781 Ferrari-Ferrero 782 rikisk undersåte måste han vid Världskrigets utbrott lämna Frankrike och bosatte sig i Lausanne. Sin samling donerade han till tyska rikspostmuseet, men då den var förvarad i Paris, lade franska regeringen beslag på den och försäljer den på auktioner i Paris, hvarvid enorma priser uppnåtts (t. ex. Britt. Guyana 1856, l cent röd omkr. 60,000 kr.). Beloppet lär skola krediteras tyska skadeersättningskontot. O. Sjn. *Ferrari, E m i l i o P é r e z, dog 1907. *Ferrari, Se ver in o, dog 1905. 'Ferraris, C. F., var mars 1905-febr. 1906 minister för allmänna arbeten. 'Ferraris, Maggiorino, utsågs 1920 af Nationernas förbunds råd till medlem af "rapportörskommissionen" i Ålandsfrågan, men afböjde hösten s. å., under förebärande af hälsoskäl, att fullgöra uppdraget, hvarefter han ersattes med amerikanen Elkus. F. har som italiensk delegerad deltagit i flera möten af Nationernas förbunds delegeradeför-samling. Han är numera senatsmedlem och var febr.-okt. 1922 minister för de befriade områdena i ministären Facta. V. S-g. Ferraritet, filatelistisk term för unika sällsyntheter i frimärken. Jfr F er rar i. Suppl. Ferras, ett 1,609 m. högt berg, ö. om Nasafjäli, i Arjepluogs lappmark, nära norska gränsen, mellan Skellefteälfvens och Laisälfvens källflöden. O. Sjn. Ferräta, D o m e n i c o, kardinal, f. 4 mars 1847 i Gradoli nära Viterbo, d. 10 okt. 1914 i Eom, vann efter grundliga studier doktorsgrad i filosofi, teologi, civil och kanonisk rätt, var 1876-79 lärare vid romerska seminariet och vid propagandan, 1879- 82 tjänsteman vid nuntiaturen i Paris, blef 1885 titulär ärkebiskop af Thessalonika och nuntie i Bruxelles, där han inlade stor förtjänst om återställande af godt förhållande mellan katolska kyrkan och den belgiska staten. I liknande syften sändes F. flera gånger i särskild mission till Schweiz. F. flyttades 1891 som nuntie till Paris, stannade där till 1896 och företrädde skickligt Leo XIII:s nya politik att närma ("ralliera") de franske katolikerna till den republikanska statsformen. F. blef 1896 kardinal, sedermera prefekt för den ena kongregationen efter den andra och sept. 1914 kardinalstatssekreterare åt den nyvalde påfven Benedikt XV. Han afled redan efter 5 veckor. F. företrädde i Vatikanens politik Leo XIII:s och kardinal Rampollas idéer. Hans Mémoires (3 bd, 1921; it. uppl. s. å.) gå till 1896 och utgöra en värdefull källa för belgisk och fransk kyrkopolitisk historia. V. S-g. Ferrér, Francisco, spansk revolutionär, f. 10 jan. 1859 i Abella i Nord-Spanien, afrättad 13 okt. 1909 på fästningen Montjuich vid Barcelona, var 1879-86 järnvägstjänsteman, flydde 1886 såsom invecklad i ett republikanskt upprorsförsök till Paris och var där en tid sekreterare åt den landsflyktige republikanske politikern Ruiz Zorrilla (se d. o.). Med finansiellt stöd af en rik fransk dam, som uppges ha vilseledts om hans syften, öppnade F. 1901 i Barcelona sin "moderna skola", ett rationalistiskt bildningsinstitut med starkt antiklerikal och mer eller mindre förstucket revolutionär prägel. Då skolans bibliotekarie, M. Morales, 1906 utförde sitt attentat mot spanska konungaparet på dess bröllopsdag, åtalades F. för att ha varit attentatets "and- lige upphofsman", men blef 1907 frikänd. Misstanken för anarkism häftade dock kvar vid honom, och efter kufvandet af upprorsrörelsen i Barcelona sommaren 1909, i hvilken F., ovisst hur långt, torde ha varit invecklad, dömdes han som dess upphofs-man till döden af en krigsrätt och af rättades. I sydeuropeiska radikala kretsar, särskildt bland frimurarna, betraktades F:s af rättning som ett justitiemord, demonstrationer i mängd anordnades (äfven i England, Frankrike och Tyskland), och upphetsningen i Spanien bidrog i sin mån till ministären Mauras afgång (21 okt. s. å.). Omdömena om F:s person ha mycket skiftat efter partiståndpunkt. Jfr F. Meffert, "Die F.-bewegung" (1909), och P. Ramus (R. Grossmann), "Francisco F. Sein leben und sein werk" (1910). V. S-g. Ferrero [-rå], G u gli el m o, italiensk skriftställare och historiker, f. 21 juli 1871 i Portici, lärjunge och måg till den berömde kriminalisten Cesare Lombroso, framträdde först som författare inom kriminalpsykologiens, social vetenskapernas och pub-licistikens områden. Bland hans tidigare arbeten kunna nämnas La donna delinquente, la prostituta e la donna normale (utg. af Lombroso och F. tillsammans 1893), L'Europa giovane: studi e viaggi nei paesi del Nord (1897) och II militaris-mo: died conferenze (1898). F:s psykologiska och sociala intressen framträda starkt jämväl i hans huf-vudverk: Grandezza e decadenza di Roma (5 bd, 1902-07, öfversatt på flera språk, på sv. "Rom, dess storhet och förfall", bd 1-3 1921-22), som med en inledande återblick på den äldre romerska historien sträcker sig från Sullas död till Augustus' bortgång. Enligt planen skulle arbetet fullföljas till rikets undergång, men så har hittills ej skett. Däremot har F. i mindre skrifter upptagit ämnen från kejsartiden: man har sålunda af hans hand karaktärsteckningar af Romerska kejsarinnor (sv. öfv. 1913; först utg. på engelska) och öfversiktliga förstudier öfver ämnet La ruine de la civilisation anti-que (1921, först offentliggjorda i "Revue des deux mondes"). På sv. föreligger vidare Den latinska anden och den moderna världen (1919), en samling tal och uppsatser, burna af enhetlig tendens, riktad mot nutidens böjelse att sätta kvantitet öfver kvalitet, att uppoffra det latinska kulturarfvet med dess kraf på måttfullhet, klarhet och skärpa. Bland F:s verk märkas dessutom Fra i due mondi (reseintryck från Amerika, 1913) - en skrift, hvari han själf anser sig ha framlagt sina hufvudidéer -, La guerra europea: studi e discorsi (1915), La vecchia Europa e la nuova: saggi e discorsi (1918), samt de intryck af 1800-talets europeiska utveckling och Världskrigets tyska katastrof, som F. i romantiserad form utgett som Memorie e confessioni di un sovrano deposto (1920). Tillsammans med Corrado Barba-gallo har F. gett en mera handboksartad sammanfattning af Roms historia: Roma antica (3 bd,