en episkopal frikyrka (skilsmässoren trädde i kraft 1920) med egen ärkebiskop (A. G. Edwards, f. 1848) i S:t Asaph och 3 andra biskopsdömen, samt den genom The church assembly act 23 dec. 1919 fastställda nya kyrkliga representationsordningen. Genom denna har ordnats en hel serie af kyrkliga församlingar, från sockenstämmor och sockenråd till stiftskonferenser och som högsta spets The national assembly of the Church of tingland. Så har England fått ett kyrkomöte, om än ännu med formellt mycket begränsad bestämmanderätt. Det består af tre hus: biskoparnas (38 st.), prästernas (något öfver 300) och lekmännens (något öfver 350, däraf ett 40-tal kvinnliga). Alla kommuni-kanter i Englands kyrka, som låta införa sig i vallängderna, ha rösträtt vid val till de underordnade stiftsförsamlingarna, som sedan välja mötesombud. Kyrkomötet har tre korta sessioner hvarje år i Westminster under ordförandeskap af ärkebiskopen af Canterbury. Dess fem ordinarie utskott arbeta äfven mellan sessionerna. Det eger att föreslå ändringar i gällande lag eller nya lagar, som röra kyrkan, hvilka i så fall genom dess lagstiftande utskott befordras till parlamentets talman och med deras utlåtande till parlamentet, som måste besluta i frågan; i regel blir parlamentets behandling en ren formalitet. Kedan 1920 genomförde kyrkomötet en reformering af de gamla konvokationernas (se d. o.) underhus, som nu utgör det prästerliga huset i kyrkomötet. Äfven har kyrkomötet gripit sig an med att ge prästerskapet en bättre ekonomisk ställning. Särskildt fäster sig i England intresset vid den från 1922 hvilande frågan om reformering af "Common prayer book". - Hemkyrkans sträfvan efter större själfständighet har också framkallat ett provinskonsilium jan. 1922 för den indiska anglikanska kyrkan med en kyrkoförfattning i nära anslutning till moderkyrkans med kyrkomöte af tre hus etc. F. ö. vidgar episkopalkyrkan ständigt sin organisation öfver hela världen. Utom engelska statskyrkan och de episkopala frikyrkorna i Wales, Skottland och Irland omfattar den Förenta staternas protestantiska episkopalkyrka (1,066,000 kommunikanter, 89 stift och 5,677 präster år 1919) samt "The church overseas" med 25 stift i Brittiska Nord-Amerika, 7 i Västindien, 13 i Indien, 12 i Syd-Afrika och 27 i Australien, dessutom 34 missions- och diasporabiskopar. Det enda gemensamma organet för hela denna kyrka är den, visserligen ej författningsenligt bestämmande, Lambethkonferensen. Den senaste (1920) besöktes af 252 biskopar. -- Svåra slitningar ha framkallats af motsättningen mellan den ultrakonservativa högkyrkliga riktningen (bl. a. uppstod med anledning af gemensam nattvardsgång vid en missionskonferens i Kikuyu i Sydöst-Afrika en våldsam storm i hela den afrikanska världen 1913-14; biskop Frank af Sansibar, högkyrkoman, hotade med den afrikanska kyrkans lösryckande) och den liberala teologien eller evan-gelikalismen, lågkyrkligheten. Största aktiviteten har högkyrkligheten utvecklat; bl. a. har den ledt till, att ordensväsendet blomstrar upp inom den engelska kyrkan, liksom systemet med "retreats". En tid syntes ritualismen nära en återförening med Rom; under 1922 har man trott sig skönja en viss af-spänning i de inre anglikanska motsättningarna. -- Litt.: G. Aulén, "Nutida brytningar inom den anglikanska kyrkan" (Kikuyu-striden) i "Kyrklig tidskrift" 1915, samt Y. Brilioth, "Englands kyrkomöte" (i "Kristendomen och vår tid", 1922) och öfversikter i "Svenska kyrkans årsbok", 1922 och 1923. Hj. H-t. Episkt versmått. Se Hexameter. Episternum, zool., ett oparigt hudben, d. v. s. en urspr, genom förbening af ett hudparti framgången skelettdel, som finnes hos uramfibier (se Amfibier, sp. 827), krokodiler, flertalet ödlor samt inom däggdjursklassen hos kloakdjuren (se d. o., sp. 311, fig. 4). Episternum är vanligen T-formadt, ligger framför och under bröstbenet samt förmedlar förbindelsen mellan detta och nyckelbenet, där ett sådant finns. Förekomsten af en med episternum homolog skelettdel hos högre däggdjur är tvifvelaktig. L-e. Epistolarisk (se Epistel), i brefstil, aftalad i brefform. Epitelkropparna, anat. Se Sköldkörteln, sp. 1371. Epoecus [epekus], zool. Se Myror, sp. 104. *Epok. -- 3. Geol., tidsafsnitt af tredje ordningen i jordens historia. De bildningar, som uppstått under en epok, sammanfattas som en afdelning 1. serie-, serien är den närmaste underafdelningen af systemet eller formationen, liksom epoken af perioden. 3. K. A. G. Epomophorus, zool. Se Flyghundar. Epoophoron, anat. Se Könsorgan, sp. 645, där oriktigt står epophoron. Époque [epå'k], fr., period. -- É. campignienne [-piniä'nn], arkeol. Se Hiatus 2. -- É. magdalénienne [-iä'nn], arkeol. Se Madeleinetid. -- É. marnienne [-iä7nn], arkeol. Se Latènetiden, sp. 1303. Eprémesnil, J. J. Duval d'. Se Esprémesnil. Epyllion, grek. (sv. plur. epyllier), litet epos. Eradit, Hyraldit, Rongalit, tekn., preparat af natriumhydrosulfit, som gjorts mera hållbart genom behandling med formaldehyd. Preparaten, som komma i handeln i form af hvita, skarpkantiga bitar, användas i stor utsträckning som blekningsmedel vid färgning och tygtryckning. G. L-m. *Eranos, Acta philologica suecana. Med 16:e bandet (1916) upphörde tidskriften att utkomma. *Erasmus, D. I sv. öfv. af E. Weer utkom ett urval af E:s "Förtroliga samtal" 1910. *Erasmus Montanus, Holbergs berömda komedi, hvars liknämnda hufvudperson är en narraktigt lärdomshögfärdig bondestudent, uppfördes i Stockholm f. g. 1845, då på danska språket, af Fr. Delands sällskap (Djurgårdsteatern), och på svenska f. g. 1861 (Mindre teatern). Erastoff-Sjöström, Edit, skådespelerska. Se Sjöström, Viktor D. Suppl. Erastria scitula, zool. Se Fjärilar, sp. 512, och Nattflyn, sp. 562. *Erb, W. H., som 1918 vardt led. af Vet. akad., dog 31 okt. 1921 i Heidelberg. *Ercole, P. D.', kvarstod ännu 1914 som professor i filosofi i Turin, men har sedermera aflidit. Erda, kvinnoroll (jordgudinna; alt) i musikdra-