några tiotusental krigare, som voro väl beväpnade och trängde kommunisterna tillbaka mot Petersburg. Längs Finska vikens kust understöddes de af några afdelningar estniska statstrupper. Detta var en välbehöflig lättnad för esterna, mot hvilka sommaren 1919 en ny, mycket farlig fiende uppstått västerifrån. I Kurland hade nämligen utaf delar af de återtågande tyska trupperna bildats en s. k. "järndivision", till hvilken slöt sig i Lettland opererande tysk-baltiskt landtvärn. Dessa förträffligt beväpnade trupper eröfrade Riga och ryckte därifrån mot Wenden och Wolmar, dit estniska arméns förtrupper framträngt under kamp mot lettiska och ryska kommunister. Tyskarna förklarade de estniska trupperna, hvilka dock hjältemodigt tillbakaslagit den kommunistiska anstormningen västerut, för kommunister och angrepo efter fruktlösa förhandlingar dem utan krigsförklaring på linjen Wenden--Lemsal. Detta hade den estniske öfverbefälhafvaren dock förutsett, ty landtvärnsoperationerna voro enligt hans öfvertygelse icke i första hand riktade mot bolsjevikerna, utan mot estniska regeringen, som skulle störtas och ersättas med en tysk adelsregering. General Laidoner hade i all hast sammandragit alla disponibla stridskrafter från Narvafronten till Wenden, och dessa trupper slogo i en tredagars blodig drabbning (21--23 juni 1919) tyskarna så grundligt, att esterna, hvilka äfven trängt in i Düna från sjösidan och tagit fästningen Dünamünde, redan efter några veckor stodo framför Riga. Då bemedlade de allierade ett vapenstillestånd, enligt hvilket tyskarna utrymde Riga. Där kunde nu en nationell lettisk regering slå sig ned, hvilken stod i vänskapligt förhållande till E. Till dennas skydd hade E. af lettiska flyktingar utrustat de första lettiska regementena, af hvilka ett kämpat vid Wenden på den estniska sidan. Segern öfver landtvärnet och de tyska trupperna höjde betydligt esternas mod. Det bör därvid framhållas, att de i E. bosatte tyskarna icke deltagit i detta anfall mot republiken; tvärtom deltog en liten afdelning tyska frivilliga (300 à 400 man) från början under estniskt öfverbefäl tappert i kampen för E:s frigörelse från ryssarna (under slaget vid Wenden befann sig denna Estlandstyska trupp vid ryska fronten). Genom fortgående mobilisering hade E:s stridskrafter vuxit till omkr. 60,000 man, så att den finländska hjälpkåren kunde återvända hem. Genom öfverrumpling togo esterna 25 maj 1919 Pskov och trängde genom ett raskt angrepp (5 maj--5 juni) tillbaka ryssarna och de lettiska kommunisterna till Jakobstadt. De utförde äfven hösten 1919 det svåra värfvet att afväpna och internera den framför Petersburg slagna och öfver Narova tillbakaströmmande Judenitj-armén samt att samtidigt vid Narva slå tillbaka våldsamma angrepp af den segerrika bolsjevikarmén (mer än 50 regementen med talrikt artilleri). Striderna vid Narva höra till de betydelsefullaste under befrielsekriget, och tusentals lik af kommunister betäckte valplatsen. Då bolsjevikerna samtidigt hårdt ansattes österifrån af Koltjak och Denikin, nödgades de framställa fredsförslag till esterna. Efter långvariga förhandlingar afslöts 2 febr. 1920 freden i Dorpat, enligt hvilken Ryssland erkände republiken E. som suverän, själfständig stat, afträdde kretsen Petschur och en landremsa ö. om Narva, betalade 15 mill. guldrubel och beviljade åtskilliga skogs- och järnvägskoncessioner. Som frukt af dessa esternas ansträngningar följde snart E:s erkännande de jure af alla Europas stater (4 febr. 1921 af Sverige), omsider äfven af Förenta staterna och de viktigaste staterna i Asien. Den nya statens inre organisation höll jämna steg med de militära framgångarna. Medan kampen mot ryssarna pågick som häftigast, förrättades valen till konstituerande nationalförsamlingen, hvilka gåfvo majoritet åt socialisterna och det med dem samverkande borgerligt radikala arbetsgruppernas parti. Af dessa bägge partier och folkpartiet bildades en koalitionsregering med den till arbetspartiet hörande Otto Strandman som ministerpresident, medan till konstituerande nationalförsamlingens president valdes högersocialdemokraten August Rei. Konstituanten utfärdade en radikal grundlag, som bl. a. stadgade skilsmässa mellan stat och kyrka samt nationaliserade riddargodsen med deras skogar och inventarier. För inventarierna och jorden beslöts principiellt att lämna de forne egarna godtgörelse. Nationaliseringen gällde äfven kyrkogodsen. Skogarna förblefvo i statens besittning, men åkerfält och ängsmarker styckades i små jordlotter och fördelades bland jordlösa nybyggare med företrädesrätt för dem, som utmärkt sig i frihetskriget. Den ersättning för nationaliserade jordområden, som skulle tillkomma de forne egarna, skulle normeras genom särskild lagstiftning. Denna lag är f. n. (1923) under förberedelse; ersättningen för lefvande och döda inventarier, som nationaliserats, har däremot redan enligt regeringens beslut lämnats i de fall, där nationaliseringen genomförts. Riddargodsens nationalisering drabbade ej allenast, såsom vilseledande påståtts utomlands, den tysk-baltiska adeln, utan jämväl äfven de ester, ryssar o. s. v., som innehade sådana gods. Emellertid måste medges, att de flesta riddargodsen tillhörde den tysk-baltiska adeln och att detta stånd på det kännbaraste drabbades af dessa radikala åtgärder, hvilka voro afsevärdt hårdare än godsreduktionen under svenska tiden i Livland. De ofvannämnda små jordlotterna upplåtas till nybyggarna efter deras eget val antingen mot ärftligt arrende eller genom köpeaftal. Ministären Strandman råkade snart i ett svårt läge. Kriget kräfde stränga åtgärder, rekvisition af lifsmedel för armén, tvångsleveranser af ved till järnvägarna, där trafiken hotade afstanna, o. s. v. Regeringen drog sig för att genomföra dessa åtgärder och trädde i stället frivilligt tillbaka. I spetsen för den nya regeringen trädde då folkpartiet med sin ledare Jaan Tönisson; med kraft genomförde den de nödiga åtgärderna, bragte kriget till segerrikt slut och afslöt freden i Dorpat med Sovjet-Ryssland. Den måste emellertid af gå hösten 1920, enär den velat, utan att inhämta parlamentets samtycke, utdela hedersdotationer i jord till förtjänta militärer. Nu öfvertogs regeringen af arbetspartiet med Ants Piip i spetsen. Denna regering genomförde hösten 1920 valen till den första författningsenligt utsedda riksdagen (riigipäew), hvarefter konstituanten upplöste sig. Den första riksdagen företedde en stark majoritet af de borgerliga partierna. En koalitionsregering bildades af de fyra borgerliga partierna