Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fester ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
telegrafi och har gjort en mängd patenterade
uppfinningar inom radiotekniken, konstruerat
tachy-meter, permeameter, normalljus,
strålningsvåg m. m. samt arbetat på problemen om
telegrafering med ljudvågor samt utnyttjande af
solvärmet. I facktidskrifter har F. publicerat
åtskilliga vetenskapliga afhandlingar
i fysiska och elektrotekniska frågor.
Fmn.
Fester, Richard, tysk historiker, f. 20
sept. 1860 i Frankfurt a. M., var 1893-95 docent i
München, blef 1896 extraordinarie och 1899 ordinarie
professor i Erlangen, kallades 1907 till Kiel och är
sedan 1908 professor i medeltida och nyare historia
i Halle, där han efterträdde G. Droysen. Bland
F:s många arbeten märkas Kur-fiirstin Sophie
von Hannover (1893), Markgraf Bernhard I und
die anfänge des badischen terri-torialstaates
(1896), Machiavelli (1900), Religions-krieg und
geschichtswissenschaft (1904), Neue beiträge zur
geschichte der hohenzollernschen thron-kandidaten
in Spanien (1913), Die genesis der Emser depesche
(1915) och Die internationale 19U-1919 (1920). F. har
äfven utgett en aktsamling ("Briefe, aktenstucke"
o. s. v.) om Hohenzollernkandidaturen i Spanien (1913).
V. S-g.
Festkantat. Se Kantat.
Festubert [-tybär], by i franska dep. Pas-de-Calais,
midt emellan La Bassée och Béthune. Byn besattes
under Världskriget 11 okt. 1914 tillfälligtvis af
tyska själfständiga kavalleriet, intogs därefter af
engelsmännen och ingick sedan som en stödjepunkt i
engelska frontdelen ö. om Béthune. Ställningen vid
F. blef under krigets fortgång föremål för synnerligen
hårda strider med växlande utgång mellan tyskarna och
engelsmännen. Särskildt var detta fallet i dec. 1914,
i maj 1915 (under slaget vid La Bassée) och i april
1918 (under slaget vid Lysfloden). Jfr Världskriget,
sp. 169, 184 och 236.
H. j–dt.
Fetbålmossa, bot. Se Jungermanniacese.
*Fétis, F. J., var från 1857 led. af Mus. akad. i
Stockholm. - Hans son Edouard L. F. dog 31 jan. 1909 i Bruxelles.
*Fett. Se Konsistensfett, Stearin, Såpa,
Tra n och Tvål. Se äfven Fetthärdning och
Extraktion. Suppl.
Fett, Harry Per, norsk konsthistoriker och arkeolog,
f. 8 sept. 1875 i Kristiania, blef filos, doktor
1908, var 1901-11 amanuens vid Folkemuseet och
1899-1908 sekreterare i Föreningen til norske
fortidsmindesmserkers beväring och är sedan
1913 riksantikvarie. F. är framstående kännare
af norsk medeltidskonst. Bland hans arbeten
märkas Billedhuggere i Christiania omkring 1700
(1903), Yngre norsk ornamentik paa mangletrceer
(1905), Gamle norske hjem, hus og bohave (1906),
Billedhuggerkunsten i Norge under Sverrecetten
(1908), Norges kirker i middelalderen (1909),
Norsk malerkunst i middelalderen m. fl. uppsatser i
tidskr. "Kunst og kultur", för hvilken F. är en af
utgifvarna, samt Norges malerkunst i middelalderen
(1917). F. har utgett äfven en essaysamling, Guder og
mennesker (1912), som ådrog honom tryckfrihetsåtal.
T. J. A.
Fettextrahering, kem. Se Extraktion 4. Suppl.
Fettgarfning. Se Läder.
Fettgrefvar, landtbr., kallas återstoden efter fetts
nedsmältning (skirning). Detta affall består af
bindväf, indränkt med fett, och har på grund af sitt
betydliga innehåll af näring, omkr. 60 proc. protein
och 15-25 proc. fett, ett betydligt fodervärde. Det
används företrädesvis åt fjäderfä, stundom äfven
för svingödning.
H. J. Dft.
Fettgässen, zool. Se Pingvinerna.
Fetthärdning, kem. tekn. Inom fettindustrierna har
under de senare åren ett viktigt framsteg egt rum
genom en metod att förvandla mindrevärdiga växtoljor
och tranarter (se Tran) i värdefullare, fasta
fettarter. Oljornas och tranarternas omättade,
flytande fettsyror, t. ex. oljesyra, C18H34O2,
i sesam- och bomullsfröolja, samt fysetoljesyra,
C16H30O2, och klupanodonsyra, C18H28O2, i tran,
kunna nämligen genom inverkan af vätgas i närvaro
af katalysatorer hydreras, d. v. s. reduceras, till
motsvarande mättade fasta fettsyror, palmitinsyra,
C16H32O2, eller stearinsyra, C18H36O2. Oljornas
flytande glycerider (se Fett) bli därigenom fasta,
och smältpunkten stiger med graden af hydrering. Den
katalytiska hydreringsmetoden uppfanns 1901 af
fransmännen P. Sabatier (se denne) och J. B. Senderens
och kan tillämpas på de flesta omättade organiska
föreningar. Den tekniskt viktigaste tillämpningen
däraf, på fettsyror och fetter, har utarbetats af
Bedford, Normann m. fl.
Fri vätgas inverkar ej märkbart på omättade fettsyror,
men i närvaro af lämpliga katalysatorer upptas och
bindes vätet mer eller mindre lätt vid de omättade (se
d. o. i Suppl.) s. k. etylenbindningarna, i synnerhet
om inverkan sker i värme, 100 à 200°, och vid ökadt
tryck, upp till 10 atmosfärer. Den kraftigaste
katalysatorn vid hydrering är palladium-"mohr",
d. v. s. ytterst finfördeladt metalliskt palladium
(jfr d. o.), hvaraf 0,01 proc. (af oljans vikt)
är tillräckligt. På grund af palladiums höga pris
används vid fetthärdning oftast metalliskt nickel
eller nickeloxid, till en mängd af 1 proc. Processen
utföres så, att ren vätgas vid lämplig temperatur
inpressas i cylindrar innehållande oljan jämte däri
uppslammad, ytterst finfördelad katalysator. Genom
undersökning af fettets smältpunkt och jodtal
(se d. o.) kan man bedöma härdningens fortgång. En
svårighet ligger däri, att katalysatorn lätt förlamas
af katalysatorgifter, såsom arsenikväte, fosforväte
och svafvelväte. Förbrukningen af vätgas är betydlig,
ty 100 kg. oljesyra erfordra för fullständig reduktion
till stearinsyra 8 kbm. vätgas, linolja och trän ända
till 10 à 15 kbm. Priset på vätgasen blir därigenom
afgörande för det ekonomiska resultatet (jfr Väte,
sp. 434). Det viktigaste råmaterialet för fetthärdning
är den billiga hvaltranen (se Hvaldjuren, sp. 1388),
som därigenom fått en mycket större användbarhet än
förut, i synnerhet som härdningen äfven borttar
tranarternas ofta mycket vedervärdiga lukt och
smak. Härdadt fett förekommer sedan omkr. 1910
i handeln under en mängd olika namn, såsom
talgol, talgit, linit, kastorit, durotol, kandelit
o. s. v. Det mesta förbrukas i tvålfabriker, något i
ljusfabriker, och man söker göra det användbart äfven
vid margarintillverkning, en användning, mot hvilken
några hygieniska betänkligheter ej synas förefinnas. I
Förenta staterna användas stora mängder halfhärdade oljor som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
