Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Espronceda ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kvkm., 1920, hvilket innebär en folkökning sedan
1890 med mer än 236 procent, samt omfattade 31
kommuner. Hufvudstaden, Victoria, hade 21,866
inv. 1920. Tre järnvägslinjer gå genom staten.
*Espronceda, J. de, föddes 1808.
*Espö omfattar nu 460 har. 304 inv. (1922).
Essad pascha Toptani, albansk militär och politiker,
f. 1863 i Tirana, mördad 13 juni 1920 i Paris,
tillhörde den i trakten kring Kroja och Tirana af
gammalt inflytelserika släkten Toptani, inträdde vid
unga år i turkiska armén och senare i gendarmeriet,
var många år gendarmeribefälhaf-vare i Janina,
stod högt i gunst hos sultan Abd-ul-hamid,
utnämndes till brigadgeneral och 1895 till
kommendant i Janina och erhöll 1897 titeln
pascha. En tid före 1908 års statshvälfning
trädde han i hemlig förbindelse med ungturkarna,
var därpå efter statshvälfningen deputerad i
turkiska parlamentet för en albansk valkrets,
men bröt snart med ungturkarna på grund af deras
motstånd mot de albanska autonomisträfvandena. Dock
samlade han efter Balkankrigets utbrott 1912 en
albansk friskara till förstärkning åt den turkiska
garnisonen i Skutari och deltog i stadens försvar
mot montenegrinerna. Försvarets ledare, den
tappre general Hassan Riza bej, lönnmördades i
jan. 1913 på hemväg från ett gästabud hos E., och
denne, som nu blef ensam befälhafvare i Skutari,
misstänktes allmänt för att ha i förrädiskt syfte
låtit undanröja den rikstrogne turken. E. torde
ha inlåtit sig i stämplingar med montenegriner och
serber i syfte att med deras bistånd svinga sig upp
till härskare öfver Albanien. Han uppgaf 22 april
Skutari åt montenegrinerna mot rätt för garnisonen
att fritt aftåga och erhöll af kronprins Danilo
vid dennes intåg i staden 26 april demonstrativa
hedersbetygelser. Då montenegrinerna (maj) af
stormakterna tvingades att utrymma Skutari, ställde
sig E. i spetsen för en motregering i Durazzo mot
den i Valona upprättade albanska nationalregeringen,
närmade sig stormakterna och anförde den albanska
notabeldeputation, som febr. 1914 erbjöd prins
Vilhelm af Wied Albaniens tron. Vid dennes ankomst
till Durazzo (7 mars s. å.) blef E. som krigs-
och inrikesminister den nya regeringens ledande
man. Redan 19 maj störtades han emellertid, starkt
misstänkt för hemligt samförstånd med en i Tirana
mot fursten utbruten upprorsrörelse, och tvangs
att gå i landsflykt till Italien. Då prins Vilhelm
kort efter Världskrigets utbrott lämnade Albanien
(sept. s. å.), återkom E. och utsågs 5 okt. till
president i en provisorisk regering, som dock endast
behärskade en del af landet (se Albanien. Suppl.,
sp. 103). E. var sedermera serberna behjälplig vid
deras återtåg öfver albanskt område nov.-dec. 1915 och
försvarade med albanska och serbiska trupper, stödda
af några italienska bataljoner, febr. 1916 Durazzo
mot en del af v. Kövess’ österrikiska armé. Slagen af
österrikarna ö. om Durazzo (8-10 febr.), som därefter
af dem intogs 26 febr., lämnade E. Albanien, dömdes
i Konstantinopel såsom förrädisk turkisk general
till döden in contumaciam, men slog sig, efter
besök i Paris, ned i Saloniki under fransk-engelskt
skydd. Han organiserade där en liten "albansk armé",
som insattes på orientarméns front v. om Ochridasjön
och under ställningskriget 1917 med framgång höll en
del af denna front. E:s sträfvanden
att en gång intaga Albaniens tron motarbetades
ifrigt af italienska regeringen, som, vid de
allierades återeröfring af Albanien hösten 1918,
lät förbjuda E. att återvända dit. Han vistades
sedermera mestadels i Paris som ledare för en
albansk propagandakommitté, sökte förgäfves förmå
fredskonferensen att upptaga frågan om Albanien till
afgörande samt verkade i pressen emot det italienska
inflytandet och för sina egna aspirationer. Mordet
på E. begicks af en ung albansk student, som påstod
sig ha nedskjutit den själfviske och hänsynslöse
maktsträfvaren i impulsiv harm öfver de olyckor denne
beredt Albanien; af den franska juryn blef mördaren
(nov. 1920) frikänd.
V. S-g.
Es-Salt. Se Gadara.
*Esse. Esse å, hvilken ej är dets. som Nykarleby älf,
utfaller i Bottniska viken n. om Jakobstad.
*Esseg tillhör nu Jugo-Slavien. 34,412 inv. (1920). Af
befolkningen 1910 (31,388 pers.) hade 11,9
proc. ungerska, 35,9 proc. tyska, 40,3 proc. kroatiska
och 9,2 proc. serbiska till modersmål.
*Essen. Staden hade 439,257 inv. 1919. Under
Världskriget kunde det mot flyganfall väl försvarade
E. endast en gång, 24 sept. 1916, bombarderas med
framgång af de allierades flygare. Ytterligare försök
gjordes dock nätterna till 7 juli 1917 och till 21
sept. 1918. Den fransk-belgiska "Ruhraktionen" 1923
inleddes 11 jan. genom besättandet af E. med franska trupper.
L. W:son M.
*Essen, von (sp. 924). 1. Odert R. von E. – Hans
sondotter Siri v. Essen dog 21 april 1912 i Helsingfors.
*Essen, von (sp. 925). 1. Paul von E. uppgjorde 1699
ritning till "akademihus" i Pernau.
*Essen, von (sp. 928 ff.). – 3. Fredrik von E. tog
1911 afsked från riksmarskalksämbetet och dog 3
okt. 1921 i Stockholm. –
4. Hans Henrik August von E., sonsons son till riksståthållaren H. H. von
E. (se E. 2, sp. 927-928), friherre, diplomat,
f. 21 jan. 1873 i Stockholm, d. 31 jan. 1923
i Berlin, ingick efter 1900 i Lund aflagd hof
rättsexamen på diplomatbanan, blef 1905 t. f. och
1906 ord. legationssekreterare i Kristiania
och 1908 legationsråd i Berlin samt utnämndes
febr. 1917 till ministre plénipotentiaire en mission
spéciale i Berlin, Dresden, Karlsruhe, München
och Stuttgart. Från maj 1920 till sin död var han
svensk envoyé hos Tyska riket. E. var delegerad vid
förhandlingarna 1921 om handelsaftal med Tyskland och
inlade under och efter Världskriget stor förtjänst om
bispringande af nödställda svenskar i Tyskland och
särskildt om den svenska Berlinkoloniens intressen.
4. V. S-g.
Essén, Anders Axel Harald, författare, f. 12 mars
1880 i Göteborg, där han 1899 vardt student, egnade
sig från 1906 åt tidningsmannayrket och var 1911-18
medarbetare i Stockholmstidningen samt 1919-21
redaktör af "Veckojournalen". E. har under märket
Anders Eje författat humoresker och berättelser
(George Kessers generalkupp, 1915, m. fl.), som
blifvit omtyckta för sitt lättlynta äfventyrshumör
och af hvilka några öfversatts till främmande språk.
R-n B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
