tyskarna och offrade blomman af sitt lands ungdom i tappra strider utanför Riga. Esterna voro försiktigare och vidsyntare. De anade Rysslands slutliga sönderfallande och sparade sina krafter till de sista afgörande striderna. Efter ryska marsrevolutionen 1917 och upprättandet af furst Lvovs provisoriska regering voro esterna de första bland de främmande nationaliteterna i Ryssland, som förelade regeringen ett lagförslag om autonomi, och genom en demonstration af de talrika i Petersburg koncentrerade estniska truppafdelningarna och af de civila estniska befolkningselementen i hufvudstaden lyckades esterna aftvinga regeringen bekräftelse på detta lagförslag. Kort därefter valdes en landtdag (maapäew), och en förvaltning organiserades med en af ryska regeringen utsedd guvernör (dittillsvarande borgmästaren i Reval, Jaan Poska) i spetsen. Glädjen öfver denna första autonoma själfförvaltning blef emellertid kort. I Petersburg eröfrade bolsjevikerna genom novemberrevolutionen 1917 makten i staten, och denna rörelse grep äfven omkring sig bland den stora massan af de i E. förlagda trupperna. Landtdagen sprängdes hösten s. å. af ryska trupper under befäl af estniska bolsjeviker, och makten i landet kom i händerna på estniska kommunister. Dessa organiserade en skenautonomi under de ryska truppernas skydd. På kommunistväldet i E. gjorde de tyska truppernas inmarsch febr. 1918 hastigt slut. Kort innan tyskarna inryckt i Reval, reste sig esterna, fördrefvo kommunisterna och förklarade 24 febr. 1918 E. för en själfständig suverän republik. Den provisoriska regering, som omedelbart utsågs, skickade genast öfver Stockholm en delegation till utlandet för att söka förvärfva erkännande från de allierade makterna. Detta gafs äfven snart, visserligen blott i form af ett de-facto-erkännande tills vidare. Den raskt genomförda tyska ockupationen hade det goda med sig, att de demoraliserade ryska trupperna så flyktliknande utrymde E., att de ej hunno med att företaga de vanliga sköflingarna. Utom af de inmarscherande tyskarna oroades de nämligen äfven af estniska trupper, ty vid den autonoma regeringens tillkomst hade två estnisk-nationella regementen bildats af de estniske soldater, som lämnat sina ryska truppafdelningar. De tyska trupperna underhöllo till en början vänskapliga förbindelser med dessa estniska regementen, men detta varade ej länge. En estnisk krigsmakt passade ej in i den tyska regeringens af den baltiska adeln påverkade planer. Dessa gingo nämligen ut på skapandet under tyskt skydd af ett baltiskt hertigdöme, som skulle omfatta alla tre provinserna (Estland, Livland och Kurland) och hvari den lokala adeln skulle, språkligt förmedlande mellan ester och letter, spela den ledande rollen. De af ryska regeringen lagenligt upplösta gamla medeltida adelslandtdagarna sammanträdde under tyska truppers skydd till gemensam session i Riga och besiöto upprätta ett dylikt hertigdöme. Från estniskt och lettiskt håll hade blott några byäldste kallats till Riga, och de hade ej fritt valts af sina kommuner, utan blifvit utsedda genom ett skenval, hvari befolkningens flertal ej deltagit. Dessa kommunäldste protesterade förgäfves mot ständerlandtdagens beslut under påpekande af, att denna fullständigt usurperat sina rättigheter. Enär de allierade de facto erkänt den lagliga estniska landtdagen af 1917 (maapäew) som högsta makten i landet, blefvo adelslandtdagens beslut verkningslösa. Sedan de tyska trupperna hösten 1918 på de allierades uppfordran måst lämna E., konstituerade sig ånyo den provisoriska estniska regeringen och tog landets öde i sina händer. Knappt hade emellertid den nya estniska regeringen konstituerat sig -- utan penningar och utan trupper --, förrän ryska kommunister, förstärkta af estniska och lettiska stallbröder, i stora skaror öfver Narva och Pskov, mördande och plundrande, bröto in i landet. De på återmarsch stadda tyska trupperna gjorde dem endast vid Narva något motstånd, men soldatråden började snart fraternisera med kommunisterna. Den nya estniska regeringen försattes i ytterst svårt läge. Till en början kunde den mot de röde uppställa endast några hundratal bristfälligt beväpnade frivilliga samt några kompanier frivilliga gymnasister och studenter. Under öfvermänskliga ansträngningar lyckades dessa tappra ungefär en månad fördröja och hejda ryssarna, och under tiden anordnades och genomfördes småningom allmän mobilisering. Ett ryskt angrepp sjöledes från Kronstadt mot Reval afvärjdes kort före julen 1918 af en i hast ditbeordrad engelsk eskader, som därvid eröfrade två i godt stånd varande ryska snabbgående minkryssare och välvilligt öfverlät dem åt E:s regering, hvilken nu kunde af dem och några tidigare förvärfvade fartyg organisera en liten örlogsflotta. Det vänskapligt sinnade Finland beviljade E. ett mindre lån och sände till hjälp en frivillig kår på 2,000 man jämte ett antal gevär och några gamla kanoner. Genom dessa händelser växte i hög grad esternas mod. Med hjälp af de finländske frivillige började de sina operationer under ledning af öfverste Johan Laidoner, som redan förfogade öfver ett större antal nyutbildade trupper, en liten örlogsstyrka och primitiva pansartåg, som organiserats af den patriotiske marinkaptenen J. Pitka. Kapten Pitka utsågs till chef för sjöstridskrafterna, och nu började den estniska motoffensiven mot kommunisterna, hvilka redan från Pskov intagit Dorpat och nått fram till närheten af Reval. Motanfallet skedde med en sådan våldsamhet, att E:s gränser redan efter några veckor voro rensade från fiender, hvilket den till general befordrade Laidoner kunde inrapportera till den under tiden valda konstituerande församling, som inkallats till Reval. Under tiden hade äfven ett kompani danska och svenska frivilliga inträffat, hvilka emellertid till följd af sitt ringa antal ej militäriskt betydde så mycket, men dock ej förfelade att utöfva ett moraliskt inflytande. Under dessa strider hade svensken M. Ekström (se d. o. Suppl.), då major i finländsk tjänst, med 6 kompanier genom öfverrumpling intagit Narva (28 jan. 1919). Strax i början af den kommunistiska anstormningen drog sig från Pskov en afdelning "hvita" ryska trupper tillbaka in på estländskt område. Med fransk och engelsk hjälp fingo dessa trupper i E. ny utrustning. I början under högsta befäl af den estniske ofverbefälhafvaren, senare under general Rodzjanko och general Judenitj, ryckte dessa ryssar våren 1919 öfver Narova mot Petersburg. Genom tillopp af frivilliga växte Judenitjs armé till