("Stora rimkrönikan"). En kritisk
upplaga af Erikskrönikan ensam utgafs 1921 af
Sv. fornskriftsällskapet genom R. Pipping, hvilken
dessutom lämnat ett par monografiska bidrag till
belysning af krönikans språkliga förhållanden,
näml. "Erikskrönikans ljudlära" (akad. afh.,
Helsingfors, 1919) och "Erikskrönikans ordskatt"
(s. å., i "Studier i nordisk filologi", bd 10,
Helsingfors). -- Den sedan någon tid aktuella frågan
om tidpunkten för Erikskrönikans affattning (efter
Klem-ming godtagen till omkr. 1320) belyses af
A. Nordfelt, "Erikskrönikans ålder och tillkomst"
(i "Samlaren", ny följd, arg. 2, 1921), hvari han
uttalar sig för fastställande af en senare tidpunkt,
näml. omkr. 1350. -- Senaste bidrag rörande krönikan
äro G. Cederschiöld, "Rimlista till Eufemiavisorna
och Erikskrönikan" (i "Göteb. högskolas årsskrift",
d. 8,1903) och "Något om rimmen i Erikskrönikan"
(1911), samt H. Pipping, "Ännu något om rimmen
i Erikskrönikan" (s. å., de båda sistnämnda i
"Studier i nord. filol.", bd 2), och N. Beckman,
"Några iakttagelser rörande språket i Erikskrönikan"
(i samma "Studier etc.", bd 6, 1914).
R. G.
Erikslund, herrgård i Västerljungs socken,
Södermanlands län, n. v. om Hållsviken, omfattar
med underlydande 6 1/4 mtl med en areal af 2,164
har, hvaraf 332 har åker; tax.-v. med Hållsvikens
lastageplats 446,300 kr. E., som förr hette Backa,
lydde till 1778 under Tullgarns slott, inköptes
och bebyggdes af Erik Bränder (adlad Sköldebrand),
tillhörde 1819-26 Karl XIV Johan samt har senare egts
af bl. a. grefve W. von Hallwyl Nuv. egare är fröken
Margit von Geijer.
O. Sjn.
*Erikson (sp. 803), Sven. Hans (af Anders Wissler
mod.) byst aftäcktes 24 maj 1913 framför tekniska
skolan i Borås.
Erikson,
Gustaf, ingenjör, uppfinnare, f. 13
nov. 1859 i Lindesberg, d. 2 maj 1922 i Stockholm,
utexaminerad från tekniska skolan i Örebro 1878,
tjänstgjorde vid Säfsjöströms bruk 1879-87,
var maskiningenjör vid Skutskärs sågverk 1887-93
och Domnarfvets järnverk 1893--97. Sistnämnda år
anställdes E. vid Vagnfabriks-a.-b. i Södertälje,
där han igångsatte och blef chef för tillverkningen
af motorer och automobiler, inom hvilket område
E. är att betrakta som föregångsman i Sverige. Han
konstruerade den första svenska automobilen och
gjorde ett flertal bemärkta uppfinningar inom
motorindustrien, bl. a. den s. k. Asmoförgasaren,
en kombination af förgasare och vakuumapparat. 1910
öfvergick E. till tjänst vid A.-b. Wiklunds maskin-
och velocipedfabrik. Han utöfvade äfven konsulterande
verksamhet och nedlade framgångsrikt arbete för
Automobilklubben. E. tillträdde 1918 tekniska
direktörsbefattningen vid A.-b. Spritmotorer i
Uppsala, som var grundadt för exploatering af E:s
uppfinningar inom spritmotorområdet, men som efter
ett par år måste i följd af ekonomiska svårigheter
under kristiden upphöra.
Fmn.
Erikson,
Johan, botanist, skolman, f. 21 maj
1862 i Efveröd, Kristianstads län, blef student
i Lund 1883, filos, doktor 1892 och var lektor i
Karlskrona 1896--1910. Han har utom läseböcker i
biologi publicerat ett stort antal hufvudsakligen
botaniska uppsatser, främst rörande Öland, Jungfrun
och Hallands Väderö.
*Eriks skrin i Uppsala domkyrka öppnades
senast 30 mars 1915. Af skelettdelar innehöll det: ett
kraftigt byggdt, mesocefalt kranium af omkr. 40-årig
man (index omkr. 77), 3 kotor, hvaraf en genomhuggen
halskota, 9 refbensfragment, ett ganska asymmetriskt
bäcken, 2 hälben och 7 långa extremitetsben (delvis
defekta). Samtliga, utom ett starkare förvittradt
skenbensfragment, torde ha tillhört samma individ,
hvars kroppslängd kan skattas till nära 1,70 m.; de
voro väl bibehållna och synas ha varit öfverdragna med
fernissa. Hufvudreliken, den genomhuggna halskotan,
förvaras i en pung af tyg från 1400-talet, hvari
insytts små bitar af pergament med otydligt latinskt
pränt af 1200-talets typ. Att döma af huggytans
riktning och utseende torde den, som utdelat hugget,
ha stått till vänster om den på rygg liggande
konungen. På vänstra sidan af hufvudskålen syntes 1
och på lårbenen och skenbenen tillsammans 7 större
och mindre märken, som kunna härstamma från hugg-
eller sticksår. -- I skrinet funnos vidare en krona
af förgylld hamrad koppar från 1100-talet (Sveriges
äldsta konungakrona) samt små stycken af bomullstyg
med fläckar (af blod?). Föremålen fotograferades,
och gipsafgjutning togs af kraniet.
V. Htz.
Eriksson,
Jakob och
Erik (
Erikssönerna), separatister. Se
Skevikarna.
*Eriksson,
J., lämnade 1913 föreståndarskapet för
afd. för landtbruksbotanik vid Centralanstalten och
blef s. å. hedersled, af Landtbruksakad. Han har, utom
artiklar i Nordisk familjebok, författat ytterligare
bl. a. Landtbruksväxternas svampsjukdomar (1910),
Der malvenrost (i Vet. akad:s handl., bd 47, 1911) och
Jacob Georg Agardh, Minnesord (i "Lefnadsteckn. öfver
Vet. akad:s led.", bd V, 1917) samt (i förening med
A. Pihl) redigerat planschverket "Svenska fruktsorter"
(1899--1912). 1915--16 var E. preses i Vet. akad.
Jakt 1. Diana, bronsstaty af Kr. Eriksson (i Slottshagen, Hälsingborg).
*Eriksson, Kristian, föddes i Taserud (ej
