I Danmark voro 154,000 arbetare organiserade vid slutet af 1913; antalet ökades under hela kriget för att 1920 nå upp till 400,000. I Norge var fackföreningssiffran 64,000 år 1913, 144,000 år 1919. I Sverige hade storstrejken 1909 medfört, att medlemsantalet inom Landsorganisationen nedgick från omkr. 195,000 år 1908 till omkr. 85,000 år 1910, således en minskning med icke mindre än 56 proc. 1912 hade medlemsantalet nedgått ytterligare till omkr. 80,000, men började under nämnda år stiga, så att det vid början af 1913 åter utgjorde 85,500 och år 1914 97,000. Det totala antalet fackföreningsmedlemmar utgjorde 1913 136,000 och ökades under hela kriget så, att det 1920 utgjorde 400,000, af hvilka 280,000 tillhörde Landsorganisationen. I de länder, för hvilka uppgifter om antalet fackföreningsmedlemmar meddelas i Internationella arbetsbyråns berättelser (ur hvilken källa flertalet ofvanstående siffror äro hämtade), beräknas fackföreningarnas medlemsantal ha uppgått till omkr. 16 mill. 1913 och 48 mill. 1920; det har sålunda tredubblats under denna period af 7 år. Den starka höjningen i medlemsantalet för fackföreningarna inom olika länder, som sålunda senare delen af Världskriget och den därpå följande högkonjunkturen förde med sig, har emellertid under de senaste åren återigen i allmänhet gett vika för en nedgång under den därefter rådande depressionen. England nådde sitt maximum 1920 med 8 1/2 mill. medlemmar, medan det 1921 kunde uppvisa endast 6,8 mill.; sålunda en nedgång med ej mindre än 20 proc. I Danmark kulminerade medlemsantalet också 1920; det utgjorde då 400,000, men l april 1922 hade detta antal gått ned till 310,000. I Sverige började nedgången i slutet af 1920. Liknande är tendensen öfverallt i olika länder. Detta beror naturligtvis på sambandet mellan fackföreningsrörelsens omfång och konjunkturerna. Men äfven om man tar ett genomsnitt mellan de våldsamma hög- och lågkonjunkturer, som känneteckna tiden under och efter Världskriget, är det uppenbart, att fackföreningsrörelsen i det stora hela taget undergått en kraftig ökning i fråga om medlemsantal och att detta gäller så godt som alla länder. I viss mån beror tillväxten därpå, att organisationsprocenten inom de områden, där fackföreningarna sedan gammalt fått fotfäste, har stigit, men af änmi större vikt ur många synpunkter är, att nya lager af arbetarna kommit med i fackföreningsrörelsen. Först och främst ha de lägre lagren af arbetarklassen på ett helt annat sätt än hittills vunnits för fackföreningsrörelsen och fått en dominerande betydelse såväl för dess omfattning som för dess arbetsmetoder och organisationsformer. Den början till en utveckling i dylik riktning, som gjordes i England efter 1889 års dockarbetarstrejk, har sedermera vuxit och särskildt under den senaste tiden, framför allt på grund af den tekniska utvecklingen, blifvit en afgörande faktor. Den allmänna lefnadsstandar-dens höjning har också bidragit till detta resultat. Det är emellertid här icke endast frågan om grofarbetare i egentlig mening, utan också om de högst betydande arbetarlager, som framkommit på grund af den moderna maskintekniken och arbetsfördelningen och som i stor utsträckning undanträngt såväl de förre grofarbetarna som i synnerhet de yrkesskicklige arbetarna. Maskinerna ha nämligen mer och mer öfvertagit båda dessa arbetarkategoriers uppgifter, gränserna mellan de olika yrkena och facken ha blifvit mindre utpräglade, skillnaderna i yrkesskicklighet ha blifvit ofantligt mycket mindre än förut. Hvad som förut kraf de kanske 4-7 års lärotid, kan nu inhämtas på några månader af dessa arbetare, de s. k. tempoarbetarna 1. "halfyrkes-lärde" arbetarna, hvilka uteslutande ha till uppgift att passa maskinerna inom den moderna storindustrien. En dessa kategorier närstående arbetargrupp utgöres af de olika slag transportarbetare, hvilka fått en alldeles särskildt betydelsefull och central ställning inom det moderna näringslifvet på grund af den uppgift, som kommunikationerna erhållit inom detta, i synnerhet efter de nya, stora förändringarna i fråga om transportmetoderna under senare delen af 1800-talet och början af 1900-talet. I samband härmed kan äfven nämnas, att en arbetargrupp, som hittills ansetts vara en af de mest svårorganiserade, nämligen landtarbetarna, numera synes i åtskilliga länder, bl. a. i England, spela en icke oväsentlig roll inom den nyaste fackföreningsrörelsen. En annan grupp af arbetare, som tidigare utgjort en mycket ringa del af fackföreningsrörelsen, men som under senare år, i likhet med grofarbetarna och de half yrkeslärde, alltmera ryckt fram inom arbetarorganisationerna, äro kvinnorna. Här har i synnerhet kriget med sin starka efterfrågan på kvinnlig arbetskraft medfört, att antalet organiserade arbetare inom denna kategori högst väsentligt vuxit. I England ökades antalet kvinnliga fackföreningsmedlemmar från 470,000 år 1914 till 1,360,000 1920. Detta har också varit fallet i de icke krigförande länderna; i Danmark t. ex. lär tillväxten af organiserade kvinnor under krigstiden varit starkare än ökningen i antalet organiserade manliga arbetare. I tredje rummet slutligen kommer en icke mindre viktig del af de nya lager, som under senare tid kommit med i fackföreningsrörelsen. En kategori bland dessa utgöres af hvad engelsmännen bruka kalla the black-coated proletariat, d. v. s. kontors- och affärsanställda och med dem jämställd personal. Här ha fackföreningspositionerna framskjutits olika långt i de olika länderna och på skilda områden. I en del länder ha t. o. m. sådana grupper i samhället som lärare, skådespelare, journalister, musiker m. fl. kommit med i den rena fackföreningsrörelsen. Den andra kategorien inom denna grupp utgöres af personal anställd i de statliga och kommunala förvaltningarna, dels i samma ställning som arbetarna inom det enskilda näringslifvet, dels med ställning och arbetsuppgifter, som äro snarlika tjänstemännens i lägre grader, dels också dylika tjänstemän. Äfven här har fackföreningsrörelsen trängt olika långt fram i olika länder. I en del länder har t. o. m. inom polis, militär, brandkår och liknande grupper organisationsväsendet i den ena eller andra formen brutit igenom, i andra länder tolereras detta icke. Hur långt man härvidlag i vissa fall har kommit, visas däraf, att t. o. m. den berömda Londonpolisen strejkat (i aug. 1918). Det är naturligt, att särskildt i revolutionshemsökta länder, sådana som Tyskland, detta sistnämnda lager fått en