tränga igenom i den franska konsten med dess skolade formkänsla och förfinade smak. Bland de mest framskjutne tyske expressionisterna äro att nämna A. Macke, E. Hæckel, E. L. Küchner, M. Pochstein, E. Nolde, F. Mark, bland österrikare O. Kokoschka, bland ryssar M. Chagall och V. Kandinsky -- den sistnämnde torde vara den, som fört teorierna till deras höjdpunkt och därmed "in absurdum". Många unga svenska målare -- de fleste elever af Matisse i Paris -- ha slutit sig till riktningen och gjort den känd och debatterad i Sverige. Bland dem äro I. Grünewald, E. Dahlskog, Leander Engström, E. Jolin, S. Kreuger, K. Jungstedt. I Norge hade E. Munch varit föregångsman; efter honom följde J. Heiberg, A. Kavli, A. Revold, L. Karsten m. fl. Inom skulpturen har expressionismen tagit sig uttryck dels i bilder, som utmärkas för primitiv förenkling af formerna och för arkaistisk stelhet i rörelsen, dels i experiment, som ge människokroppens byggnad och rörelser i den yttersta förenkling (t. ex. ryssen Archipenko). Litt.: F. Burger, "Cézanne und Hodler. Einführung in die probleme der malerei der gegenwart" (1913), P. Fechter, "Der expressionismus" (1914), J. Meier-Græfe, "Wohin treiben wir?" (1915), H. Bahr, "Expressionismus" (1916), samt en mängd andra tyska broschyrer och propagandaskrifter; på svenska A. Brunius, "Färg och form" (1913), G. Pauli, "I Paris, nya konstens källa" (1915), och publikationen "flamman", samt S. Frosterus, "Regnbågsfärgernas segertåg" (1917). ^{G--g N.} Inom litteraturen har expressionismen äfvenledes spelat en roll under 1900-talets båda första årtionden, ehuru den på detta område ingalunda fått samma betydelse som inom konsten. Den har i hufvudsak haft samma förutsättningar och samma mål som den konstnärliga. Till den ur naturalismen utvecklade impressionismen, som helt och hållet var grundad på yttre iakttagelse, sinnliga ögonblicksintryck, men som småningom undergick en förskjutning och vände sig till själslifvets företeelser och det inre lifvet, är expressionismen i alla afseenden den absoluta motsatsen. I Tyskland, där rörelsen stärktes genom Världskriget och nederlaget, bildade författare som R. M. Rilke och A. Mombert öfvergången till expressionism; Däubler, Goering, F. Werfel och K. Edschmid tillhöra riktningen. De beteckna en reaktion mot det formella och utåtvända i den föregående diktningen och vilja uttrycka det väsentliga och oförgängliga, de vända sig från det relativa till det absoluta, söka gestalta själens lif, vilja icke se och återge, utan upplefva, känna och bekänna. Ett visst drag af gränslöshet och extas utmärker denna diktning, hvars formdräkt i sin ständiga rörelse påminner om sturm-und-drang. Den är kosmopolitisk och social, utprägladt och stundom aggressivt (revolutionärt, kommunistiskt) antiborgerlig, monistiskt besjälande världen och med en fantastisk, religiös och etisk grundåskådning, som lutar än åt gnostisk och teosofisk, än åt kristen uppfattning. Måleriet har haft betydande inverkan på de litterära teorierna; i den franska litteraturen har man till och med velat kalla några af de yngsta författargrupperna kubister och futurister. En ytterlighets- och afart är dadaismen (se d. o.). Se H. Bahr, "Expressionismus" (2:a uppl. 1918), K. Edschmid, "Ueber den expressionismus" (s. å.), och den af honom utg. skriftserien "Tribüne der kunst und zeit" (1920 ff.), och H. Naumann, "Jüngste deutsche dichtung" i "Die schwedischen ferienkurse in Jena 1920" (1921). ^{R--n B.} Inom musiken företrädes expressionismen hufvudsakligen af de "futuristiske" wienarna Arnold Schönberg och Franz Schreker (se dessa. Suppl.), som förkasta alla regler i afs. på komposition, harmonik och instrumentation för att ernå full frihet till lidelsefullt uttryck. Vägbanare var i viss mån Richard Strauss (se denne). ^{E. F--t.} *Expropriera. K. förordn. 14 april 1866 ang. jords eller lägenhets afstående för allmänt behof har aflösts af lag af 12 maj 1917 om expropriation. Den nya lagen företer flera väsentliga olikheter gentemot den förut gällande lagstiftningen; den är ock vida utförligare. Äfven enligt 1917 års lag tillkommer det K. M:t att i det enskilda fallet afgöra, huruvida expropriation må ega rum. Expropriationsanledningarnas krets är i den nya lagstiftningen i åtskilliga afseenden vidsträcktare än i den förut gällande. Objekt för expropriation kan enligt 1917 års lag principiellt vara vare sig eganderätt eller en särskild rätt till fast egendom. Kan ej öfverenskommelse träffas om expropriationsersättningen, skall denna uppskattas af en särskild expropriationsnämnd. Hvad angår nämndens sammansättning gäller i första hand, att parterna, om de äro ense, ega att bestämma, huru mångtalig nämnden skall vara -- dock att antalet alltid skall vara ojämnt -- samt af hvilka personer den skall utgöras. För andra händelser äro särskilda regler gifna. Nämndens ordf. är sålunda själfskrifven, i det att K. M:ts befallningshafvande för en tid af tre kalenderår utser en person att vara ordf. i expropriationsnämnder inom länet, så ock förordnar en ersättare för honom. Antalet af nämndens ledamöter skall, ordf. oräknad, vara 4. Hvardera parten väljer 1 af dem och vederbörande domstol 2. Vid valet måste domstol och parter hålla sig till en gifven krets af personer. För hvarje län ha nämligen vissa myndigheter att för en tid af tre kalenderår utse ett visst antal personer, hvilka bli valbara till ledamotskap i nämnder inom länet. Vid sin uppskattning af expropriationsersättningen skall nämnden tillämpa i lagen meddelade normer rörande ersättningens storlek. Den af nämnden gjorda uppskattningen skall fastställas af rätten, som emellertid kan på gifven anledning underkasta nämndens uppskattning jämkning eller ock återförvisa saken till nämnden. Bestämmelser om expropriation påträffas äfven i andra författningar. Sålunda meddelar lag af 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad föreskrifter om expropriation, hvilka på åtskilliga punkter modifiera reglerna i expropriationslagen. ^{A. E--g.} Exteriorisation (af lat. exterior, yttre), projektion, förläggning utåt. Ordet begagnas såväl om psykiska fenomen, t. ex. hallucinationer, som om fysiska och materiella, t. ex. inom den hypnotiska och s. k. psykiska forskningen om ett förmodadt frånskiljande eller utträdande af människans nervösa energi eller finare "kroppar" ("eterkropp", "astralkropp" m. fl.). Se A. Rochas d'Aiglun,