emot E. A. Bennett (se d. o. Suppl.) framför allt vill roa genom sina samtidskomedier. Harley Granville Barker (f. 1877 i London), först skådespelare, sedan teaterledare, påverkades liksom Shaw starkt af Ibsen och skref ett antal naturalistiska stycken, liksom den tidigt bortryckte E. C. S:t John Hankin (1870-1909). Till det yngre släktet höra vidare John Drinkwater (se denne. Suppl.), John Masefield (se denne. Suppl.) och J. M. Synge (se denne. Suppl.), den förnämste dramatikern bland de af Yeats (se denne) anförde författare, som skapat "the irish revival". Inverkan från Maeterlinck och andra modernismer märkas hos dessa. -- Den föregående tidens naturalistiska eller noggrant tidshistoriska uppsättning af teaterstycken har småningom börjat vika för en renässans till enkelhet och stämningskonst efter impulser från framför allt E. Gordon Craig (se denne. Suppl.). Den kommersialism inom teaterväsendet, som fullkomligt behärskar Nord-Amerikas förenta stater, är äfven i England mycket mäktig och försvårar eller omöjliggör uppkomsten af en repertoar, där litterärt betydande, äldre eller nya, verk intaga något större rum. Sådana teaterföretag som Stage society, stiftadt 1899 för att främja uppförandet af litterära stycken, som annars ej ha utsikt att komma upp på scenen, eller arbetarteatern (the Old vic.} vid Waterloo road i London utgöra enstaka undantag. Novellen och romanen utgöra emellertid den ojämförligt mest odlade och den inflytelserikaste diktarten. Nu som tidigare är den allra största delen af dessa berättelser en okonstnärlig förströelselitteratur, som med hänsynslös inriktning på den stora massans banala smak blott afser den väldiga bokhandelsframgången. Äfven de betydande författarna göra icke sällan "missromaner" och kriminalhistorier, och ett växande antal manliga och kvinnliga skribenter tillfredsställer de många tidskrifternas och bokhandelns stora behof. Många af dessa tillhöra de mest öfversatta underhållnings-författarna i världen, tack vare den stora omväxlingen af ämnen och scener, den stora tekniska rutinen och den merendels för familjeläsning afpassade läggningen. Hos åtskilliga af dessa författare saknas icke intresse för samtidsspörsmål och en djärf-vare behandling af könslifvet än i den tidigare engelska romanen, och såväl bohemgodtycklighet (James Joyce) som fransk frivolitet (Elinor Glyn) tränga sig fram. Af de äfven i Sverige mera kända må nämnas Sarah Grand (pseudonym för fru Frances M'Fall), Cosmo Hamilton, Robert Hichens, James Joyce, William John Locke, Lucas Målet (pseudonym för fru Mary St. Lege r Harrisen), Q (signatur för sir Arthur Quiller-Couch), Berta R u c k (pseudonym för fru Oliver Onions), Henry de Vere Stacpoole och Horace Annesley Vachell. De författare åter, som framträdt i första ledet efter Stevenson, Kipling och Hardy, äro Joseph Conrad (se denne), John Galsworthy (se denne. Suppl.) och H. G. Wells (se denne). Conrad, en i Polen uppfostrad ukrainare, som öfverflyttat till England, är utan tvifvel starkast i sina små prosastycken. Han är en erfaren realistisk äfventyrsskildrare, som med oerhördt intensiv stämning och romantisk mystik skildrar sjömanskap, exotiska länder och haf, anarkistlif i Schweiz. Med Galsworthy har den engelska litteraturen fått en romanförfattare af aristokratiskt reserverad hållning, hög kultur och stark social betoning, ömsom ironisk och känslofull, har han icke det eldiga patos, som t. ex. Dickens, men liknar honom i medkänslan med de små och i förmågan att ge människornas lif insatt i miljöstämningen. Konstnärligt högtstående, har hans episka såväl som dramatiska författarskap med behärskad satir skildrat adelns och den rikare medelklassens oförmåga att lösa tidens nya problem och deras bundenhet vid gamla formler och traditioner. Wells åter är helt och hållet agitator och resonör, stark i fantastisk fabulering och af konstruktiv läggning. Med en nästan nervös ifver framkastar han projekt och reformtankar, hans härskande lidelse är samhällsförbättreriet, och han sysslar framför allt med den sociala mekanismen eller drömmer utopier. Han lämnar artistiska synpunkter å sido, är ytlig och upprepar sig, men har genom sitt sjudande intresse, det lefvande och rörliga i framställningen och tendensernas aktualitet i ännu högre grad än Galsworthy blifvit världsbekant. Hvardagslifvets, i synnerhet sådant det ter sig i industridistriktet "The five towns", och den nyktra, litet torra verklighetens berättare är E. A. Bennett (se denne. Suppl.), också i vida kretsar populär. Vid sidan af dessa, som torde vara de, som i främsta rummet representera modern engelsk romankonst, står ett stort antal inbördes högst olikartade riktningar. Samuel Butlers (se denne. Suppl.) kritiska utopier ha icke varit utan inflytande. Lafcadio Hearn (se denne) gaf en själsligt förfinad etnografisk konst, W. H. Hudson (se denne. Suppl.) och Cunninghame Graham (se denne. Suppl.) äro själfständiga och karakteristiska iakttagare af fjärran länder. Hembygdsskildrarna, provinsdyrkarna, äro många, och deras verksamhet anknyter sig omedelbart till traditionerna från äldre tider, senast Thomas Hardy, hvars exempel påverkat bl. a. Sheila Kaye-Smiths Sussexskildring. Det finns sålunda Londonspecialister (Cockney school), W. E. Henley, John Davidson, Arthur Morrison, Somerset Maug-ham: och såväl Manchester som andra industriorter (t. ex. "The five towns", skildrade af den nyss nämnde Arnold Bennett) äro föremål för lokal litterär behandling. Af skottarna är sir J. M. Barrie mest känd; William Sharp (se denne) förnyade under pseudonymen Fiona Macleod de keltiska traditionerna i Skottland, och den s. k. Kailyard school dref hembygdsnovellistiken med dialog på dialekt. Säreget rik är litteraturen från Devonshire kring Dartmoor (Eden Phillpotts, Ernest G. Henham under pseud. John Trevena). Allra mest betydande är den irländska litteraturen. Pånyttfödelsen af den inhemska keltiska andan har framför allt burit frukt inom skådespelet och den lyriska dikten, medan romanen varit mindre uppmärksammad. Ledare har W. B. Yeats (se denne) varit, och hans ideella hänförelse och praktiska chefsbegåfning ha i hög grad hållit rörelsen uppe. Yeats själf och ännu mera John Millington Synge (se denne. Suppl.), Edward Martyn och Augusta Gregory