Bägge dessa skolor böra förbereda de unga för deras lefnadsyrke och befordra deras framtida medborgerliga duglighet samt i den mån förhållandena sådant medge, anordnas på liknande sätt som fortsättningsskola (se d. o.). Skolöverstyrelsen har i sina förebilder till reglementen för fortsättningsskolor gett anvisningar om den nya ersättningsskolans inrättning. N. H. Ertl, Emil, österrikisk författare, f. 11 mars 1860 i Wien, filos, doktor, direktör för tekniska högskolans bibliotek i Graz, debuterade med sagor 1884, har författat kulturhistoriskt värdefulla wienromaner, af hvilka må nämnas Die leute vom blauen Guguckshaus (1906, många uppl., förlagd till 1809), Freiheit, die ich meine (1909, många uppl., från 1848), Auf der wegwacht (1911, många uppl.), sammanförda i trilogien Ein volk an der arbeit, hundert jahre Österreich im roman, berättelserna Gésprengte ketten (1909), Nachdenkliches bilder-buch (1911-12) och Walpurga (1914) samt romanerna Der Neuliäuselhof (1913) och Der antlass-stein (1917). R-n B. Ertvågöy (Ertvaagö), en 121,03 kvkm. stor bergrik ö, ö. om Kristiansund, Möre fylke (före 1919 Romsdals amt), Norge. E., som består af delar af Möre, Valsöyfjord och Tustna härad, hade 1,061 inv. 1920. K. G. G. Erucastrum Pollichii, bot. Se Kålsenap. Eruciform, zool. Se Larv, sp. 1265. Erukasyra, kem., en till oljesyreserien hörande, omättad fettsyra, motsvarande den kemiska formeln C22H42O2. Den är vid vanlig temperatur fast, men smälter lätt, vid 35°, och förekommer som glycerid (se Fett) i rofolja och fet senapsfröolja. Jfr Sabromin. K. A. V-g. *Ervalla. Se Näsby och Ervalla. Suppl. Ervillers [ärvilar], by i franska dep. Pas-de-Calais, mellan Arras och Bapaume, 9,6 km. n. om det sistnämnda. 425 inv. (1921). E. eröfrades under Världskriget af de allierade våren 1917, af tyskarna 26 mars 1918 och togs med storm af engelsmännen 23 aug. s. å. Jfr Världskriget, sp. 218, 235 och 240. E. A-t. Erwin Rosen [rasen], pseudonym. Se Carlé, E. Suppl. Han dog i febr. 1923 i Hamburg. *Eryngium, bot. Artantalet uppgår f. n. till omkr. 200. *Erysibaceæ, bot. Vinstockens mjöldagg benämnes ofta Uncinula spiralis. Erysiphe mors uvæ. Se Krusbärsmjöldagg, sp. 91. *Erythroxylon, bot. Af släktet, som äfven skrifves Erythroxylum, äro nu omkr. 200 arter kända. Kokain beredes äfven af bladen af den i Columbia växande E. novogranatense. G. L-m. Erytrofil (jfr Erytrocyt), biol., kallas en organisk substans, som vid färgning med en färgblandning upptar företrädesvis de röda färgämnena. L-e. Erzberger, Matthias, tysk statsman, f. 20 sept. 1875 i Buttenhausen, Wurttemberg, mördad 26 aug. 1921 vid Bad Griesbach i Baden, var son till en folkskollärare och egnade sig först åt faderns yrke, men utbytte det snart mot den politiska banan, först som medarbetare i centertidningen "Deut-sches volksblatt" i Stuttgart (1896-1903) och ifrig deltagare i den katolska arbetar- och handtverkarrörelsen, därefter (från 1903) som riksdagsman och skriftställare i Berlin. Trots sin ungdom vann E. nästan genast mycket starkt inflytande i sitt parti, hvars demokratiska vänstra flygel han tillhörde; han kritiserade ytterst skarpt den tyska kolonialförvaltningen och förmådde centern att genomdrifva så betydande reduktioner på regeringens militära an-slagskraf för kolonierna, att rikskansleren i Bülow däraf föranleddes att upplösa riksdagen (1906). I den l nya riksdagen tillhörde centern oppositionen, hvarigenom E:s inflytande inom partiet ytterligare växte, och han bidrog 1909 afsevärdt till Bülows fall på frågan om arfsskatten. Bland E:s skrifter från denna period märkas Säkularisation in Wurttemberg (1902), broschyrserien Die zentrumspolitik im reichstage (1904 ff.), Kolonialbilanz (1906) och Militärpensionsgesetz (1909). -- Vid Världskrigets utbrott, 1914, blef E. ledare af den officiösa propagandan i de neutrala länderna, och åt honom anförtroddes det ena betydelsefulla diplomatiska förtroendeuppdraget efter det andra. Sålunda samverkade han våren 1915 i Rom med Biilow för att söka hindra Italiens inträde i kriget, senare s. å. förberedde han i Sofia den tysk-bulgariska alliansen och sökte därpå i Budapest påverka ungerska regeringen att genom eftergifter åt Rumänien förebygga dess anslutning till ententen, hvarjämte han oaflåtligt arbetade på att vinna tongifvande katolska kretsar för Tysklands sak. E. hade de första krigsmånaderna varit hetsig annexionist och påyrkat upptagande af vidtgående landförvärf som krigsmål, men snart nog kom han till insikt om svagheten i Tysklands ställning och blef då samförståndsfredens mest outtröttligt energiske förfäktare. Han samverkade i detta syfte våren 1917 med österrikisk-ungerske utrikesministern Czernin och begick därvid den farliga indiskretionen att i ett tal i sin valkrets yppa innehållet i dennes pessimistiska memorandum om Österrikes försvinnande motståndskraft. Från början motståndare till det oinskränkta undervattensbåtskriget, öfvertygade E. i ett tal i tyska riksdagens hufvudutskott (6 juli 1917) detta om de marina beräkningarnas otillförlitlighet och genomdref (19 juli) riksdagens resolution för samförståndsfred och mot alla med våld företagna landförvärf. E., som under riksdagsstriderna härom bidragit att störta rikskansleren Bethmann-Hollweg, hoppades ernå samförståndsfreden genom den katolska kyrkans och den internationella socialdemokratiens intervention, men han motverkades vid dessa sträfvanden ödesdigert af högsta krigsledningens växande inflytande på regeringen. Detta ställde honom i opposition äfven mot rikskansleren Hertling; han påyrkade 1918 allt ifrigare en demokratisk inre reformpolitik och otvetydigt reducerade krigsmål samt redigerade sept. 1918 i riksdagsmajoritetens namn det program, som blef un-