" var det ojämförligt största. Dessa skaffade sig äfven medel genom aktiebelåning och sökte gärna att komma i fast förbindelse med en viss bank. Sålunda uppköpte Industri-emissions a.-b. en betydande del af aktierna i Kopparbergs enskilda bank och fick därigenom banken att lämna de betydande krediter, som senare bragte den på fall; ett annat kändt exempel är det nyssnämnda bolaget Alb. Söderberg & co:s förbindelser med Värmlands enskilda bank, hvilka i så hög grad bidrogo till denna banks stora förluster. Erfarenheterna af emissionsbolagen ha hittills varit nedslående. Deras grundningsverksamhet har varit obetydlig och ofta misslyckad, en del af dem urartade till rena spekulationsinrättningar, och alla läto nästan utan undantag fånga sig af krigstidens högkonjunktur. Under den följande fredstiden har det stora flertalet gått under, orsakande stora förluster för de finansierande bankerna. De viktigaste af dessa äro utom dem, som redan nämnts, det till Göteborgs bank hörande "Emissionsaktiebolaget Mercator" samt framför allt "Svenska emissionsaktiebolaget", som efter-trädts af ett mindre bolag, "Finansaktiebolaget". De viktigaste af de kvarstående emissionsbolagen äro, utom Stockholms enskilda banks redan nämnda båda dotterbolag, "Centralgruppens emissions-a.-b." ("Centralemission"), tillhörande Skandinaviska kredit-a.-b., och det till Nordiska handelsbanken hörande "Finansinstitutet Svenska värden". Emissionsbolagens historia har hittills ej varit lysande, men det torde ännu vara för tidigt att utdöma dem. Rätt skötta, borde de kunna stödja en sund grundningsrörelse och underlätta industriens kapitalanskaffning; så intima som i Sverige relationerna äro mellan banker och industri, kan det äfven vara lämpligt med särskilda organ för skötandet af vissa af dessa mellanhafvanden. Däremot har erfarenheten tydligt gett vid handen, att dylika institutioner öfvervägande böra arbeta med egna medel i st. f. med af bankerna tillskjutet kapital. Ur denna synpunkt är det i 1921 års lag införda förbudet för bankerna att ega aktier i dylika bolag berättigadt, och införandet af ännu starkare restriktioner torde kunna försvaras. Se 1917 års Bankkommitté, "Betänkande n:r 4: Emissionsverksamhet". Sv. B-n. Emissionsbolaget (-aktiebolaget), Svenska. Se Svenska emissionsbolaget. Emissionsinstitutet. Se Emissionsbolag. Suppl. Emlékyl, pseudonym för Nervänder 2 (se d. o.). *Emmaljunga. Jfr T o r f s k o l a. Emmental-ost. Se Ost. Emmer 1. T va kor n. Se Hvete, sp. 1415. Emmerich, Anna Katarina. Se Stig-matisering. Emmich, Otto von, tysk militär, f. 4 aug. 1848 i Minden, d. 22 dec 1915 i Hannover, deltog som löjtnant vid infanteriet i 1870-71 års krig, blef 1897 öfverste och regementschef, 1905