minderårighetsåldern höjts från 15 till 16 år. Själfva det faktiska nödläget har vidare på ett annat sätt än i fattigvårdsförordningen af 1871 gjorts till utgångspunkt för bedömande af fattigvårdsbehofvet; fattigvårdsstyrelse är sålunda skyldig att understödja en nödlidande, hvars försörjningspliktiga anförvant icke kan eller icke vill försörja honom, naturligtvis med rätt för fattigvårdsstyrelse att sedan, där så anses skäligt, utkräfva beloppet af den försörjningspliktige. Klagorätt öfver fattigvårdsstyrelsens beslut har införts. Utöfvandet af fattigvården tillkommer fortfarande kommunen, och hvarje kommun utgör ett fattigvårdssamhälle. I st. f. kommunalnämnden skall särskild fattigvårdsstyrelse väljas; minst 1 led. och 1 suppleant skola vara kvinnor. Närmare bestämmelser rörande fattigvårdens former ha getts i lagen, hvarvid rotegång och bortauktionering förbjudits. Särskildt har föreskrifvits, dels att fattigvårdssamhällena hvart för sig eller flera tillsammans skola ha ålderdomshem (se d. o.), dels att landstingen skola anordna arbetshem för försumliga försörjare och vissa understödstagare, till hvilka arbetshem statsbidrag kan sökas (k. kung. 14 juni 1918). Önska kommuner sammansluta sig för ordnande af sin fattigvård äfven i annat hänseende än anstaltsvården, kan sådant ske. Är fattigvården inom närliggande kommuner bristfällig och förbättring kan förväntas genom sammanslagning, kan K. M:ts befallningshafvande förordna om sådan. Landstingen ha ålagts att ersätta fattigvårdssamhällena deras utgifter för vård af sinnessjuka m. fl. å vissa anstalter. Hemortsrätten har gjorts beroende af den faktiska mantalsskrifningen; vissa slag af fattigvårdsunderstöd ersättas ej af hemortssamhället och hindra således ej förvärf af ny hemortsrätt. Inskränkningar ha gjorts i rätten att hemsända understödstagare till hemorten. Roteindelning och enskilda fattigvårdssamhällen få efter 1923 icke förekomma. Fattigvårdssamhälles rätt till ersättning af staten har utsträckts. Fattigvårdsstyrelses skyldighet att utöfva förebyggande verksamhet har skärpts och föreskrift lämnats om upprätthållande af samarbete med frivilliga välgörenhetsinstitutioner o. s. v. Fattigvårdsstyrelses husbonderätt öfver understödstagare och försörjningspliktiga har ersatts med bestämmelser om tillsyn samt om arbetsskyldighet. Målsmans rätt öfver till myndig ålder komna understödstagare har helt bortfallit. Slutligen har anordnats en statens inspektion öfver fattigvården; denna utöfvas dels af en fattigvårdsinspektör (se d. o. Suppl.) och hans assistent, dels af fattigvårdskonsulenter (se d. o. Suppl.). Lagen om fattigvård kompletteras genom Lag om införsel i aflöning, pension eller lifränta af 14 juni 1917 samt Lag af s. d. om förbud för vissa underhållsskyldiga att afflytta ur riket. Genom dessa lagar har möjlighet vunnits till ett mera effektivt förfaringssätt mot försumliga försörjare. Genom en konvention med Danmark och Norge, ratificerad af Sverige 19 juli 1914, ha de tre länderna förbundit sig att lämna de båda andra ländernas undersåtar fattigvård på samma sätt och efter samma regler, som gälla för landets egna undersåtar. Norge. I "Lov om fattigvæsenet" af 19 maj 1900, som ännu är gällande, har vidtagits en del ändringar. Sålunda är husbondes försörjningsplikt mot tjänstefolk upphäfd genom "Sykeforsikringsloven" af 18 sept. 1900. Magistratsämbetet är upphäfdt genom lag af 9 mars 1917, och en medlem af detta ämbete kan sålunda icke längre vara led. af fattigvårdsstyrelse. Beträffande understöd till ensam stående moder under sista tiden före nedkomsten och till sådan moders barn under de första månaderna af dess lif gäller "Lov om forsorg for barn" af 10 april 1915. Understöd enligt denna lag är icke att betrakta som fattigvårdsunderstöd. Danmark. I lagstiftningen har vidtagits en del förändringar och nybildningar, afsedda att tillförsäkra vissa grupper af medborgare understöd utan fattigvårds karaktär. Utgifter för vård åt blinda, döfstumma, idioter, tuberkulösa o. s. v. betraktas sålunda ej som fattigvård (lag af 27 maj 1908), ej heller understöd till influensapatient under pågående epidemi eller under vissa betingelser till medlem af registrerad sjukkassa ("Lov om ændring i fattigloven" af 21 dec. 1918 och 1 okt. 1921). Samma syfte ha "Lov om hjælpekasser" af 29 april 1913 och "Lov om aldersrente" af 7 aug. 1922. Enligt den förra skall i alla kommuner finnas en hjälpkassa med uppgift att "stötte værdige trængende, som ... ikke nyder fattigunderstöttelse, i deres bestræbelse for at ernære sig uden hjælp av fattigvæsenet". Genom den senare har upphäfts 1891 års "Lov om alderdomsunderstöttelse til værdige trængende udenfor fattigvæsenet". Ogift moder kan enligt "Lov indeholdende bestemmelser om börn udenfor ægteskab og disses forældre" af 27 maj 1908 med ändring af 29 april 1913 erhålla det bidrag, som barnets far skolat utbetala till henne, men icke utbetalat, såsom understöd af det allmänna, utan att detta har fattigvårds karaktär. Änkor, som "skönnes at være trængende", kunna enligt "Lov om understöttelse til börn av ænker" af 29 april 1913 (med ändring af 4 mars 1918) erhålla fortlöpande understöd för sina barn, intill dess de fylla 14 år. Understödet utgår med bestämdt belopp, bekostas till hälften af staten och betraktas icke som fattigvård. E. P-i. I Finland har fattigvården genom lag af 1 juni 1922 omorganiserats, hvarvid större vikt lagts vid den förebyggande fattigvården. Dess handhafvande är fortfarande en den borgerliga kommunen åliggande skyldighet och ombesörjes af fattigvårdsnämnden. Fattigvård ges främst i form af understöd, vare sig kontant eller in natura, samt i form af vård i annans hem eller i anstalt. Rotegång är förbjuden. Hemortsrätt i fattigvårdshänseende har enhvar i den kommun, hvarest han senast varit under ett års tid mantalsskrifven, utan att därunder ha åtnjutit fattigvård för egen, hustrus eller barns räkning; dock bibehåller han för sin återstående lifstid den hemortsrätt han har, då han fyller 55 år; hustru har samma hemortsrätt som mannen, barn åter följa i detta hänseende intill 16 års ålder sin fader, eller, om de äro födda utom äktenskapet eller fadern är död, sin moder. Hvarje kommun är skyldig att ensam eller gemensamt med andra kommuner upprätthålla kommunalhem, i hvilket jämväl bör finnas en särskild afdelning för