öfversättning (2 bd, 1902; 2:a uppl. 1907) och som starkt påverkat honom. Hans senare prosaepik omfattar berättelserna Prinzessin des Ostens (1902), den själfbiografiska romanen Der schmale weg zum gluck (1903, många uppl.), af många ansedd som hans bästa verk, romanerna Die selige insel (1909) och Saat auf hoffnung (1915) samt novellerna Der tod des Cosimo (1912), Die hochzeit (1913), Die taufe (1916), Der Nobelpreis (1917), Komödianten-geschichten och Spitzbubengeschichten (1920). Hans dramatiska alstring är likaledes rik: sorgespelen Beatrice und Deflores (1904), Demetrios (1905), Gold (1906), Canossa (1908), Brunhild (1909), Ni-non de Lenclos (1910) och skådespelet Preussengeist (1915) samt lustspelen Eine nacht in Florenz (1905), Ritter Lanval (s. å.), Der Rulla (1906), Vber alle narrheit liebe (1910) och Der heilige Crispin (1912). E. har dessutom författat Tolstoi und der slavische roman (1889) och essaysamlingarna Der weg zur form (1906; 2:a uppl. 1913), Ein credo (1912) och Der zusammenbruch des deutschen idealismus (1918), i hvilka han uttalat sina konståskådningar och sin allmänna uppfattning. Erdachte gespräche (1921) innehåller dialoger af sinnrik och kvick formning. E:s Gesammelte werke (15 bd) började utges 1903. E. står i skarp och medveten opposition till den samtida litteraturen och brukar betecknas som en af ledarna för ny klassicismen. I motsats mot det analytiska och impressionistiska kräfver han stort patos och lugn stil; hans egen framställning blir ofta abstrakt i sträfvandet efter puritansk enkelhet och episodlös hufvudsaklighet. Han förfäktar giltigheten af stränga estetiska lagar, betonar det förblifvande i konstformerna och är en betydande läromästare i det tekniska. Snarare egnad till teoretiker än poetisk gestaltare, har E. förkärlek för det stora dramat, sorgespelet, och fortsätter linjen Schiller-Hebbel. Hans energifyllda, högt sträfvande och vidtomspännande författarskap är af symtomatisk betydelse som reaktionsfenomen. "Valda noveller" utkommo 1922. Se R. Faesi, "P. E. und die neuklassischen bestrebungen im drama" (1912), och W. Mahrholz "P. E." (1916). R-n B. Erntemilbe, ty., zool. Se Leptus autumnalis. Erode [iräuMo], stad i brittisk-indiska distriktet Coimbatore, presidentskapet Madras. 16,701 inv. (1911), till största delen hinduer. E. var fordom en betydande stad, men gick tillbaka i välstånd genom krigen på 1600- och 1700-talen. Eros, astron., en af småplaneterna, särskildt märkvärdig på grund af dels banans enastående läge, dels vissa egendomliga variationer i ljusstyrkan. Den upptäcktes 1898 på fotografisk väg af G. Witt i Berlin. Under det att småplaneterna i allmänhet (se Småplaneterna) röra sig i mellan Mars' och Juppiters belägna banor kommer Eros, hvars banexcentricitet är jämförelsevis stor, i periheliet (d. v. s. den närmast solen belägna punkten) långt innanför Marsbanan. Dess afstånd från jorden kan då i gynnsammaste fall bli endast 20 mill. km., eller 2/5 af Mars' minsta afstånd från jorden. Då däremot banans aphelium (den längst från solen liggande punkten på banan) är beläget utanför Marsbanan, erbjuda dessa två planeters banor den egendomligheten, att de äro infogade i hvarandra på samma sätt som länkarna i en kedja. På grund af sitt vid vissa tillfällen inträffande korta afstånd från jorden erbjuder E. ett mycket stort vetenskapligt intresse, i det att denna planet då lämnar ett synnerligen värdefullt medel till bestämmande af solparallaxen (se Parallax 1, sp. 34). Ang. de 1900-01 observerade märkvärdiga ljusväxlingarna hos denna planet se Småplaneterna, sp. 71. B-d. *Erosion. 1. Numera lägges största vikten på det rinnande vattnets andel i erosionen, d. v. s. den fluviala erosionen. Davis (se d. o. Suppl.) räknar också den "fluviala erosionscykeln" (se Cykel, geol. Suppl.) som en af de utvecklingscykler, som ett landskap genomgår; dess normala afslutning är peneplanet. K. A. G. Erosionsbas, geogr., geol., den nivå, som landytan, under inverkan af den fluviala erosionen och den allmänna degradationen, tenderar att nå, men som den aldrig uppnår. Den slutliga erosionsbas, till hvilken floderna sträfva att sänka landet, är naturligtvis hafsytan. Emellertid förekomma utom denna allmänna erosionsbas äfven lokala (tillfälliga) erosionsbaser, t. ex. där en flod passerar en sjö eller där en flod på en längre sträcka flyter igenom ett slättland. När landskapet denu-derats ned till erosionsbasen, är den fluviala erosionscykeln fullbordad, och resultatet blir ett peneplan (se d. o. Suppl.), hvars nivå närmar sig erosionsbasen. -- En liktydig term, som numera kommit ur bruk, är basnivå (eng. base level). K. A. G. Erosionscykel, geogr., geol. Se Cykel. Suppl. och Erosionsbas. Suppl. Erosionsterrass, geol. Se Terrass. Erotiken, satiriskt lustspel af P. Hallström (se denne, sp. 1152), uppf. i Stockholm 1909. *Erratiska block, geol., ha på senaste tid tilldragit sig uppmärksamhet som naturminnesmärken och blifvit som sådana föremål för naturskydd (se d. o.). Detta gäller naturligtvis särskildt större flyttblock, som finnas i trakter, där eljest sten förekommer sparsamt. K. A. G. *Errazuriz. -- 2. Federigo E., som 1 maj 1901 af hälsoskäl nedlagt presidentposten i Chile, dog 12 juli s. å. Errera, Léo, belgisk botanist, f. 4 sept. 1858 i Laeken, d. l aug. 1905 i Bruxelles' närhet, blef filos, doktor 1879, studerade hos De Bary och Sachs m. fl. tyskar och inrättade i Bruxelles ett laboratorium för anatomi och fysiologi (sedan kalladt Institut botanique och Institut Leo Errera). Han blef 1895 professor i botanik vid Bruxelles' universitet. E:s rikliga produktion omfattar växtkemi (och mikrokemi), biologi, fysiologi och floristik. C. Lmn. Errol [e;r9l], earler af. Se Hay. Ersa, detsamma som erser (se d. o.). Ersari, folk. Se Turkmener. *Érsekújvár tillhör nu Tjecho-Slovakien. Officiella namnet är Nové Zámky. 16,228 inv. 1910. *Erslev, Kr. S. A., lämnade professuren 1916 och blef riksarkivarie. Han afslutade 1912 "Repertorium diplomaticum regni Danici medisevalis" med bd 4. E. har vidare författat 1911 de historiografiska afh. Historieskrivning och Historisk teknik samt 1915 undersökningen Augustenborger-nes arvekrav, som ställde en viktig punkt i dansktyska striden under 1800-talet i nytt ljus. Som